Energi och mat (och Egypten)

.Bild: Where the action is. Här bor det 80 miljoner egyptier.

För nytillkomna läsare är det kanske inte helt uppenbart vad fyra texter om Egypten (Egypten och avgrunden, Egypten och köttet, Egypten och brödet samt den kommande Egypten och militären) har med energi och Livet efter oljan att göra. För mig och för många andra läsare är kopplingen istället självklar och jag tänkte klargöra och utveckla den här. Sedan jag startade bloggen har de ämnen jag skriver om breddats, och det är kanske inte alltid uppenbart för nya läsare hur allt hänger ihop.


Om vi skalar bort lager av komplexitet och börjar från början så hänger mat och olja (energi) intimt samman. Redan innan vi började använda oss av fossila energikällor (kol för några hundra år sedan, senare olja) var sambandet mellan mat och energi benhårt. Solen badar vår planet i solljus (energi) och en del av denna energi fångas upp och omvandlas till levande materia genom växternas fotosyntes. Alla djur får i sig energi genom att äta växter eller genom att äta djur som äter växter.

Vår mat är alltså lagrad energi vare sig det rör sig om spannmål, frukter, grönsaker, bär eller kött. Alla djur behöver energi och djurens kroppar utgör i sin tur energi som andra djur (köttätare) kan tillgodogöra sig. Vi kan mäta matens energiinnehåll (till exempel i kalorier eller kilojoule). Vi som är rika äter mycket och får inte sällan i oss mer energi än vi gör av med på en dag. Över tiden tenderar vi då att bli tjocka (fett = lagrad energi).

När vi människor började bruka jorden för cirka 10 000 år sedan ökade vi våra jordbruksrelaterade ansträngningar (energi från våra muskler), samtidigt som vi inte var tvungna att anstränga oss för att jaga och samla in lika mycket mat från ”naturens skafferi”. Jordbruk handlar om att få vissa saker att växa (till exempel vete och ris) istället för andra (ogräs, träd). Vi människor vill självklart få sådant att växa som vi kan äta – och naturligtvis sker detta på bekostnad av de behov som andra djur har (”ogräs”, utrymme etc.).

Den areal (territorium) som en grupp jägare-samlare tidigare behövde ta i anspråk kunde genom jordbrukande föda många gånger fler människor och vi blev (långsamt) fler människor på jorden. Huruvida jägare-samlare var friskare och starkare och mest umgicks och festade, eller om detta liv istället var "solitary, poor, nasty, brutish and short" (Thomas Hobbes) och kännetecknades av endemiska lågintensiva konflikter med fientliga grannar finns det olika åsikter om. Gissningsvis handlar det lika mycket om vad vi projicerar på vår förhistoria och vilka berättelser vi som lever nu vill höra som hur det faktiskt förhöll sig.

I och med att vi människor blev jordbrukare började vi i vilket fall anstränga oss och använda mer energi (i form av muskelkraft) för att bruka jorden, men vi fick å andra sidan tillbaka energi i överflöd (i form av mat). ”Energy Return on Energy Invested” (EROEI) var gynnsam – med solens och jordbrukets hjälp vann vi (mat-)lotteriet varje gång (med vissa variationer för missväxtår etc.). Lindkvist menar att småskaligt kretsloppsjordbruk kan leverera 10 gånger mer energi ut i form av mat än den energi människor och djur levererar in i form av arbete och svett. Denna grundläggande och benhårda koppling mellan energi, mat och befolkning kommer från flera olika källorr, men främst från min läsning av Jared Diamonds ”Guns, germs and steel” och Richad Heinbergs ”The party’s over”).


De senaste århundradena och inte minst de senaste 50 årens ”gröna revolution” har gradvis skruvat upp vår matproduktion (både vad beträffar brukad areal, men främst avkastningen) och vi har också snabbt blivit fler och fler människor på jorden. Den ökade matproduktionen har dock hela tiden skett till priset av en ökad energianvändning. På mindre än 100 år har traktorn ersatt hästen i jordbruket och oljan ersatt fysiska ansträngningar från människor och djur.

Eftersom energi i det närmaste har varit gratis under de senaste 50 åren har vi kunna kosta på oss att slösa med den i vår stävan att höja jordbrukets avkastning per arbetad timme. Detta har dessvärre inneburit att det moderna industrialiserade jordbruket inte längre är energimässigt fördelaktigt och att det idag går flera gånger mer energi in i jordbruket än vad som kommer ut ur jordbruket i form av mat. Den energi vi trycker in i det globala (och globaliserade) jordbruket kommer dessutom till allra största delen från fossila energikällor (olja och naturgas). Albert Bartlett har kärnfullt sammanfattat kopplingen mellan energi och mat i det moderna industrijordbruket: “Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food”.

Det globala jordbrukets produktionsvolymer är nuförtiden helt beroende av industrijordbruket, och fossila energikällor utgör essentiella (oersättliga, ej utbytbara) insatsvaror till industrijordbruket. Eftersom de fossila energikällorna är ändliga är våra nuvarande jordbruksmetoder (och de mängder mat som produceras globalt) per definition ohållbara.

I takt med att oljan blir dyrare stiger industrijordbrukets kostnader. Maten blir dyrare och fler människor faller under fattigdomssträcket och har inte längre råd med de (stigande) priser som industrijordbruket "måste" ta för att täcka sina ökande kostnader. Helt plötsligt ser det "inproduktiva" men energieffektiva småskaliga jordbruk som många fattiga nyligen flydde från (i hopp om ett bättre och rikare liv i storstaden) inte så dåligt ut. Det fanns visserligen inget större utrymme för konsumtion, men förhoppningsvis mättade den egna familjens jordbruk i alla fall den egna familjen. Som en av många miljoner fattiga och arbetslösa i Afrikas största stad, Kairo, är din överlevnad idag helt beroende av det extremt generöst prissatta och subventionerade bröd som håller nästippen på en stor del av Egyptens fattiga ovanför vattenytan. Dina möjligheter att odla mat som tätt- och trångbodd (fattig) storstadsbo är självklart minst sagt begränsade.

Oljetoppen (peak oil) transformeras alltså till att också bli en global mattopp (peak food). Fast sambandet är hårdare än så för det är inte bara en fråga om pris och pengar. Betänk igen att ifall "Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food" så är även kopplingen mellan oljetoppen och mattoppen benhård: mindre olja in i jordbruket = mindre mat ut. Trots detta kommer vi framöver att få se fler och fler exempel på rapporter om matkriser på olika håll i världen som (självklart) inte kommer att göra denna koppling. Vi i Sverige kommer att få gräva lite djupare i plånboken för matkassen emedan fler och fler av jordens fattiga blir utprisade från marknaden för ”handelsvaran” mat. I klartext kommer fler att riskera att svälta. Veckans ord är (ännu en gång) ”demand destruction”:

Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply.

Matsystemets kris kommer alltså som ett brev på posten när oljan (energin) är dyr – vilket den är den idag. I min föregående text om Egypten skrev jag att FAOs matprisindex nu har överstigit de toppnivåer som gjorde att matkravaller exploderade i flera olika länder år 2008. Det verkar dock som de värden på mat-index som jag tidigare hänvisade till var förskjutna en månad. Eller något.

Toppnivån från sommaren 2008 (213.5) passerades i slutet av förra året och priserna för november - februari var enligt FAO själva 213 - 223 - 231 - 236. Matprisindex låg förra månaden alltså mer än 10% högre än den matkravall-inducerande toppnivån från 2008. Att vi inte sett matkravaller explodera ännu (antar jag) beror på att stater – även fattiga – är medvetna om det hot som stigande matpriser utgör för landets stabilitet och att man därför gör vad man kan för att skydda den egna befolkningen. Kanske är denna vilja att ”säkra upp” sina matförråd i sig ett av skälen till att matpriserna gått upp så kraftigt de senaste året - bortom översvämningar, bränder och den spekulation som inte sällan anförs som en stor del (eller hela) förklaringen till stigande globala matpriser?

En sak som är säker är dock att när skörden väl är inne är det just bara den skörden (plus undanlagda lager) som finns att tillgå fram tills nästa skörd - oberoende av hur högt priset klättrar. Det går inte att trolla fram mer spannmål med kort varsel (det vill säga innan nästa skörd bärgas) bara för att priset stiger just nu. Lester Brown har alltså påpekat att världen numera bara är "one poor harvest away from chaos". Utifrån resonemanget ovan vill jag återknyta till Egypten och de problem landet delar med många andra länder i arabvärlden. Ovan har jag alltså reducerat dessa problem till att handla endast om två faktorer: befolkning och mat.


För två hundra år sedan (år 1800) bodde det 3 miljoner människor i Egypten. Befolkningen femdubblades på 140 år och nådde 16.5 miljoner människor år 1939. Idag, 70 år senare, har befolkningen femdubblats igen och det bor närmare 80 miljoner människor i Egypten idag. Nästan alla bor längsmed en smal landremsa kring Nilen, längs kusterna och framför allt i det bördiga Nildeltat (se bilden ovan). Numera bor ungefär hälften av alla egyptier i stora städer och resten bor i småstäder och på landsbygden.

Sverige är med europeiska mått mätt ett stort land (450 000 km2). Egypten är större (1 000 000 km2). Med sina 80 miljoner invånare är landet tättbefolkat, men inte extraordinärt så. I en lista på alla världens länder ligger Egypten ungefär i mitten vad beträffar befolkningstäthet (80 människor/km2 jämfört med Sveriges 20). Men det finns ett stort aber, och det är att landets yta till 96% består av öken där det knappt bor någon alls. Nästan hela Egyptens befolkning på 80 miljoner människor är alltså ihopträngda på mindre än en tiondel av Sveriges yta. ”Nearly everyone in the country lives in a 15,000 square miles [knappt 40 000 km2] of arable land around the Nile Delta.”

Titta på kartan högst upp igen fast nu i uppförstorad version. Den mörkröda färgen står för en densitet på mellan 1000 och 5000 människor/km2. Här bor större delen av Egyptens befolkning. Orange och brandgult betyder 25 till 100 människor/km2 (Egyptiskt genomsnitt - inklusive öknen) och ljus- och mellangul färg betyder 5 till 25 människor/km2 (Svenskt genomsnitt - inklusive landet utanför).

Det tättbefolkade Nildeltat är förstås samma bördiga mark som Egyptens jordbruksmarker finns på. När matproduktion och människor med behov av att ha någonstans att bo konkurrerar om samma mark brukar matproduktionen få ge vika. Speciellt i en globaliserad värld där man fram tills nu har kunna importera mat från ”någon annanstans” för en relativt billig penning.

Egyptens jordbruksmark räcker alltså inte längre till för att förse den fortfarande snabbt växande befolkningen med mat. Egypten importerar idag hälften av all sin mat, och ekvationen ändras hela tiden till det sämre (fler människor, mindre jordbruksmark, lägre matproduktion = större matimport = ökat ohållbar situation, större sårbarhet, mindre marginaler, större social oro etc.). Egypten finns mycket riktigt både på en lista med "10 countries on the verge of a crippling demographic crisis" (januari 2010) och "The 25 goverments that could get crushed by food price inflation" (januari 2011). (Andra länder som finns med på båda listorna är Pakistan och Ukraina.)

Som om denna negativa spiral inte var illa nog blir det dessutom värre om man tar hänsyn till statens budget och de fallande exportinkomsterna. En del av statens inkomster har tidigare kommit från oljeexporten, men nu (typ detta år) går Egypten från att vara en oljeexportör till att bli en oljeimportör. Samtidigt har mat- och bränslesubventionernas andel av BNP exploderat och tredubblats från 3% till 9% bara sedan 2004. Hur man rent ekonomiskt ska få ihop detta framöver är ytterligare en fråga som är både obesvarad och starkt oroande.

Ovan har jag skissat på sambandet mellan främst två faktorer; mat och olja (energi). Vill man fördjupa och problematisera denna bild kan man lägga till andra faktorer så som ekonomi, levnadsstandard, demografi, tillgång till vatten, styrelseskick, islamism, militären, relationerna till andra länder (Israel, USA, arabländer) och så vidare.


Mitt intresse för Egypten kan knytas till oljetoppen på endera av två olika sätt; det går att stipulera en hård respektive en mjuk koppling. En hård koppling ger att den nuvarande ordningen (en värld av möjligheter, ekonomisk tillväxt, ökad befolkning, ökad ekonomisk standard, ökad matproduktion etc.) kan fortgå endast så länge som den billiga energin flödar. När den globala oljeproduktionen inte längre ökar så manifesteras detta inte enbart i form av högre priser på olja (energi), utan i Egyptens fall också i form av ökande matpriser, minskade inkomster från en fallande oljeexport, ökade kostnader för import av mat (och bränsle), en stagnerande ekonomi, försämrad ekonomisk standard och krympande hopp om en bättre framtid. Allt detta resulterar ofelbart i ökad social oro och i Egyptens fall med en revolution. Exakt hur direkt eller indirekt koppling är mellan olja och revolutionen är kan man diskutera, men enligt detta synsätt är revolutionen i Egypten en effekt av att mänsklighetens smekmånad med den billiga oljan är slut.

En mjukare koppling utgår istället ifrån att ursprunget till revolutionen i Egypten inte direkt har något att göra med olja eller andra biofysiska begränsningar. Läser man MSM (main-stream media) är det till exempel lätt att tro att Egyptens revolution var resultatet av en plötslig och häftigt uppflammande önskan om ökad demokratisering hos det egyptiska folket. Jag vill i det sammanhanget passa på att tillägga att jag är mäkta imponerad av att det gick så lugnt till på gatorna och att regimskiftet gick så smidigt (och på bara drygt tre veckor). Efter att det hela var över gick människor till och med ut och började sopa och städa på gatorna! Men, rensopade gator är en sak och det går dessvärre inte lika lätt att sopa alla andra problemen som Egypten har under matten…

Nästa steg i resonemanget om en mjuk koppling är att hävda att även om revolutionen i Egypten inte direkt hade något att göra med oljetoppen, så ger händelseutvecklingen där (och annorstädes) ändå viktiga insikter i sönderfallets dynamik och i den samhälleliga upplösningens fysionomi. Vad händer när ett land tvingas äta de hårda tidernas medicin; när hjulen börjar snurra långsammare, när maten inte räcker eller bensinen i bensinpumparna tar slut, när elektriciteten regelbundet går ner, när handel och transporter utmanas och den nuvarande världsordningen börjar krackelera i kanterna? Även om Egyptens problem inte skulle gå att knyta till oljetoppen, så kommer oljetoppen (och de ekonomiska kriser som kommer i dess kölvatten) att vara den rykande pistolen (”smoking gun”) bakom ett flertal kriser framöver.

Även om jag tror mer på den hårdare kopplingen mellan oljetoppen och å andra sidan ekonomiska vedermödor och samhällelig instabilitet, så kan man hävda att det i slutändan inte spelar så stor roll. Det som är intressant är hur individer och hela samhällen hanterar de kriser de ställs inför. Genom att förstå det kan vi också lättare upptäcka, förstå och kanske till och med förutspå en del av oljetoppens konsekvenser framöver.

För att vara ett land med svaga demokratiska traditioner har maktskiftet i Egypten gått smidigt, men det är inte säkert att oroligheter på andra platser och i andra länder kommer att lösas riktigt lika smidigt (sa någon Bahrain eller Libyen?). Jag tror helt enkelt att bortom produktionskurvor, BNP, importkvoter och annat man kan räkna på så är människor den oförutsägbara faktorn X när ett samhälle förändras (till det sämre) mycket och plötsligt.

En sådan händelseutveckling är inte begränsad till överbefolkade eller oljefattiga diktaturer i arabvärlden, utan är i sann demokratiskt anda öppen för alla som ansöker om medlemskap i denna snart inte lika exklusiva klubb. Händelseutvecklingen kan studeras på närmare håll i europeiska länder som håller på att genomgå sina respektive stålbad (till exempel Grekland, Estland, Island och Irland).

Michael Lewis har kallat sig själv för en "financial distaster travel journalist" och hans långa lands-portätt är extremt läsvärda. På Irland, på Island och i Estland accepterar de flesta stoiskt att de levt över sina tillgångar under ett antal guldår och ångrar sig djupt både å sina egna och nationens vägnar.

I Grekland blir det istället våldsamma protester och upplopp vid varje försök till ”korrigering” av en ohållbar situation. Det är hart när omöjligt att uppbringa en enda individ som är beredd att acceptera eller ta personligt ansvar för något alls, då allting är någon annans fel och tilltron till staten är så bottenlåg att människor inte ser några skäl till att överhuvudtaget betala skatt (sjukvård, utbildning, försvarsmakt?). USA är inte heller någon tebjudning och retoriken hos te-bjudarna (Tea Party) är stundvis extremt Obama-fientlig och hätsk. Lewis nästa "rese-reportage" kommer för övrigt att handla om Kalifornien - håll utkik efter det!

Trots att det är så utomordentligt icke-intuitivt kan det mycket väl vara Dmity Orlov som har rätt när han hävdar att vid en kollaps tenderar svagheter att bli till styrkor och styrkor till svagheter. Vilka länder kommer att klara sig bäst om hela den globala lånekarusellen rasar och alla överutlånade banker (det vill säga alla banker) kraschar? Kan det tänkas att "vinnarna" blir just de länder som idag är de allra mest perifera och ointressanta? Länder som är fattiga, långsamma, omoderna och som knappt har något av värde att erbjuda resten av omvärlden.

Mer specifikt tänker jag på en Molvanien (”just north of Bulgaria and downwind from Chernobyl”). Förlåt, det ska förstås vara Moldavien. En artikel jag läste för något år sedan om detta Europas fattigaste land gjorde ett visst intryck på mig. Frågan var hur de drabbats av den globala finanskrisen och det korta och kärnfulla svaret var ”knappt alls”. Vad spelar global finanskris för roll i ett land där ingen har kreditkort och den genomsnittlige moldaven knappast har några lån? Vad spelar det för roll att världsekonomin går ner för räkning när landet redan befinner sig på en låg (men stabil) ekonomisk nivå och är självförsörjande på mycket som behövs för att överleva (om än inte för att kreti och pleti ska kunna njuta av weekend-resor utomlands)? Att bo i Molvanien när världen står i lågor är, för låna Orlovs liknelse, som att ramla från balkongen när man bor på bottenvåningen. Det är bara att resa sig upp och borsta av sig. Skrattar bäst som skrattar sist?
.