Den stora omskolningen

.
Rob Hopkins har grundat och populariserat Transition Town-rörelsen. En av hans idéer handlar om är Den Stora Omskolningen (The Great Reskilling). Den grundläggande idén är enkel - de dubbla utmaningarna oljetoppen och klimatförändringar kommer att innebära en enorm omställning av samhället som i sin tur kommer att innebära att vi till mans behöver tillägna oss nya kunskaper och färdigheter. Dessa ”nya” färdigheter är ofta gamla färdigheter; kunskaper om hur man gör saker i en värld med drastiskt reducerad tillgång till energi och där det man gör dessutom har låg påverkan på miljön. Ofta handlar det om gammalt hantverkskunnande eller kunskaper om hushållning eller jordbrukande som var levande för bara två generationer sedan. ”Reskilling” kan översättas till ”omskolning” men mer i linje med Hopkins intentioner är kanske egentligen termen ”återskolning” som bättre förmedlar att det handlar om att plocka upp färdigheter som var allmänt spridda förr:

”re-learning the skills that our grandparents took for granted, such as how to use hand tools, how to build our own structures, how to mend and make clothing, how to make our own medicine, how to forage, grow, preserve and store our food.”

Till viss del handlar det om att vrida klockan tillbaka. Inte av dogmatiska skäl (”teknologi är ond”) eller romantiska skäl (”det var bättre förr”) utan för att den nödvändiga färdriktningen - utifrån kommande (energi-)resursbrist och klimatförändringar - är så uppenbar. Och då är det bättre att börja agera redan nu istället för att vänta tills dess att vi inte längre har något val och då behöva lära sig allt samtidigt. Däremot bör vi förstås hålla fast vid all fantastisk teknik som låter sig behållas. Det är ur detta perspektiv uppenbart att personbilar inte är en långsiktigt hållbar transportteknologi och att resurser för att transportera människor i städerna idag borde satsas på att öka spårbunden trafik, cyklar och elcyklar snarare än på att bygga nya vägar.

En bra text om vilka kunskaper vi behöver förvärva skissar upp en lång lista som omfattar att odla och lagra (en del av) sin egen mat, att hålla sig med djur, att sy, snickra, ha grundläggande mekaniska kunskaper och mycket mer. Det går att lägga till många fler saker till en sådan lista, till exempel att kunna hantera lättare medicinska åkommor. I slutänden står man dock där med en lång lista på sådant vi fram tills nu inte har behövt bry oss om eftersom det är mycket lättare att pipa ner till snabbköpet för att köpa vår mat, till HM för att köpa en billig (och moderiktig) tröja och till Järnia för att köpa en ny borrmaskin.

Problemet med en lista som denna är att det kan kännas övermäktigt som individ att ta tag i allt detta och komma igång. Man måste ha en stark drivkraft att själv ta det första och det tionde steget när det faktiskt ÄR så lätt att slänga-och-köpa-nytt och det dessutom finns så många ”måsten” och så mycket populärkultur som distraherar oss och stjäl vår tid. Men omskolning (reskilling) handlar inte bara om vilka kunskaper man behöver utan också om hur man kan gå tillväga för att förvärva sig dessa. Hopkins skriver i detta sammanhang hjälpsamt om ”omskolningsevenemang” (”reskilling events”) - som i princip kan handla om vad som helst - och de positiva effekterna av att ordna eller delta i sådana:

- De lär människor nya (gamla) färdigheter
- De för människor samman och bygger nätverk
- De ger kraft och förmedlar en känsla av ”kan själv” (i motsats till maktlöshet)
- De skapar länkar mellan generationerna när färdigheter förmedelas
- De kan resultera i fysiska manifestationer som i sig själva gör ”reklam” för nyvunna kunskaper

Hopkins gissar att evenemangen till att börja med handlar om kortare kurser men att ambitionsnivån och längden med tiden kan höjas. Självklart kan man delta i dessa evenemang/kurser utan att ha några djupare tankar om kunskapernas (möjliga, framtida) nödvändighet, utan helt enkelt för att man tycker att det är kul och för att man vill fördjupa sig eller lära sig någonting nytt. Från dessa mer observationer gör jag en kort avstickare till den ekoby jag skrivit om tidigare för att sedan återkomma till ämnet omskolning.

Sedan början av innevarande månad är jag delägare i gård med 22 hektar mark i Sörmland. Mycket har redan hänt och ännu mer ska hända framöver. För tillfället finns det 100 frågor på varierande nivå att diskutera, bestämma och genomföra (vem fixar bredband och kopior på nycklarna, hur håller vi reda på vem som har haft utgifter, hur mycket av vad ska vi odla var, vilken policy vi ska ha angående markanvändningen osv.).

Bortsett från sådana praktiska frågor finns den en verksamhet som vi ska genomföra på gården omgående - i sommar - och det är kurser. Kurserna handlar om sådant vi själva vill lära oss och dessa kurser passar dessutom bra in i det om- eller återskolningsperspektiv som beskrivs och förespråkas ovan. Om vi nu ändå vill lära oss praktiska saker och dessutom har en egen gård, varför då inte dra vårt strå till stacken och genomföra aktiviteterna i form av kurser där även andra är välkomna att delta? Sagt och gjort har vi bestämt oss för att genomföra tre kurser som är öppna för allmänheten på vår gård i sommar:

- Permakulturdesign 2-3 juli
- Lokalekonomisk återväxt 7-8 juli
- Lerhusbyggande 21-23 juli

Mer information om varje kurs finns på nätet (följ länkarna nedan), men här kommer kortfattade sammanfattningar av kurserna i ordning utifrån hur enkelt det är att förklara vad de handlar om:

Lerhusbyggande handlar om att bygga med naturliga och lokalt förekommande material (lera, sand, halm, sågspån, kodynga). Kursen är praktisk och handlar om att få pröva på olika moment och tekniker inom lerbyggande. Målsättningen är att bygga något konkret under de tre dagar som kursen pågår.

Permakulturdesign handlar om att skapa/designa ekosystem som är till nytta för oss människor. Idén är inte komplicerad men termen permakultur (”permanent agriculture”) är säkert obekant för de flesta. I permakultur har man naturliga ekosystem som förebild och försöker ”designa” nya ekosystem så att de producerar mat och andra nyttigheter som specifikt är till godo för oss människor. De grundläggande tankarna sammanfattas bra här:

“Föreställ dig en naturlig skog. Högst upp finns ett tak av trädkronor, därunder kommer mindre träd, stora och små buskar, örter och marktäckare, samt växter som huvudsakligen existerar under marknivå och klätterväxter som upptar alla nivåer. Produktionen av växtmaterial är förvånande jämfört med till exempel en veteåker, som består av ett enda skikt på cirka en halv meter. Tänk, vilket överflöd denna skog skulle innehålla om den bestod av ätbara växter! Den skulle i hög grad överträffa veteåkerns avkastning!”

Lokalekonomisk återväxt är till skillnad från de två andra kurserna mer teoretisk. Utgångspunkten är att nuvarande ekonomiska teorier har fört det kapitalistiska ekonomiska systemet mot en systemkollaps. När vi nu passerar oljeproduktionstoppen är vår tid med billig energi till ända. Mindre energi betyder minskad produktion och innebär också slutet för globaliseringen och för långväga transporter. Trenden kommer att bli att fler varor och tjänster kommer att produceras lokalt (regionalt, nationellt).

Hur skapar vi utifrån detta lokalekonomisk återväxt i en ekonomi bortom tillväxten? Vad ska vi ställa om till, och hur? Vad kan man producera som är lönsamt både idag och under en kommande omställning? Hur gör man för att starta, finansiera och få ekonomi i en verksamhet när det blir svårare att visa en bank att man kan betala tillbaka lånen?

Därmed har denna text gått cirkeln runt och landat där den startade - i de idéer som ligger bakom Transition Town-rörelsen och den stora omskolningen. Vi drar nu som sagt vårt strå till stacken genom att genomföra dessa kurser på vår gård i sommar och med dessa kurser under bältet kan vi därefter gå vidare och anordna andra kurser under hösten. Det finns redan många förslag på kurser (matkonservering, bygga jordkällare, timmer- och stenhus, ätliga växter och örter, brygga öl, biodling, fiskodling och så vidare). Listan kan göras mycket längre för det finns mycket som det vore roligt att kunna mer om.

Idag går man en sån här kurs för att man är intresserad och för att det är kul, imorgon kan denna typ av praktiska kunskaper vara hårdvaluta. Gör dig själv (och oss) en tjänst och gå en kurs i sommar! Möten med spännande människor och ett utökat kontaktnät får du på köpet.
.

"The geography of nowhere" av Kustler (1993)

.
James Howard Kunstlers “Geography of nowhere: The rise and decline of America’s man-made landscape” (1993) är med bred marginal den äldsta bok jag hittills recenserat på denna blogg. Det finns dock bra skäl till att titta närmare på denna bok. Trots att den är över 15 år gammal är den helt klart mer aktuell idag än när den kom ut och i efterhand kan man till och med se att mycket av det James skriver var mitt i prick - ja närapå profetiskt – även om det först är nu som detta börjar bli uppenbart för fler och fler människor.

James är en man med ett närapå heligt uppdrag och han predikar sin lära lika intensivt som en teleevangelist predikar Jesus härlighet. Han hamrar in sitt budskap igen och igen och återkommer hela tiden till de två områden som interagerar och samverkar och som tränger sig igenom alla aspekter av amerikaners dagliga liv; bilar och bostäder. Den som vill lära känna James mycket kritiska åsikter bättre kan med fördel spana in hans blogg, Clusterfuck nation, där han skriver en ny bitsk krönika varje måndag.

Kring bilar finns det ett helt komplex av frågor och industrier som samverkar; energi (olja), finansiering, vägbyggen, (bristande) kollektivtrafik, politik, världsåskådning etc. Bostäder är egentligen betydligt bredare än bara de ställen vi bor på och omfattar såväl privata boningshus som kommersiella och offentliga byggnader. De sätt man har byggt hus och designat städer på i USA samt bilarnas central roll beror på varandra, möts och binds samman av det amerikanska samhällets artärer - vägarna.

Eftersom jag själv bott i USA har många frågor som väckts där till slut besvaras av denna bok. Varför har man byggt på ett sådant sätt att det är omöjligt att klara sig utan en bil på de flesta ställen i USA? Hur kan man bygga gator i ett villaområde som inte har trottoarer? Varför finns det inga kvartersbutiker och varför är det så långt till närmaste mataffär? Varför är gatorna så himla breda även i lugna villaområden? Varför är så få människor ute och promenerar och varför finns det över huvud taget så få ställen på gångavstånd som är värda att besökas?

Den sista frågan är inte speciellt svår att besvara. Gatorna är breda, kvarteren är enorma och förutom avstånden är det otroligt tråkigt och monotont att gå rakt fram bredvid en helt rak väg i 20 eller 30 minuter. Allt är byggt för att man ska kunna färdas med bil i 40-60 km/h och en människas rastlösa hjärna får helt enkelt inte tillräckligt med stimulans när man är ute och går i ett amerikanskt villaområde. På samma sätt är det oerhört tråkigt att promenera en längre sträcka bredvid en motorväg eller motortrafikled i Sverige.

Oberoende vad hastighetsbegränsningarna egentligen råkar vara är de minst 12 meter breda vägarna i en amerikansk förort byggda för att till och med en medelmåttig förare ultrasäkert (för bilisten) ska kunna svischa förbi i uppåt 70-80 km/h utan att riskera att förstöra sin bil. Vägarnas primära funktion är att slussa förorternas bilar till motorvägen. De stora förlorarna är förstås barn som inte kan röra sig fritt utanför hemmet utan att riskera liv och lem (föruom att det som sagt ofta inte finns något utflyktsmål värt att besöka på gång- eller cykelavstånd). Eftersom barnen ändå måste ta sig till skolan åker många barn skolbuss dit, ett kollektivtrafiksystem som ”operates at huge expense, is restricted to children, and runs only twice a day”. Utifrån sin begränsade röreslefrihet är det lätt att förstå att många amerikanska ungdomars högsta dröm är att få en egen bil så fort de fyllt 16 år. James kommenterar att i princip alla förorter som är byggda i USA sedan 1950 är omöjliga att bo i om man inte har tillgång till bil.

En annan aspekt av den av människan byggda landskapet som James tycker mycket illa om är att det är billigt. Billigt att bygga ("smälla upp"), billigt att riva, och, det syns och ger ett billigt intryck. Många förorter består av identiska hus på identiska tomter längs identiska gator i identiska förorter. Människor reser längs identiska motorvägar längsmed vilka det finns identiska ”strip malls”. Allt ser ut som allt annat och ingen ser ut som något speciellt. Det är detta ”nowhere” som James hänvisar till i bokens titel:

”long-distance car travel on an interstate highway is literally like going nowhere fast”. ”There is little sense of having arrived anywhere because everyplace looks like noplace in particular.” ”we chose to live in Noplace, and our dwellings show it. In every corner of the nation we have built places unworthy of love and move on from them without regret.”

James skriver mycket om taskig arkitektur; utanför staden smäller man upp likadana kakforms-hus och köplador av dålig kvalitet som inte är värda att tas hand om. Inget av det som byggs är menat att hålla längre än i något decennium eller två vilket innebär att i takt med att hus gått från att vara hantverk till att bli handelsvaror konsumerar man numera dem; på många ställen i USA är tomten betydligt dyrare än huset och det är vanligt att man river ett gammalt hus och bygger nytt istället för att underhålla något som aldrig var menat att motstå tidens tand. Över tiden har det känslomässigt laddade hemmet gått mot att bli till ett utbytbart hus där en familj för tillfället ”råkar” äta och sova men som det snabbt går att flytta vidare från till något annat.

Redan 1993 var James mycket medveten om oljans vikt för ekonomin och USAs stora oljeberoende. Han varnar för att vandra vidare på den inslagna vägen men predikade självklart för döva öron. Förutom (avsevärda) negativa social effekter av ett atomiserat och utspritt samhälle och negativa effekter på människors fysiska och psykiska hälsa menar James att den byggda miljön i USA är den största felallokeringen av resurser någonsin:

”America has now squandered its national wealth erecting a human habitat that […] will not be usable very much longer […] suburban sprawl is too expensive to operate, too costly to maintain […]. To lose it is tragic not because America will be deprived of such wonderful conveniences as K-Marts and drive-in churches […] but becuase it was a foolish waste of resources in the first place, and it remains to be seen whether its components can be recycled, converted to other uses, or moved.”

Idag, 15 år i efterhand kan vi se att man på 1990-talet och början på 2000-talet istället för att ändra riktning gasade ännu mer, lånade ännu mer pengar, byggde fler hus och fler förorter, köpte fler bilar och byggde mer vägar. James insåg redan när det begav sig att man utfrån de enorma resurser som redan blivit nerplöjda i bilsamhället skulle fortsätta att ”slänga bra pengar efter dåliga” hellre än att föreställa sig alternativ och sätt att förändra samhället mot att göra det mindre beroende av bilar (och olja).

En hel del pekar dock på att vi nu nått slutet på den inslagna vägen och att James förutsägelser från 1993 håller på att besannas; ”Today’s posh suburbs could easily become tomorrow’s slums”. Något mer chockerande än denna 8 månader gamla och 12 minuter långa film, ”Foreclosure Alley” från södra Kalifornien har jag inte sett hittills. Filmen tydliggör ett fenomen vi kommer att få se mer av framöver. I spåren av utkörda husägare dyker det upp nya deprimerande affärsmöjligheter; att spraya brunt dött gräs grönt för att göra tomten och huset mer attraktivt, att på kortast möjlig tid tömma och slänga allt som är kvarlämnat i ett övergivet hus, inklusive möbler, foton, leksaker, mat och fungerande hemelektronik. Gårdagens splitternya förorter (de senast byggda som ligger längst ifrån städerna) är på väg att bli att bli spökstäder där ”squatters” och kriminella gäng flyttar in i takt med att husägare flyttar ut och lämnar tomma hus efter sig.

Även om USA befinner sig i stormens öga när våra nuvarande transport- och boendevanor ”utmanas” efter oljetoppen kan vi inte luta oss tillbaka här i Europa och tro att vi kommer undan. Men faktum är att vårt utgångsläge ändå är betydligt bättre. Redan i bilismens barndom, i början av 1900-talet, var Europa tvunget att importera sin olja emedan USA hade egna, till synes oändliga oljefyndigheter. Även om det finns många bilkramare i Sverige är vår relation till bilen en blek kopia av amerikanarnas långa kärleksaffär. Vi har mindre, bränslesnålare bilar, högre bensinpriser, tätare bebyggelse, vi kör mindre, bygger färre och smalare vägar och har bättre utbyggd kollektivtrafik. Vårt utgångsläge är alltså på många sätt bättre, men tyvärr tenderar även vi att ännu i denna sena timme dras mot huvudlösa satsningar på fler flygfält och landningsbanor och utbyggda eller nya motorvägar istället för fler cykelvägar och utbyggd kollektivtrafik.
.

Mexiko i riskzonen

.Bild: Hur länge kommer han att fortsätta att vara glad?

Jag var säkert en av ganska få som uppmärksammade första artikeln om svininfluensan när den dök upp i DN fredagen den 24 april. Efter att jag för några år sedan läste Jared Diamonds bok ”Guns, germs and steel” samt såg det fiktiva dokudramat ”Smallpox 2002: Silent Weapon” blev jag medveten om hotet från sjukdomar och pandemier. Vi är många nuförtiden, vi bor tätt, djuren vi äter är många och bor tätt och dessutom reser vi kors och tvärs som tättingar. Hotet från pandemier måste vi leva med och vi har inget annat val än att ställa vår tilltro till de organisationer som har till uppgift att övervaka och lösa denna typ av problem. I slutet av april växte influensan i termer av antal smittade och döda, antal länder som den spridits till och i termer av mediebevakning.

Efter mindre än en veckas mediebevakning uppmanade Mexicos president landets befolkning att hålla sig hemma under fem dagar (1-5 maj) och bara gå till jobbet om deras arbetsuppgifter var ”oundgängliga” inom statsförvaltningen och näringslivet. Redan tidigare var alla skolor i Mexico City och i fem andra delstater stängda, men måndagen den 27 april beordrade Mexikos regering samtliga skolor i hela landet att stänga i två veckor. ”Andra tecken på den avbrutna vardagsrutinen var den slutsålda fotbollsmatchen mellan Pumas och Cruz Azul, som spelades för tomma läktare, och att många kyrkor höll mässa inför tomma bänkar.”

Förhoppningarna var att dessa åtgärder skulle bromsa influensaepidemin. Färre kontakter leder säkert till bromsad spridning, men så värst isolerad från andra människor kan man inte vara om man bor i 20-miljonersstaden Mexico City. Och när anden väl är ur flaskan är det svårt att stoppa tillbaka den igen. Vi får vara glada för att denna influensa inte var mer smittsam och dödlig, men latent finns förstås hotet från pandemier kvar.

Lika osäker som man kan vara kring hotet från framtida pandemier kan man vara säker på att stängda eller tomma universitet, museer, biografer, konserter, tjurfäkningar, shoppingcenter, restauranger och nattklubbar direkt lämnar efter sig ett avbräck i den mexikanska ekonomin. Koppling till olja då? Den finns i bakgrunden och den går vägen just över ekonomin.

Influensan och den tillfälliga nedsläckningen av det mexikanska samhället (och ekonomin) är ytterligare ett strå till stacken som hotar att knäcka den mexikanska kamelens rygg. Redan tidigare var Mexiko (Latinamerikas näst största ekonomi efter Brasilien) hårt drabbat av den finansiella krisen då inte mindre än 80% av exporten går till (likaså hårt drabbade) USA. Av till exempel de ansenliga mängder bilar man bygger i Mexiko exporterar man 70% till USA - där marknaden som bekant har dykt sedan ett halvår tillbaka.

Jag har funderat över vilka länder som är mer respektive mindre sårbara för de förändringar som oljetoppen för med sig och just Mexiko har av vissa pekats ut som ett land som kan få Mycket Stora Problem inom bara några få år. Mycket Stora Problem kan i värsta fall innebära att landet inte längre kan hålla ihop som en stat. Vad kan en sådan drastisk utsaga grunda sig på? Det åldrande oljefältet Cantarell får här fungera som en central symbol för ett Mexiko på väg utför.

Cantarell upptäcktes 1976 och oljefältet - ett av världens allra största - har länge varit ryggraden i den mexikanska oljeproduktionen. För fyra år sedan, i maj 2005, producerade Cantarell 2.2 miljoner fat olja per dag och detta motsvarade inte mindre än 65% av Mexikos hela oljeproduktion. Det som i sammanhanget är djupt oroande är att utvinningstakten har minskat med flera tiotals procent per år så att Cantarell knappt fyra år senare (januari 2009) inte ens når upp till 0.8 miljon fat/dag. Bara förra året minskade produktionen i Cantarell med mer än 35%. Mexikos hela oljeproduktion föll med nästan 10% år 2008 till knappt 2.7 miljoner fat olja per dag och nådde därmed den lägsta nivån sedan 1995.

Eftersom Mexiko konsumerar ca 2 miljoner fat/dag själv och inte skär ner sin inhemska konsumtion i samma takt som oljeutvinningen minskar betyder det att den olja som finns kvar till export minskar ännu snabbare. Här är ett konservativt räkneexempel:

2007: Mexiko producerar 3.0 miljoner fat olja/dag.
2008: Mexiko producerar 2.7 miljoner fat olja/dag (en minskning med 10%).
2009 (?): Mexiko producerar 2.4 miljoner fat olja/dag (en minskning med 11%).

Om exporten är det som finns kvar utöver den inhemska konsumtionen på 2 miljoner fat/dag så går den ner från 1.0 miljoner fat 2007 till 0.7 miljoner fat 2008 och 0.4 miljoner fat 2009. Det betyder att exporten minskar med 30% från 2007 till 2008 och med mer än 40% från 2008 till 2009. Vissa menar att Mexiko i värsta fall inte längre är en oljeexportör så snart som om ett år. Eftersom Mexiko är ett av tre länder som USA importerat mest olja ifrån (tillsammans med Kanada och Saudi-Arabien) ställer detta också till stora problem för USA.

Cantarell börjar alltså hastigt närma sig slutet av sin livstid och detta gäller även för andra åldrande oljefält i Mexiko där den minskande produktionen näppeligen kan uppvägas av att nya fält tas i drift. Lovande upptäckter av djuphavsolja utanför Mexikos kust kan ta decennier att ta i drift då det utgör en massiv teknisk utmaning att få upp oljan från de extrema djup som det rör sig om.

Även om Mexikos ekonomi stod stabilt på flera ben skulle detta vara illa nog. Nu är problemet dock värre än så eftersom uppemot 40% (!) av den Mexikanska statens budget kommer från det nationella oljebolagets PEMEX export (”PEMEX [...] profits account for a large portion of the country's budget and fund most of its social projects”). Lägg till detta lägre oljepriser än förra året, minskande intäkter från turism, mindre pengar hemskickade av mexikanska arbetare utomlands och eskalerande våld mellan regeringen och drogkarteller och bilden blir mycket oroande alldeles bortsett från effekterna av dagens ekonomiska kris.

Utan en stabil, oljeexport-bekostad bas att stå på kan Mexiko snabbt gå mot att bli ett mer instabilt samhälle. I en spekulativ rapport (”discussion starter”) från USAs Joint Force Command (JFC) pekas Mexiko ut som en svag stat som potentiellt kan fallera inom en nära framtid: "In terms of worst-case scenarios for the Joint Force and indeed the world, two large and important states bear consideration for a rapid and sudden collapse: Pakistan and Mexico". Skillnaden mellan Pakistan och Mexiko är (ur ett amerikanskt perspektiv) att Pakistan ligger på andra sidan jorden emedan Mexiko ligger "runt hörnet" och att inkomstskillnaderna mellan Mexiko och USA redan idag är bland de största man kan hitta hos två grannländer.

Under den Mexikanska revolutionen och efterföljande oroligheter (1911-1940) flydde nästan 10 procent av Mexikos befolkning till USA. Men år 1920 bodde det 15 miljoner människor i Mexiko och idag, bara några generationer senare har siffran stigit till 110 miljoner människor (bara 10 länder i världen har fler invånare). Till detta tillkommer minst 5 miljoner illegala immigranter från Mexiko som redan finns i USA (enligt folkräkningen år 2000). Kunstler skrev redan 2005:

"...immigration from Mexico will continue and probably accelerate as economic problems afflicting the United States are magnified in Mexico. Mexicans will follow the established pattern of looking to El Norte in hard times. This torrent of newcomers will find themselves in a rapidly sinking U.S. economy. Many of the jobs they had hoped to find will have evaporated. [...] The better-off Anglo population will be losing their jobs, too, and they will not have the cash to employ so many Mexican maids and gardeners."

Vissa menar nu att ett turbulent - eller värre - Mexiko snarare än Irak eller Afghanistan kommer att bli USAs största säkerhetsutmaning under innevarande mandatperiod. Redan nu breder gangster- och maffiavälde ut sig i Mexiko och förra året dödades 6000 personer i drog-relaterat våld. Obama har diskuterat hur USA kan hjälpa den Mexikanska staten (med "intelligence, surveillance and reconnaissance technology") i dess utsatta läge. Ingen vill ha en fallerad stat som granne med allt vad det innebär av våld, instabilitet och flyktingar. Säkert underskattar många svenskar problemen med organiserad brottslighet. Som korrektiv citerar jag ur rapporten från Joint Force Command (ovan):

"A serious impediment to growth in Latin America remains the power of criminal gangs and drug cartels to corrupt, distort, and damage the region’s potential. […] In particular, the growing assault by the drug cartels and their thugs on the Mexican government over the past several years reminds one that an unstable Mexico could represent a homeland security problem of immense proportions to the United States."

Som så ofta finns den en återkoppling som kan göra enskilda problem värre tillsammans:

"the increasing instability in Mexico will have a significant impact on PEMEX’s ability to maintain the necessary levels of investment to minimize production declines. This creates a positive feedback-loop: faster declines mean more financial difficulties, more instability, and less investment, precipitating even faster declines."

Finns det då några uppsidor, något positivt som kan framhållas? Tyvärr kan jag inte se några sådana tecken för Mexikos del. Möjligtvis kan man hoppas att Mexikos olycka kan vara vår lycka om den fungerar som en varning för oss och andra länder att ta tag i de utmaningar vi står inför i samband med oljetoppen istället för att stoppa huvudet i sanden och tro att allt fixar sig av sig själv.


PS. Bara en dag senare har två "grannar" i bloggosfären länkat hit och skrivit egna texter om Mexiko. Först skrev Cornucopia? "Är Mexiko det första landet att kollapsa pga peak oil?" och därefter skrev Flute-tankar om "Mexikos predikament".
.

Komplementära valutor

.
I min förra text om alternativ till det nuvarande ekonomiska systemet skrev jag om ekonomen Bernard Lietaers idé att skapa en komplementär valuta med "negativ ränta".

Hur olika de än är, kan man konstatera att vår vanliga valuta och Lietaers förslag har en sak gemensamt, nämligen att tiden är den viktiga faktorn som avgör hur mycket pengarna är värda just exakt idag. I det ena fallet får man ränta och pengarna blir värda mer allt eftersom och i det andra fallet får man negativ ränta och pengarna blir värda mindre med tiden.

Om man tittar på bilden som illustrerar den förra texten ser man hur man rent praktiskt representerade pengarnas minskande värde i staden Wörgl i Österrike för 75 år sedan. För att en sedel ska vara giltig var man tvungen att en gång i månaden skaffa ett litet frimärke (till en kostnad av 1% av sedelns valör) och klistra dit det på sedeln. För oss moderna människor låter det förstås ganska krångligt att en gång i månaden vara tvungen att "uppdatera" varje enskild sedel. I min föregående text använde jag dessutom ett exempel med en hundralapp som blir värd en krona mindre varje dag. Det är uppenbart att man måste lösa detta praktiska problem på något mer effektivt sätt idag. Det enda som är realistiskt är att vi har pengarna på något slags kreditkort och att en dator gör arbetet med att räkna ut hur mycket pengarna är värda varje enskild månad och dag.

Datorn skulle använda sig av en algoritm; ett "recept" eller en uppsättning regler som tillämpades varje dag för att minska värdet på varje (virtuell) sedel med (ytterligare) en krona. Positiv eller negativ ränta gör här egentligen inte så stor skillnad - vid midnatt låter man datorn tillämpa samma regler/recept och räkna ut ett nytt värde för pengarna som gäller för morgondagen.

Men om man väl har skapat elektroniska pengar med en inbyggd algoritm som hanteras av datorer kan man tänka sig många andra algoritmer som räknar ut värdet på dina pengar men som använder helt andra grunder än just tiden som faktor. En person som tänkt och skrivit lite om detta är Neil Gershenfeld som är professor på MIT Media Lab i Boston. I ett kapitel, "Smart Money", i hans bok "When things start to think" från 1999 slänger han ur sig några fascinerande idéer.

"Think what could happen if [electronic money] contained the means for ordinary people to add rules". Du kan till exempel lägga till regler när du ger ditt barn hennes månadspeng för att uppmuntra till vissa beteenden respektive avskräcka andra. Kanske vill du uppmuntra ditt barn till att inte bränna hela månadspengen första veckan (och komma tillbaka och be om mer veckan efter)? Då kan du lägga in en algoritm som belönar en mer jämna konsumtion av pengarna du ger bort. Vidare kan vem som helst som betalar ut pengar (din arbetsgivare eller Försäkringskassan) lägga till regler som gäller för pengarna eller för en mindre del av dem:

"To encourage regional economies, dollars could have a value that decreases with distance from their origins. Boston dollars would not go as far in Texas, and vice versa. Or, to reflect true environmental costs, dollars might be worth less when purchasing nonrenewable resources than renewable ones"

Kanske skulle små belopp som de tio kronor som du använder för att köpa en liter mjölk få en bonus i förhållande till stora belopp? Kanske ska din tia vara värd mer än en miljondel av de 10 miljoner kronor som ett företag med mycket pengar i kassan kortsiktigt investerar över natten i hopp om att få någon procents ränta på månadsbasis?

Någon som gör mig lite förvirrad är Gerschenfelds idéer om att vem som helst kan bestämma inte bara hur man ska använda sina pengar utan också vilka regler (algoritmer) som ska vara "inbyggda" i pengarna: "These [...matters...] are dynamic decisions to be made by buyers and sellers on an ongoing basis". Rent praktiskt förstår jag inte hur man som privatperson ska kunna hålla reda på och hantera ett dussin olika "valutor" (pengar med olika regler inbyggda) och än mindre hur man ska kunna ta ställning till och bygga in egna regler i de pengar som passerar min hand. Idéerna är spännade men att hålla reda på allt detta och att lära sig att programmera sina pengar låter för mig ohanterligt.

Jag tänker mig istället att det finns en eller max två valutor som man använder parallellt med den vanliga nationella valutan. Man skulle till exempel kunna använda en lokal valuta som är värd mindre in grannkommuner och än mindre längre bort, respektive en regional miljövaluta. Den senare kan belöna eller bestraffa dina inköpsbeslut (t.ex. genom att variera momssatsen på olika varor) beroende på vilket "CO2-bagage" en vara har; mer nedsmutsning i bagaget ger högre "momssats". I andra kommuner och regioner kan man experimentera med andra algoritmer; om man som medborgare alltid har tre valutor varav den ena är nationell kan jag inte se några speciella problem annat än att även detta kan blir lite klurigt att hålla reda på.

Om man på allvar skulle överväga att införa komplementära valutor skulle säkert många komplikationer uppstå som är svåra att förutsäga då det här med pengar inte alltid är helt lätt att förstå. Ett pikant händelse är till exempel när stigande priser på metall år 2006 höjde kostnaderna för att producera mynt i USA. Under årets första åtta månader steg priset på zink med 76%, koppar med 68% och nickel med 42% och för första gången i historien var värdet av mynt på 1 cent och 5 cent mindre än kostnaden för att tillverka dem. Enbart att köpa in metall (nickel) till ett 5 cent-mynt kostade mer än de 5 cent som myntet var värt...


En sista spännade idé som jag presenterar här handlar inte om att bygga in algoritmer i valutor utan beskriver det nystartade försöket med att skapa en lokal valuta, "Mendo credits" i Mendocino County (se bilden ovan). Mendocina County är en liten "kommun" i Californien där man nyligen sålde 600 sedlar på 10 Mendo credits vardera för 10 dollar styck. Varje sedel backas därefter upp av en bestämd mängd lokalt producerad mat (8 kilo rågvete eller 5 kilo pintobönor, brunt ris eller vitt ris). De 6000 dollar man fick in när man sålde sedlarna använder man givetvis till att anförskaffa själva maten från bönder (man kan också använda pengarna till att anförskaffa det man behöver för att själv producera maten). Sedeln är giltig i ett år. Beroende på vad som händer i omvärden kan priset i dollar på nästa års sedlar bli både högre eller lägre.

Sedan nästan 30 år tillbaka backas den amerikanska dollar inte längre upp av en guldreserv utan endast av förtroendet för sedeln och valutan och för den regering och det samhällssystem som intygar/garanterar dess värde. Med Mendo credits backas dina pengar istället alltid upp av en bestämd mängd av en fysisk vara (mat). Sedelns värde är stabilt (fem kilo ris är fem kilo ris) och Mendo credits är därför inflationsresistenta. Istället för att lita på Obama och på dollarns värde måste du dock lita på bonden som ska odla och leverera maten och speciellt på de personer (eller institutioner) som utfärdar Mendo credits och som köper in, tar hand om och distribuerar maten.

Så länga du litar på dess personer kan du känna trygghet och för bondens del behöver han inte vara totalt beroende av fluktuerande världsmarknadspriser utan vet att han kommer att få avsättning för sin mat till ett på förhand bestämt pris. Avsaknaden av mellanhänder mellan producent och konsument gör att priset ändå kan hållas lägre än om man köpte samma mat i en vanlig affär. Samarbetet och prissättningen av maten bygger i sin tur på en stor portion förtroende:

“With respect to the farmers, I talk to them about their prices. I have told them, “Look, we want to make sure what we pay you is fair. You have to stay in business or we don't have your food. So, you may be looking at the commodities market to decide how much to charge us, but we also want to let you know that if the commodities prices go below your cost of production please tell us so and ask for a fair price. Our duty as eaters is to make sure you can be a good farmer. Likewise, if you know we are a good customer, do us a favor and if the commodity prices get extremely high because of speculation don't pass on unreasonable charges to us.”

Bönor och rågvete kommer från familjeägda, organiska gårdar vars verksamhet man stödjer genom att köpa från dem. Tyvärr finns det inte tillräckligt många riktigt lokala bönder så dessa varor måste idag transporteras 25 mil och av detta skäl måste man också betala långväga bönder med "riktiga" dollar istället för med Mendo credits. Men kanske kan existensen av Mendo credits uppmuntra någon att börja odla mer mat lokalt och ta emot betalning för maten i form av Mendo credits? I så fall skulle pengarna kunna cirkulera lokalt och bidra till hela kedjan av lokal matproduktion och lokal matsäkerhet.

En annan idé bakom systemet är att uppmuntra hushåll till att anamma sparsamma vanor och äta hälsosam mat. En sidotjänst som man tillhandahåller är informationsmaterial och recept för hur man kan tillaga nyttiga måltider utifrån säsongens lokala varor.

När man köper mat för sina Mendo credits tas sedlarna ur cirkulation, men genom att använda pengarna har man "röstat med fötterna" och visat att pengarna är till nytta och det går då att utfärda en ny sedel (som gäller i ett år). Några lokala affärsinnehavare har börjat ta emot Mendo credits i sina affärer men det finns också gränser för hur många sedlar man kan utfärda:

"Initial enthusiasm suggests that Mendo Credits will begin circulating like cash within town. However, since the supply of Mendo Credits is limited to the supply of grains and beans in storage, they can’t become a dominant means of exchange until our local economy has very large storage facilities and is on its way towards food self-sufficiency. In the meantime, they are a fantastic educational device and may spur investment towards local food security."

Mendo credits är ett exempel på en lokal valuta som backas upp av en fysisk resurs - mat. Motsvarande förslag på globala valutor som backas upp av (ändliga) fysiska resurser har lagts fram, till exempel att internationell handel ska ske i en valuta som backas upp av energi eller av en varukorg bestående av de viktigaste handelsvarorna (olja, kol, järnmalm, guld, ris, vete etc.).
.

Prisgolv på olja säkrar framtiden

.
Man skulle kunna tro att ämnen som volatilitet och prisgolv är tunga, jobbiga, ointressanta - fastän de i verkligheten är lika rafflande och spännande som infrastruktur! Jag funderade på att kalla denna text allt från "volatilitet och prisgolv" (informativt men tråkigt) till "när den osynliga handen leder fel" (spännande men ospecifikt). Nackdelen med den senare titeln är att den inte är så informativ - det finns ett oändligt antal texter som skulle kunna heta detta. Fördelen skulle ha varit att det är en bättre mem för att locka nya läsare hit... Men, jag har förtroende för mina läsare. Jag tror att många läser dessa texter regelbundet eller ramlar in efter att ha sökt på vissa specifika termer som leder hit. Efter att ha skrivit om alternativa valutor och ekologisk mat kommer här en text som väldigt specifikt istället handlar om olja och oljepriset.


Volatilitet
-------------
Ingen tycker om volatilitet. Volatilitet betyder att priset på en vara svänger kraftigt och snabbt. Detta skapar osäkerhet om vart priset är på väg i framtiden och denna osäkerhet skapar i sin tur problem med att ta vettiga beslut. Motsatsen till volatilitet är stabilitet. Det betyder inte att priset måste ligga still utan bara att prisets riktning förändras långsamt över tiden. En stabil förändring kan alltså röra sig om en relativt kraftig men stabil uppgång (eller nergång) över en period på flera år. Poängen är dock att att priset inte byter riktning eller rör sig från att falla långsamt till att falla snabbt mest varje vecka, månad eller kvartal.

Om jag köper aktier i två bolag och värdet fördubblas på 7 år kan det bakom den ena aktien ligga en stabil uppgång på 10% per år men bakom den andra ligga häftiga kursrörelser som gjort att jag vissa perioder legat på minus och andra perioder har fyrdubblat de investerade pengarna. Om vi förutsätter att jag inte vet något särskilt om bolagen och jag måste sälja en av aktierna, vilken ska jag då behålla? Den första aktien är lätt att förstå sig på och det är den man ska behålla – inte minst för nattsömnens skull! Den andra aktien ger dig magsår. Det är aldrig rätt tillfälle att sälja den. Om den ligger på minus tar det emot att sälja den till förlust och om den istället har stigit till himlen kanske den kommer att stiga ännu högre nästa vecka? Ja, vem vet? Och det är just detta som är poängen. Ingen vet, och detta ökar osäkerheten. Tänk om du måste få loss pengar vid ett visst tillfälle och aktiens värde just då har sjunkit genom golven? Detta är risken man utsätter sig för om man äger en volatil aktie och risk och osäkerhet har ett pris. Allt annat lika är priset på en aktie med stabil utveckling högre än på en volatil aktie. Bättre en fågel i handen än tio i skogen.

Problemet
-------------
Ovan har jag resonerat kring två aktier men man kan resonera på precis samma sätt om (pensions-)fonder, om att binda räntan eller om oljepriset. Säkerhet är önskvärt och osäkerheten har ett pris. I januari 2008 steg priset på ett fat olja (159 liter) till 100 dollar, ett halvår senare kostade samma fat 147 dollar och i slutet av året hade priset sjunkit tillbaka till under 40 dollar (i skrivande stund kostar ett fat olja runt 50 dollar och för 10 år sedan låg priset stabilt kring 20 dollar per fat).

Vad kommer oljan att kosta nästa år? Det vet förstås ingen men trots detta kan man köpa ett fat olja till ett överenskommet pris idag och få den levererad nästa år. När det nu råder stor osäkerhet om priset på olja nästa år måste man betala en extra stor premie för att binda priset redan nu. Dessutom fluktuerar priset på olja som levereras om ett år kraftigt i takt med att det underliggande oljepriset rör sig upp och ner häftigt.

Man skulle kunna tro att fluktuerande priser är ett problem som uppstått på sistone men i själva verket har priset på olja rört sig i sågtandade rörelser uppåt och neråt allt sedan den första oljekrisen i början på 1970-talet. Men på 1970-talet fanns det gott om olja och 1970-talets två oljekriser hade sitt ursprung i politiska skeenden. Flera potentiella oljekriser har fram tills nu undvikits genom att något land med reservkapacitet (vanligtvis Saudi-Arabien) har pumpat upp extra olja för att kompensera för ett tillfälligt frånfall någon annanstans.

Nu menar dock allt fler att vi håller på att närma oss kapacitetstaket för att pumpa upp olja och i så fall kan vi förvänta oss betydligt starkare prisröresler framöver. Vad som kommer att hända då är alltså att tillfälliga störningar och bortfall i produktionen någonstans i världen (oväder, olyckor, embargo, sabotage eller terrorism) inte kan kompenseras av ökad produktion någon annanstans. Detta slår då igenom direkt och resulterar i en budgivning på ”sista fatet” olja - och detta fat sätter riktpriset för alla fat med olja som handlas. Om den globala oljeproduktionen tillfälligt går ner med bara någon eller några få procent kan alltså priset på olja samtidigt stiga med 10, 20, 40 procent eller mer. Självklart kan priset sjunka tillbaka lika snabbt (vilket är dåligt för oljeproducenternas framförhållning), men poängen här är inte huruvida priset är högt eller lågt utan det faktum att priset rör sig häftigt och att ingen vet vart det är på väg.

David Strahan menar att det var just detta som hände när orkanen Katrina drog in över USA år 2005 och slog ut en del av produktionen och raffineringen av olja vid Gulfkusten. Trots att produktionsminskningen var måttlig (ur ett globalt perspektiv) fanns det inte tillräckligt med reservkapacitet att tillgå och oljepriset pressades uppåt. För att motverka kaos och bensinbrist i USA dirigerade man hastigt över 25 tankers med bensin från strategiska oljelager i olika Europeiska länder vilket i sin tur ledde till höjda bensinpriser i Europa.

Vad är då problemet bortom det faktum att oljan ibland är billig och ibland dyr? Jo, det stora problemet är att man behöver 3 till 10 års framförhållning i oljebranschen för att kunna ta rätt beslut idag (om investeringar, om att få igång produktionen i ett nytt oljefält etc.), men att ingen nuförtiden har en aning om vad priset på olja kommer att vara om 10 eller ens om 3 år. Om man ”visste” att priset kommer att vara högt om 5 år skulle man ta vissa specifika beslut idag och vice versa om priset istället kommer att sjunka.

Det är till och med lite värre än så. Viss olja är dyr att få upp ur marken, produktionskostnaderna kan vara så höga som 50, 60 eller till och med 80 dollar/fat och det kan som sagt ta uppåt ett decennium innan oljan börjar flöda. När oljepriset marscherade uppåt, uppåt, uppåt förra våren steg oljebolagens villighet att påbörja och finansiera projekt för att exploatera "dyr" olja. Sedan kraschade priset och även om det skulle stiga till 150 dollar/fat igen så skulle motståndet mot att investera i dyra och långsiktiga projekt vara mycket större denna gång (förutom det faktum att det nu är mycket svårare att låna pengar för att finansiera sådana projekt):¨

"The principle results of this [...] is that price signals must become increasingly over-exaggerated to create the desired market effect. The level of interest and willingness to invest in oil production that was spurred by 2008's $100+ oil prices will not be regained if oil again hits $100 or $150 - it may be necessary for oil prices to hit $200, $250, or more to provide an adequate incentive for oil companies to invest in oil with a $50+ cost per barrel."

Fluktuerande/volatila oljepriser resulterar alltså i ineffektiva beslut (även frånvaron av beslut är ineffektivt) och dålig allokering av resurser. Efter oljetoppen - när oljan blir knapp och priset skjuter genom taket - kommer vi att önska att vi hade påbörjat också projekt för att få upp "dyr" olja flera år tidigare. Det kan alltså vara bättre med ett högt men stabilt pris än ett i genomsnitt lägre pris som dock fluktuerar kraftigt. I värsta fall rör det sig om en självförstärkande process där varje dal är lägre och varje berg högre än den föregående tills man når den punkt när dagens pris inte säger något speciellt om vad priset kommer att vara om 1, 3 eller 10 år och alltså inte ger något stöd alls för fatta långsiktiga beslut. Ingen aktör utom möjligtvis en spekulant skulle trivas i en sådan miljö.


Lösningen
-------------
Jag har sett två olika förslag som till viss del liknar varandra och som båda har potentialen att råda bot på problemet med volatila oljepriser. Det första förslaget kommer från Dan Badger som har jobbat både på US Department of Energy och International Energy Agency (IEA).

Enligt honom är oljepriset för viktigt för att man ska lämna åt marknadskrafterna att göra upp om vad som är ”rätta priset” idag. Han föreslår därför att alla oljeimporterande nationer borde fastslå ett stabilt och ökande målpris (prisgolv) som gäller i deras land. Differensen mellan oljepriset på världsmarknaden och det egna målpriset tar staten hand om genom en energiimportskatt. Fördelarna är flera. Dels råder man bot på problemet med volatilitet och osäkerhet om framtida priser. Dessutom gör detta målpris/prisgolv att man kraftfullt kan vidta åtgärder för att minska sin oljekonsumtion och sitt oljeberoende genom att sätta marknadskrafter i rörelse för att få till stånd nödvändiga tekniska och strukturella förändringar. En extra bonus är att de extra skatteintäkterna kan användas till att sänka andra skatter eller påskynda en omställning till andra energikällor än olja/fossila bränslen.

Förutom energibranschen finns det förstås många andra aktörer som skulle uppskatta att ”kunna se in i framtiden” vad beträffar olje- och energipriserna; konsumenter, energiintensiv tillverkningsindustri, elkraftbolag, företag som jobbar med alternativa energikällor och banker som finansierar allt ovan. Ifall du är på jakt efter en ny bil och redan idag vet en del om vad priset på bensin kommer att vara om fem år så hjälper det dig att ta vettiga beslut. Kanske kommer du fram till att det är vettigare att gå med i en bilpool än att köpa en ny bil? Det kan hända att du inte är glad över att dra denna slutsats, men det är i vilket fall bättre än att köpa en ny dyr, bensinslukande bil och sedan bli överraskad av bensinprisets utveckling.

Rent konkret föreslår Badger ett målpris på olja på mellan 80-100 dollar/fat och han menar att detta är en kompromiss mellan att sätta krafter i rörelse för att förändra vår energianvändning utan att samtidigt köra vår ekonomi i botten. Observera att han inte vill reglera/fixera priset till denna nivå utan ”bara” vill sätta ett golv under vilket priset aldrig kan tillåtas sjunka. Om priset på världsmarknaden är högre än målpriset är det förstås detta pris som gäller. En höjning rakt av till denna prisnivå är dock lite för extrem för Badger och han föreslår istället att man omgående sätter ett pris som ligger "en bit" över dagens marknadspris (så högt som det av politiskt skäl är möjligt) och som sedan höjs till målpriset över, säg, en period på fem år.

Oljebranschens investmentbankir nummer ett, Matt Simmons (tidigare även energirådgivare till George W Bush), har ett liknande men mycket mer radikalt förslag. Hans bakomliggande resonemang är lite annorlunda jämfört med Badgers eftersom han tror att oljetoppen är mycket nära förestående och att effekterna kan bli katastrofala om vi inte vidtar lämpliga åtgärder för sisådär 15 eller 20 år sedan. Eftersom vi inte gjorde det då måste kuren idag bli drastisk.

Förra sommaren när priserna var som högst sa Simmons att om han var ”energy czar of the world” skulle han omedelbart sätta ett prisgolv vid 150 dollar/fat - och det tycker han fortfarande. Det betyder alltså att priset på olja aldrig skulle tillåtas att gå lägre än så och han föreslår också att vi löpande höjer detta prisgolv ifall priset på världsmarknaden vid något tillfälle når ännu högre. Vad skulle hända med vårt samhälle om oljepriset var så högt? På CNBC’s Fast Money i juli förra året lade han ut texten (5 minuter in i filmen och till programledarens förvåning):

”we start living in villages again and we eliminate long-distance commuting […] and growing food locally and we start embracing an enormous amount of research and development [into the alternatives]. And we could actually within 5 to 7 years get ourselves out of a very deep hole but we got to do it real quick.”

Precis innan hade han klargjort vad alternativet i sämsta fall är:

”We haven’t run out of oil but we could literally run out of usable diesel and gasoline. And then we would have the great American disaster because within a week we would run out of food”

Jag vet inte hur många (hur få) som tar Simmons dunderkur på allvar av de som har makten att genomföra den. Trots att Badgers förslag är beskedligare har även han gissningsvis fått mycket kritik eftersom han proaktivt räknar upp och besvarar fyra möjliga invändningarna mot hans förslag:

- Ingen politiker eller byråkrat kan sätta ”rätt pris”, det kan bara marknaden göra. Svar: marknadens förmåga att sätta rätt pris och allokera resurser effektivt är övervärderad (se ovan).

- Om vi sätter ett högt målpris är detta en inbjudan till oljeproducenterna att höja sina priser till denna nivå. Svar: oljemarknaden fungerar inte på detta sätt, högre pris skulle dessutom reducera oljekonsumtionen och undergräva marknaden för oljeexporterande länder.

- De länder som inte sätter höga målpriser har fördelar av att kunna använda sig av billig olja i sin industri. Svar: på kort sikt stämmer det, men till priset av minskad energisäkerhet och minskad motståndskraft mot framtida produktionsstörningar och prishöjningar.

- Det är dåliga tider nu och inte rätt tidpunkt för att höja priset på olja. Svar: energiskatteintäkter kan återföras till medborgarna på ett sådant sätt att effekten på det stora hela blir neutral samtidigt som en sådan skatt skulle uppmuntra till goda och bestraffa dåliga energi-vanor. Hans svar är bättre utvecklade här.
.

Pengar med negativ ränta

.

Detta är den tredje delen i en serie om vårt behov av ett nytt ekonomiskt system. Efter att ha beskrivit problem med vårt nuvarande ekonomiska system här och här går jag nu över till att utveckla tankarna kring en föreslagen möjlig lösning.

Återigen utgår jag från Bernard Lietaers text ”Community Currencies: A new tool for the 21st century”. I mitt förra blogg-inlägg skrev jag att det stora bidraget med Bernards text är att den på ett enkelt och tydligt sätt beskriver hur man kan designa eller konstruera en alternativ valuta som kan uppmuntra till mer långsiktigt hållbara mänskliga beteenden. Jag hann dock aldrig komma tillbaka till den frågan i förra texten och gör det här istället.

Efter att Bernard beskrivit pengars funktion(er) och strukturella problem med räntan kommer hans radikala förslag (sätt dig gärna ner). Tänk dig en valuta som är ett effektivt sätt att handla varor och en effektiv standard för jämföra priser, men som är designad på ett sådant sätt att den motverkar spekulation och inte fungerar för att bevara värden.

Det kan vara svårt att greppa men idén är mycket enkel i praktiken. Tänk att du för varje 100-lapp du tjänar får en 10-procentig bonus men med ett stort aber. Imorgon är din ”100-lapp” bara värd 109 kronor och om 20 dagar är den bara värd 90 kronor. Helt plötsligt finns det skäl till att inte sätta in pengarna på banken utan istället använda dem så snabbt som möjligt. Om jag fick pengar i min hand idag finns det alltså starka skäl till att gå och klippa mig, hyra in hantverkare och köpa ett par nya byxor redan denna vecka och också att betala in min skatt i förväg. Och frisören, hantverkaren och ägaren av klädaffären skulle ha starka skäl att använda pengarna redan nästa vecka.

Om pengarna förlorar så snabbt i värde kommer de att bränna i fickan - men det kan hända att man når nästan samma resultat även om pengarna istället "bara" förlorar en procent av sitt värde per månad. Troligtvis är det faktum att pengarna förlorar i värde minst lika viktigt som exakt hur mycket de förlorar i värde... Exemplet ovan gör att alla aktörer får eld i baken och att poängen blir tydligare men en långsammare värdeminskning kan vara mer realistisk. Den tekniska termen för denna typ av negativ ränta är ”demurrage” och den härmar det faktum att alla fysiska varor tappar i värde över tiden (eller kostar att underhålla) - så varför skulle inte pengar också göra det?

Eftersom det inte går att bevara värde genom att spara på dessa pengar skulle människor vara tvungna att hitta något annat sätt att försäkra sig om att deras tillgångar var värda något även i framtiden. Helt plötsligt blir något som växer i värde långsamt (ett träd) eller inte alls (en oljekälla eller en metallfyndighet) ett intressant investeringsobjekt, ett bra sätt att ”spara pengar” (bevara värde). Om du inte behöver köpa något dyrt idag blir framtida inkomst mer värdefull än dagens eftersom dagens inkomst har förlorat (lite) av sitt värde redan nästa månad. Om du inte kan göra något riktigt bra av varken trä eller pengarna som du får när du hugger ner ett träd så lönar det sig att istället låta trädet stå kvar där det är. Helt plötsligt blir det mycket mer intressant att hushålla med naturresurserna. Per automatik upprioriteras då de långsiktiga konsekvenserna av våra handlingar:

”Once the basic necessities of life are covered, the logical uses of money in this new context would include investing in ways that will reduce expenses in the future (pay back mortgages, improve home insulation, improve energy efficiencies, start one's own food gardens) and investing in anything that will keep, or increase in value (land improvements, trees and forests, and anything else that grows over time). To prepare a nest egg for your grandchildren's college, one logical step is to plant a small forest or have a "savings account" that invests in such activities.”

Med ett sådant system finns det också en stark drift att köpa saker som ”håller för evigt” istället för saker som går sönder nästa månad eller blir omoderna om ett år. Det kluriga är att systemet av sig själv konfigurerar egenintresset till att ligga i linje med det som också är miljömässigt vettigt:

Consumption patterns would evolve toward products with longer lifetimes. Assume that one has $100,000 available and two types of cars are offered for sale: the usual car of today, which costs $20,000 and lasts four years, and one costing $100,000 that lasts twenty years. In today's currency environment it is logical to buy the short-lived car because one can put the $80,000 balance in a savings account and get more value in the long run. With the proposed alternative currency it is logical to buy the long-lived car. Today nobody builds such a car because there is no demand for it. But in the future, it could spontaneously become the type of car in greatest demand. Note that the total income of the car manufacturer is the same over twenty years (assuming no inflation), but that the burden on the environment is much lower. According to the same logic, people would tend to build houses intended to last forever--and spontaneously invest in further insulation and other improvements whenever they have extra cash.

Om detta förslag nu är så fantastiskt, varför använder vi det då inte redan idag? För det första utgör det ett radikalt avsteg från hur det nuvarande ekonomiska systemet fungerar och detta i sig är ett problem. Tankarna är mycket främmande, ingen vet hur en omläggning skulle gå till och vilka effekter det skulle ha rent konkret. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Även de personer som rimligtvis skulle vinna på ett nytt ekonomiskt system har svårt att förstå konsekvenserna och svårt att ta steget.

För det andra är steget ännu större för alla de personer som intimt och symbiotiskt samverkar, får sin försörjning från och blir rikligt belönade av det nuvarande ekonomiska systemet (alla personer med mycket hög inkomst och hela bank- och finansmarknaden till att börja med). Man kan även vänta sig ett stort motstånd från de företag som optimerat sin verksamhet utifrån vårt nuvarande ekonomiska system (det vill säga de flesta företag och speciellt de största företagen). Negativ ränta skulle - allt annat lika - rent generellt gynna småskalig lokal verksamhet på bekostnad av all storskalig verksamhet. Vad är poängen med, och hur ska ett storföretag som genererar stora vinster agera ifall företagets pengar tappar 1% i värde per månad? (Den positiva tolkningen är att företaget skulle investera pengarna idag för att sänka sina kostnader i framtiden - men vad skulle dagens ofta kortsiktiga ägarintressen tycka om det?)

Om detta förslag nu är så fantastiskt, varför har det inte använts tidigare? Faktum är att pengasystem/valutor med negativ ränta har använts tidigare, t.ex. i Tyskland och Österrike på 1930-talet. I båda fallen var försöken framgångsrika, men i båda fallen blev dessa lokala valutor stoppade av respektive centralbank. I Österrike lyckades man i staden Wörgl (se bilden ovan) på ett år nedbringa arbetslösheten från 30% till noll samtidigt som en rad privata och publika projekt genomfördes. Bernard skriver att ”On the average, the velocity of circulation of the Worgl money was about fourteen times higher than the normal Austrian shillings.” En ökad cirkulation av pengarna leder till ökad ekonomisk aktivitet - fler uppgifter bli utförda - och fler personer sätts i arbete. När 200 andra samhällen i Österrike ville följa efter och ge ut sina egen lokala valutor slog centralbanken bakut och satte stopp för ”experimentet”. Det ligger förstås i sakens natur att lokala valutor per automatik förflyttar makt från centrum till periferin och att de därför kan upplevas som ett hot av en centralbank. Så här skriver Douglas Rushkoff om detta:

Centralized currency - invented during the Renaissance, really - favors the kinds of business practices and centralization of power that actually works against good, honest, local commerce. In short, it favors Wal-Mart over, say, Community Supported Agriculture. There are other kinds of money – and they were in existence until they were outlawed by kings and queens looking to centralize authority.

Det finns även exempel från förmodern tid på valutor med negativ ränta, till exempel Egypten som använde sådan valuta under 1000 år innan romarna tog över och Europa på medeltiden (1150 till 1300). Bernard menar att det inte är en slump att dessa perioder kännetecknades av långsiktiga beslut och att de sammanfaller med byggandet av enorma monument (Egypten) och katedraler (Europa) som står sig än idag.

Även om vi lever i en tid som karaktäriseras av kortsiktighet och ett frenetiskt tempo finns det (några få) krafter som verkar för att vi ska anamma ett långsammare (Slow movement) och mer långsiktigt perspektiv. Ett exempel på detta är The Long Now Foundation vars målsättning är ”to creatively foster long-term thinking and responsibility in the framework of the next 10,000 years”. Ett av deras projekt är Long Bets, vadslagning som löper på allt från några få år till över 100 år. Ett annat projekt är The Clock of the Long Now, en mekanisk klocka som tickar en gång per år, har en visare som går runt ett varv vart hundrade år och en gök som kommer ut en gång varje millenium (klockan är tänkt att fungera i 10 000 år).

Men det som i mina ögon gör Bernards valuta så attraktiv i jämförelse med Long Now är att man inte behöver lägga sin tid på att upplysa eller övertyga enskilda människor om att de ska ändra på sina beteenden. Istället har man lagt krutet på att designa en valuta som per automatik ger incitament till långsiktiga (ekonomiska) beteenden. "Allt" man behöver göra därefter är att få människor att använda valutan. Att valutan förutom att minska uttaget av naturresurser dessutom ökar den ekonomiska aktiviteten (och därmed minskar arbetslösheten) kan betraktas som en positiv "bieffekt".

Eftersom steget till en alternativ valuta med negativ ränta är stort kan man införa sådana valutor på lokal nivå parallellt med den vanliga nationella valutan. En sådan lokal valuta skulle ha den positiva effekten att den skulle stödja den lokala ekonomin i den stad eller kommun som införde/utfärdade den. Ytterligare en fördel är att i takt med att pengarna tappar i värde motsvarar detta intäkter till staden (att jämföras med skatter). Tio utgivna hundralappar som vardera förlorat mer än en tiondel av sitt värde efter ett år innebär att staden ifråga kan utfärda en ny hundralapp och formligen trolla fram både jobb och pengar ur luften åt sina invånare. Det låter nästan för bra för att vara sant. Som icke-ekonom och lekman inom området kan jag inte tillräckligt för att se vilka eventuella svagheter det finns i resonemangen ovan. Därför uppmuntrar jag er läsare att framföra synpunkter och invändningar.

De idéer som presenterats i denna text kan spåra sin rötter tillbaka till handelsmannen, teoretiske ekonomen och aktivisten Silvio Gesell som i slutet av 1800-talet funderade över strukturella problem hos monetära system. I sin bok "The Natural Economic Order" (tillgänglig online) skriver han tänkvärt:

"Only money that goes out of date like a newspaper, rots like potatoes, rusts like iron, evaporates like ether, is capable of standing the test as an instrument for the exchange of potatoes, newspapers, iron and ether."


PS. En ekonomi-professor från Harvard publicerade nyligen ett förslag i New York Times om att införa negativ ränta. Hans förslag var att ta 10% av sedlarna ur cikulation vid nyår (utifrån sista siffran i sedlarnas serienumer). Plötsligt blir det en bra idé för en bank att låna ut pengar till -3% ränta (låna 100 idag, betala tillbaka 97 nästa år). Det som gör detta förslag intressant är att det inte kräver att man inför en alternativ valuta vid sidan av den nuvarande utan istället verkar inom ramarna för det nuvarande ekonomiska systemet.
.

Problemet med ränta

.
Denna text är andra delen om vårt behov av ett nytt ekonomiskt system när det nuvarande systemet som bygger på (evig, exponentiell) tillväxt måste pensioneras. I del ett skrev jag om varför det nuvarande ekonomiska systemet kommer att få problem när vi (efter oljetoppen) går in i en tid utan tillväxt (eller "frånväxt" - negativ tillväxt). Här går jag vidare och beskriver varför det finns problem i gränssnittet mellan å ena sidan vårt ekonomiska system och de funktioner pengar har idag, och å andra sidan behovet av att hushålla och använda våra naturresurser klokt. Tredje delen i denna serie med texter finns här.


I höstas snubblade jag över en inspirerande text, "Community Currencies: A new tool for the 21st century", av Bernard Lietaer. Bernard är en spännande person som jobbat med valutor i Belgiens nationalbank, i multinationella företag, i utvecklingländer och inom den akademiska världen. Han har skrivit boken "The Future of Money: Beyond Greed and Scarcity" (2001) som tyvärr inte längre finns i tryck. Bernard har också skapat den komplementära inflations-resistenta valutan Terra, vars värde är kopplat till en varukorg bestående av de viktigaste handelsvarorna ("commodities") i världen så som järnmalm, olja, kol, naturgas, guld, silver, ris, vete, majs etc.

Det som direkt fångade mitt intresse var hur Bernard i sin text knyter ihop den funktion pengar har idag med de mänskliga/ekonomiska beteenden som därigenom uppmuntras, och hur han också lyckas knyta ihop det med frågor som handlar om humankapital, resursexploatering och miljöförstöring. Textens stora bidrag är att den på ett enkelt sätt beskriver hur man kan designa eller konstruera en valuta som kan uppmuntra till helt andra, mer långsiktigt hållbara mänskliga beteenden. Som Bernard säger i en intervju:

"We're treating money as if it is God-given, like rain or the number of planets in the solar system. But it isn't. If you don't like the quality of rain, there's not much you can do about it. If you don't like your money system, maybe you can do something about it."

Till att börja med beskriver Bernard hur pengar så som de fungerar idag har flera parallella funktioner. Pengar idag är bland annat:
- ett sätt att bevara värde (pengar i ett kassaskåp, på ett bankkonto eller till och med under madrassen är mer praktiskt att hantera än boskap eller mark)
- ett verktyg för spekulation (största delen – Bernard anger siffran 95% - av alla pengar i världen används idag till spekulation och inte till att tillverka, köpa och sälja saker eller tjänster).

Men dessa funktioner är inte essentiella. Det går att skapa alternativa (eller komplementära) valutor som inte uppmuntrar till, utan istället till och med motverkar dessa funktioner och detta är också ämnet för nästa text i denna serie. De enda funktioner som alla typer av pengar måste klara är att:
- vara en effektiv standard för att mäta värde och jämföra priser (priset på både äpplen, TV-apparater, bilar och hus uttrycks i kronor och kan därför lätt jämföras).
- vara ett effektivt sätt att handla/byta varor (bättre än byteshandel där man förutom att klura ut hur många ägg en gris är värd måste hitta en grisägare som går med på att få betalt i ägg och vice versa).

Nästa fenomen Bernard skjuter in sig på är räntan (som hänger ihop med funktionen att bevara värde ovan). Räntan är problematisk. Om räntan är 7% fördubblas pengarna på ett bankkonto på 10 år. Det betyder att det är rationellt att samla på sig så mycket pengar som möjligt på sitt bankkonto idag. På bankkontot behåller inte bara pengarna sitt värde, de växer alldeles av sig själva i värde över tiden. Det finns ingen resurs i naturen som på ett hållbart sätt kan fördubblas sitt värde på 10 år och som sedan på nytt fördubblar sitt värde igen och igen och igen. Alltså blir det “rationellt” att hugga ner ett träd idag och sätta pengarna på ett bankkonto istället för att låta trädet växa i ytterligare 10 eller i 100 år.

Ur detta perspektiv är allting som inte växer tillräckligt snabbt i naturen värt att exploateras och omvandlas till pengar på ett bankkonto idag. Att ett träd kontinuerligt kan producera vissa värden (t.ex. frukt och ekosystemtjänster) i decennier eller till och med århundraden tenderar att bli insignifikant här-och-nu ifall mitt mål är att maximera den monetära avkastningen på värden som är “bundna” i trädet.

Alltså finns incitament till att inte bry sig om långsiktiga effekter av våra handlingar “inbyggda” i det nuvarande ekonomiska systemet. Räntan bidrar till att förkorta vår tidshorisont när vi tar (ekonomiska) beslut. Ju högre ränta och ju mer hetsig jakten på räntan är, desto större tryck på att ta beslut som är lönsamma på kort sikt (men inte på lång). Ett fruktträd som ger många kilo frukt år efter år bidrar till din matsäkerhet emedan varken pengarna på banken eller det utskrivna kontoutdraget går att äta... Jag var frestad att kalla denna text "ränta leder till temporal närsynthet" men det skulle inte ha lockat lika många att läsa texten.

Här kan du gärna skänka en tanke till vilka beslut som styr hur dina och mina pensionspengar placeras och förvaltas. Investeras pengarna för att tillförsäkra oss om stabil avkastning, hållbar miljö och trygghet på lång sikt eller jagar våra pensionsfonder bästa möjliga avkastning i år, denna månad, idag?

Att plantera ek är aldrig en bra idé ur ett kommersiellt perspektiv eftersom ek växer så långsamt (ekens tillväxt kommer inte i närheten av att konkurrera med räntan). Eken är mogen att avverkas först efter 150 år (en ek kan bli mer än 1000 år gammal). Efter 150 år har dina pengar mer än fyrdubblats med en ränta på 1% och nästan 20-dubblats med en ränta på 2%. Bara de mest snabbväxande träden är intressanta ur ett krasst ekonomiskt perspektiv. Resurser som finns i marken (mineraler, fossila bränslen) växer inte alls och det har alltså varit mycket svårt att se några som helst skäl till att inte exploatera dessa så snabbt som möjligt och omvandla dem till pengar på banken.

När jag i somras fick en broschyr i mina händer från Kraftsamling skog (ett samarbete mellan LRF och skogsrörelsen) häpnade jag över perspektiven. Målet med satsningen var visserligen ökad lönsamhet i skogsbruket och detta framgick tydligt i formuleringen av det första och “viktigaste” skälet till att bry sig om och att tänka mer ekonomiskt kring sin skog:

“Skogen är dina pengar. Precis som alla andra pengar måste skogen arbeta för att ge dig något tillbaka. Principen är densamma som i vilket företag som helst. Sköter du skogen väl, kan du öka utdelningen och höja värdet på din förmögenhet.”

Men vid sidan av sådan ekonomisk jargong var ett annat uppgivet skäl till att bry sig om sin skog att den är “ett lån av dina barn och barnbarn” och att de förstås helst ska få tillbaka med råge. De fem skogsägare som kommer till tals i broschyren ger uttryck för tankar och ett tidsperspektiv som det är ovant att höra och som ibland frontalkrockar med kvartalskapitalismens etos - snabba cash nu! Trots detta motiveras förstås även skogsägarna av ekonomiska drivkrafter, men utifrån en helt annan tidshorisont än den gängse. Här är några smakprov på det långa (ekonomiska) perspektivet:

“Det tar lång tid häruppe [i norra Jämtland]. Från planta till slutavverkning får man väl räkna med så där 100 – 110 år. Då är inte jag med längre…” (uttalat av Magnus, en nyss fylld 20-åring (!) skogsbonde som precis tagit över 700 hektar mark från sina föräldrar).

Svarte: “Mycket av det man gör har bäring på så oerhört lång sikt […]. Kanske är det inte ens mina barn utan barnbarnen som får skörda frukterna av fastighetens ökande värde”. Andra åtgärder, till exempel röjning, är mer “direkt” lönsamma, vilket med Svartes synsätt betyder att han tar kostnaderna idag och räknar hem investeringen på 10-15 års sikt, då han får både ökade intäkter och längre kostnader.”

“Paul minns de planteringar hans pappa gjorde för drygt fyrtio år sen. “Nu – eller i all fall inom en tioårsperiod – är det dags att ta den skogen. Det är inpirerande. Även om perspektivet är långt, kan vi se hur de satsningar vi gör bär frukt under en livstid”.”

Det är tur att åtminstone dessa skogsägare inte hugger ner allt som står upp och investerar pengarna i aktiefonder eller sköna nya hi-tech-företag. En av skogsägarna nämner till och med sitt ansvar inte bara mot sin egen familj utan också mot samhället:

Mia: ”Jag måste skapa så god tillväxt att våra barn kan tjäna pengar på gården, samtidigt som jag stöder de ambitioner landet har i ett vidare, samhälleligt perspektiv”.

När hörde man sist en storföretagare, bankdirektör eller kapitalförvaltare ge uttryck för sådana tankar? Om en sådan person skulle försvara sig med att deras uppgift endast är att maximera avkastningen till aktieägarna kanske uppgiften de har fått är fel formulerad?
.

"Är eko reko?", Formas Fokuserar (2003)

.
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas) ger ut Formas Fokuserar - en serie med pocketböcker där svenska forskare kommer till tals och skriver korta lättillgängliga texter om aktuella frågor. Boken ”Är eko reko? Om ekologiskt lantbruk i Sverige” (2003) var först ut och vid det här laget har Formas gett ut ett 15-tal böcker i serien. Böckerna är vanligtvis några hundra sidor långa men just denna bok är väldigt liten (mindre till formatet än en pocketbok) och tunn (115 sidor). Trots detta har man lyckats få med inte mindre än 13 texter av sammanlagt 18 olika författare. De flesta av författarna är knutna till (olika avdelningar på) Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Trots att boken riktar sig mot en intresserad allmänhet händer det att det dyker upp begrepp som jag är lite osäker på och ibland lär man sig helt nya saker: ”Stallgödsel består av träck, urin, strömedel, foderrester och vatten. Beroende på gödselns konsistens delas den in i flyt-, klet-, fast eller djupströgödsel”

Jag har skrivit om andra böcker som behandlar jordbrukets oljeberoende tidigare. I denna bok spelar dock energi och olja en underordnad roll och man får själv göra den kopplingen eftersom ingen författare utgår från (eller knappt ens nämner) ett sådant perspektiv. I inledningen formuleras istället bokens utgångspunkt utifrån att ”Forskarna [inte är] överens om vilken odlingsform som är bäst för hälsa och miljö – konventionell eller ekologisk odling. Vad vet de egentligen om skillnaderna? Den frågan vill den här boken ge svar på”.

Trots att boken är sex år gammal ligger den helt rätt i tiden just nu - tidigare i månaden blossade upp en diskussion kring just dessa frågor. Först ut var Marit Paulsson som i sin nya bok menar att vårt hopp står till det konventionella jordbruket om vi ska klara av att odla mat som ska räcka till hela jordens befolkning. ”Skördarna blir mindre i ekologiska odlingar. Jordens yta räcker inte till att odla ekologiskt för alla, därför är det inte en hållbar global lösning. Det är viktigare att hitta bekämpningsmedel som är bättre än dagens.”

En vecka senare har DN ett stort uppslag där både kritiker och förespråkare för ekologiskt odlad mat kommer till tals. Att ekologiskt odlad mat ger sämre avkastning och därför är ett problem ur ett globalt perspektiv är bara delvis sant. Det största problemet de senaste decennierna är inte att det inte finns tillräckligt med mat på jorden utan att de fattigaste människorna inte har några pengar. För oss i de rika länderna har mat aldrig varit billigare – vi har aldrig tidigare lagt en så liten del av vår inkomst (runt 10%) på att köpa mat som idag. Problemet är att det inte finns några incitament att odla mat till fattiglappar som inte kan betala för sig och att vi i de rikare länderna inte är beredda att lägga några större summor på att köpa upp och ge bort mat till dem. Om de 25% fattigaste människorna på jorden (som lever på 10 kronor/dag eller mindre) var tio gånger rikare skulle vi per automatik odla mer mat och mindre biobränslen till bilar. Dessutom skulle vi odla mer grödor till människor och mindre till djur (köttproduktion är ineffektivt). Och vi skulle slänga mindre mat. Jag ser svält idag i högre utsträckning som en fråga om ojämnt fördelat välstånd än en absolut och ödesbestämd brist på mat. Se även Naturskyddsföreningens svar till Marit och andra industrijordbrukskramare.

Om vi återgår till argumenten och skillnaderna mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk är de varierande och mångdimensionella. Detta leder till att det finns osäkerhet kring resultaten av olika studier och att det finns utrymme för olika aktörer (som har olika ideologiska och ekonomiska intressen att bevaka) att tolka slutsatserna på olika sätt. För att göra frågan mer komplicerad kan det dessutom finnas större skillnader inom än mellan de två olika driftssystemen beroende på t.ex. jordbrukets intensitet, landskapets utseende och odlarens attityd till biologisk mångfald. Men låt oss ta det från början och gå igenom skiljelinjerna.

Konventionellt lantbruk använder konstsgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Ekologiskt lantbruk använder istället alternativa metoder och framhåller vikten av att ta tillvara naturens egna processer och samspel. Ekologisk odling i Sverige är idag i stor utsträckning samma sak som att maten är KRAV-märkt. KRAV står för Kontrollföreningen för alternativ odling och den bildades 1985. KRAV fastslår minimiregler som måste vara uppfyllda för certifiering och de besöker (kontrollerar) produktionen på alla KRAV-gårdar minst en gång om året. Vissa bönder kan följa KRAV-reglerna av personlig övertygelse och andra av ekonomiska skäl.

Vad beträffar gödsel (som tillför näringsämnen till jorden) använder man alltså konstgödsel i den konventionella jordbruket och stallgödsel (djurbajs :-) i det ekologiska jordbruket. Ingetdera är bra ifall man använder för mycket och eftersom stallgödsel är en ”levande” produkt är den svårare att dosera.

Tidigare var växtodling och djur integrerade på gården och näringsämnen cirkulerade naturligt mellan dem. Nu försvinner djuren från de Mellansvenska gårdarna och vallen (bete/hö) ersätts med (foder)spannmål som exporteras till södra Sverige där djuren finns. För att kompensera för frånvaron av djur måste man därför tillföra konstgödsel. I södra Sverige minskar antalet gårdar samtidigt som antalet djur på de kvarvarande gårdarna ökar. Där tenderar stora mängder gödsel att bli en avfallsprodukt istället för en tillgång. I konventionellt jordbruk finns det helt enkelt inte något incitament att ta hand om stallgödsel eftersom man istället köper konstsgödsel. En svaghet är att riklig användning av konstgödsel bygger på det minst sagt tveksamma antagandet att det alltid kommer att finnas billig fosfor och billig naturgas för att tillverka den.

Den andra skillnaden mellan konventionellt och ekologiskt lantbruk är användningen av bekämpningsmedel. Tidigare höll man efter ogräs och skadegörare genom att låta olika växter följa på varandra (växtföljdsjordbruk). Dessa metoder har dock ersatts av ett mer ensidigt, högavkastande och lönsamt jordbruk. Nu kan man odla samma gröda många år i rad och lösa problemet med ogräs och skadedjur med hjälp av kemiska bekämpningsmedel. Under första halvan av 1900-talet rensade man ogräs för hand. Med stora jordbruksmaskiner kan man istället bekämpa ogräs och skadegörare i 10 kilometer per timme och på 12 meters bredd.

Men kemiska bekämpningsmedel i jordbruket innehåller 140 verksamma substanser. De sprutas direkt på grödor som används som livsmedel och foder till djur och bekämpningsmedel är i praktiken gift som har till uppgift att skada levande organismer. Rester av bekämpningsmedel finns i maten vi äter och i vattnet vi dricker men i små mängder som ligger under gränsvärdena. Däremot är kunskapen liten om eventuella långsiktiga effekter och om samverkan mellan olika ämnen. Det finns inga bevis för att de medel vi använder idag ger långsiktiga hälsoeffekter på människor, men vissa bekämpningsmedel är långlivade och dessa kan leda till långsiktiga problem där det i värsta fall tar en livstid innan effekterna ger sig tillkänna. Något vi däremot kan vara helt säkra på är att bekämpningsmedel har indirekta effekter som är ofördelaktiga:

”bekämpningsmedel har medfört förändringar av odlingslandskapets flora och fauna och är en av orsakerna till att den biologiska mångfalden minskar. […] Födotillgången i form av insekter, spindlar och ogräsfrön minskar. Det har gjort att fågellivet har reducerats kraftigt sedan 1970-talet. En viktig växtskyddsaspekt är att naturliga fiender till växtskadegörare missgynnas av den kemiska bekämpningen, och det kan i sin tur leda till ökat behov av bekämpningsmedel.”

Biologisk mångfald kan i detta sammanhang ses som en försäkring. Om miljö- och klimatförhållandena förändras kan arter som inte verkar vara så viktiga idag visa sig vara det imorgon. Historiskt sett har jordbruk lett till att den biologiska mångfalden har ökat. Under de senaste 60 åren när jordbruket istället gått mot att bli mer storskaligt och specialiserat har utvecklingen dock gått åt motsatt håll. Biologisk mångfald gynnas av just det som kännetecknat ekologiskt respektive traditionellt jordbruk; frånvaro av bekämpningsmedel, betesdjur som tillför organisk gödsel till marken, varierad växtföljd, småbiotoper i landskapet etc.

Storskaligt jordbrukande har även minskat den genetiska mångfalden inom odlade grödor och djur under de senaste decennierna. Globaliserad avel och förädling av grödor accelererar denna process ytterligare och hotar att ersätta mer lokala varianter med högproducerande djur och genmanipulerade grödor (GMO). Genom att optimera på en enskild faktor - till exempel ekonomisk effektivitet - måste man dock alltid försaka andra faktorer – till exempel biologisk effektivitet. Minskad genetisk variation och större produktionsenheter gör systemet mer sårbart bland annat genom att öka risken för att sjukdomar eller en handfull glasbitar kan få mycket stora effekter. Se gärna miljödoktorandernas utmärkta text där de ställer småskaligt mot storskaligt jordbrukande.

Motsvarigheten till bekämpningsmedel för djur är den rutinmässiga avmaskningen med hjälp av kemiska preparat inom det konventionella lantbruket. Det ekologiska lantbruket har inte lyckats utveckla alternativa metoder som kan nå upp till samma resultat även om äldre tiders bönder visste både det ena och det andra om att begränsa parasiternas effekter.

Förutom ledorden miljö och hälsa (både djurens och konsumenternas) verkar frågor som kretsar kring mat och jordbruk handla mindre om fakta i enskilda delfrågor och mer om föreställningar kring helheten. Tankeväckande är till exempel att konsumenternas föreställningar inte alltid stämmer med vad som faktiskt är bäst för djuren. Vi navigerar bland ett helt spektrum av drivkrafter som omfattar ideologi, etik, livsstil, miljö och lönsamhet och där bedömningar görs utifrån både ideologiska, utopiska, vetenskapliga och pragmatiska skäl.

Ett perspektiv som är sparsamt representerat i boken är frågan om hur hållbart jordbruket är utifrån dess oljeberoende. En ny och mycket bra (50 minuter lång) dokumentärfilm från BBC, ”A farm for the future”, handlar uteslutande om detta. På några få ställen i boken nämns det att det går åt mycket fossil energi för att tillverka konstsgödsel och att ekologiskt lantbruk använder mindre energi än konventionellt lantbruk. Dessa fakta läggs det dock ingen vikt vid då kunskapen om att oljetoppen kan vara nära förestående och förståelsen för implikationerna ännu inte existerar i gemene mans (eller forskares) medvetande.

Ur ett olje-perspektiv är det förstås skrämmande uppenbart att konventionellt jordbruk inte kommer att vara konventionellt så väldigt länge till. Till skillnad från Marit Paulsson vill jag hävda att det är det konventionella jordbruket som inte är hållbart på sikt. Ett ekologiskt jordbruk som dessutom är fossilfritt är hållbart - men tyvärr kan det visa sig att 6.7 miljarder människor på jorden inte är hållbart... Att det ekologiska jordbruket inte använder gödnings- och bekämpningsmedel är på sikt nödvändigt men inte tillräckligt. Vi står idag inför utmaningen att hitta alternativ till dagens mekaniserade och oljeslukande jordbruk och samtidigt producera tillräcklig med mat. Maten lär dock bli dyrare framöver och vad betyder det för jordens fattiga som inte har tillgång till egen mark att odla på?
.