Barn kostar

.Bild: Det kostar att skaffa barn. När det råder osäkerhet om framtiden skjuter många upp barnafödandet.


Min föregående text handlade om nya överlevnadsstrategier i den ekonomiska krisens spår. Som flera gånger tidigare spanar jag västerut, mot landet som går före, "föregångslandet" USA. Noterade ni förresten att DNs ledarskribent Niklas Ekdal också skrev om "det förlovade, förlorade landet USA" i veckan?

"Den amerikanska drömmen har på varje punkt vänts i sin motsats, åtminstone för tillfället. Drömmen om kapitalismens eviga tillväxt slutade med finanskrasch. Drömmen om det egna hemmet blev en skuldfälla när proppen gick ur fastighetsmarknaden. Drömmen om den fria rörligheten i egen bil slutade med klimatförändringar, industrikris och ett farligt oljeberoende, inte minst säkerhetspolitiskt. Drömmen om det öppna samhället slutade med skräck för terrorism"

Trots denna inledning (och mer därtill) lyckas Niklas på ren viljekraft få ihop något i stil med att "snart vänder det och USA kommer att andas morgonluft på nytt". Bisatsen "åtminstone för tillfället" ovan ger en tidig indikation på vartåt texten bär. Som skäl till denna framtidstro anför Niklas 1) valet av Obama som visade "en unik kombination av politisk stabilitet och förnyelseförmåga", 2) USAs dragkraft som invandrarland, 3) att USAs befolkning beräknas öka med nästan 40% under de närmaste 40 åren och att det innebär 4) en stor generation i arbetsför ålder som har behov av de hus som nu står tomma, 5) den ekonomiska dynamiken i USA när det väl vänder, 6) de rikliga naturtillgångarna och 7) USAs oöverträffade militärmakt.

Kanske är det överflödigt att tillägga att jag inte håller med? Man kan lika gärna vända på varje punkt Niklas lista; 1) Obama hade ett oöverträffat mandat att förändra när han tillträdde men inte mycket har hänt, 2, 3) befolkningsmängd, storlek och storsklighet blir en svaghet när energin och transporterna blir dyra, 4) de tomma husen ligger för långt bort från städer och arbetstillfällen och uteblivet underhåll av övergivna hus gör redan från början dåligt byggda hus obrukbara på kort tid, 5) det kommer inte att "vända", vi kommer inte att framöver nå än högre höjder decennium efter decennium, 6) för att bruka naturtillgångar behövs energi men USA är världens största energiimportör och går dessutom mot att bli bankrutt och 7) oöverträffad militärmakt = oöverträffade utgifter! Och har man inga pengar får man fint finna sig i att skala ner sin militärmakt och sina geopolitiska ambitioner till en mer passande storlek (något som Storbrittanien bittert fick erfara under förra århundrandet).


Nå, åter till den ekonomiska krisens indirekta och oväntade effekter i denna den andra av tre texter på detta ämne. Efter den förra textens avslutande utflykt till
till de skurkar som verkar i de “fina” finansiella kvarteren återgår jag här till den vanliga kriminaliteten som rent fysiskt hotar människors väl och ve. Det finns ett samband mellan sämre tider och ökad kriminalitet och våld. I våras skrev till exempel Der Spiegel att “America begins to turn into a brutal place once again. April has already gone down as one of the bloodier months in American criminal history”.

I en intressant analys kopplar författaren och professorn (i “Peace and World Security Studies”) Michael Klare ihop å ena sidan sämre tider och fattigdom och å andra sidan kriminalitet och våld:

“In all catastrophes, there are always winners among the host of losers and victims. Bad times, like good ones, generate profits for someone. In the case of the present global economic meltdown, with our world at the brink and up to 50 million people potentially losing their jobs by the end of this year [2009], one winner is likely to be criminal activity and crime syndicates. From Mexico to Africa, Russia to China, the pool of the desperate and the bribable is expanding exponentially, pointing to a sharp upturn in global crime. As illicit profits rise, so will violence in the turf wars among competing crime syndicates and in the desperate efforts by panicked governments to put a clamp on criminal activity.”

Klare pekar med hela handen på länder som Somalia, Guinea-Bissau och Mexiko och han varnar också för utvecklingen i Kina och Ryssland – ja egentligen alla världsdelar och länder utom just USA och Europa. Dock finns det vad jag kan se inga skäl att tro att USA skulle slippa undan en sådan utveckling och kanske handlar det inte heller enbart om hur fattig man är (i absoluta termer), utan också om hur fattig man upplever sig vara i förhållande till andra i samhället och i förhållande till högt ställda förväntningar och drömmar om vad livet har att erbjuda just mig. En ung amerikan som inte kan köpa ett par nya Nike-skor (eller förortskids i Sverige som inte har råd att köpa en Ipod Touch) kan alltså tycka att de är så “fattiga” att de inte har något att förlora på att välja småkriminalitet för att få ihop pengar till livets “nödvändigheter”.

Klare pekar på Somalia som ett “föregångsland” i detta avseende. Som en kollapsad stat har Somalia i flera år redan upplevt sin egen variant av “den stora depressionen”. Vi är inte vana att tänka på somaliska pirater som offer, men enligt dem själva är de ofta före detta fiskare som drevs i konkurs när deras stat inte kunde skydda deras intressen mot bättre organiserade fiskeflottor från andra länder. Utblottade har de nu slagit sig på sjöröveri för att försörja sina familjer; “Killing is not in our plans [...] We only want money so we can protect ourselves from hunger”.

Klare gissar att kedjan av hög arbetslöshet i den formella ekonomin, ökat beroende av marginella, gråa eller svarta jobb samt ökad kriminalitet (och motreaktionen - ökat våld och repression från staten) kommer att upprepas i allt fler stater som drabbas hårt av den globala ekonomiska krisen och dess efterdyningar. Det är en otrevlig utveckling där Ryssland visar vägen för hur ökad fattigdom ger vind i seglen för ultranationalistiska grupper, hur rasismen breder ut sig och hur detta resulterar i attacker på immigranter (som förutsägbart sägs “ta våra jobb”).

En sådan spiral av ökat våld har ännu inte blommat ut i USA, men en trend under det senaste året är att människor beväpnar sig och att antalet sålda vapen starkt ökar. En nedåtgående spiral av hopplöshet, desperation och våld är något som fler amerikaner nu oroar sig för och deras svar är alltså att köpa (fler) vapen:

“ ‘I do think there are going to be people who have very little, and they are going to decide you have too much and come get it,’ said Rochelle Haughton of Billings, who described herself as a middle-aged housewife who likes to bring a gun when she travels on the open highway. […] Gary Marbut, president of the Montana Shooting Sports Association, said students taking his gun training classes report underlying worries on gun control and violence. He said the economy is prompting anxiety over what could happen next - to the point some think social order could start to break down.”


Låt oss lämna våldet bakom oss och gå över till något roligare - sex. Huruvida amerikaner har mer sex i dessa tider låter jag vara osagt, men en sak som är säker är att kondomförsäljningen har gått upp och att vissa ser detta som en indikation på, hm… ökad frekvens av intimt umgänge :-)

"With a crippled economy forcing millions of cash-strapped Americans to entertain themselves at home, it's not surprising that one particular product is seeing a sales increase — condoms. […] ‘If people don't have the money to go out to a fancy dinner or are looking to cut back, [condomes] gives them some real affordable ways to stay in and make some great memories together’."

En möjlig alternativ tolkning är att mängden sex kanske inte har ökat, men att många amerikaner nu tänker sig för noga innan de skaffar (fler) barn. Sanningen ligger säkert någonstans mitt emellan, och dessutom behöver det inte röra sig om det ena eller det andra – amerikanarna kan har mer sex samtidigt som de är mer måna om att inte skaffa (fler) barn. Om du har problem att betala huslånen är det sista du tänker på att skaffa ett barn till.

“People tell me not to let money stop us from having a baby, that everything works itself out in the end […] That may be true, but right now having another baby feels more like a strain than the blessing it's supposed to be."

Från tidigare ekonomiska nergångar vet man antal födda barn är en pålitlig men släpande indikator på en industrinations fram- eller motgångar. Efter en oljekris och en allvarlig recession nådde 1976 antalet födda barn i USA sin längsta punkt efter andra världskriget.

Något som är verkligt oroande är (enligt en amerikansk undersökning från september 2009) att en tredjedel av kvinnorna med lägst inkomst uppgav att de inte har råd med det preventivmedel de skulle föredra att använda och att 18% av de som äter p-piller använder olika strategier för att spara pengar. Men att (till exempel) hoppa över en månad är en kortsiktig och våghalsig strategi som gör p-pillret mindre effektivt.

Vad gör då de som inte ens har valet att skjuta upp sin tillökning på grund av bristande tillgång på en partner att tillöka med? Kanske tar de chansen till lite lättsam och billig verklighetsflykt genom att läsa kärleksromaner. Försäljningen av Harlequin-böcker har ökat i år - liksom under den stora depressionen för 75 år sedan.

“ "The romance industry is doing well ... because in tough times like these, people want to be entertained and they want it to be affordable. Our romance books ... have always guaranteed a happy ending," said Katherine Orr, a spokeswoman for Harlequin Enterprises. "Reading romance novels won't help pay your bills, or erase the worry of an impending foreclosure, or even cure an illness. But what it does do is allow you a short escape from those staggering realities — and ultimately leave you refreshed and refocused and more psychologically able to deal with them" ”

Dagens råd är alltså att när allt går åt helvet är det dags att plocka fram den eskapistiska litteraturen och drömma sig bort för en stund!

Läs även den fristående fortsättningen på detta text; Möt Gwen som är hemlös.
.

Nya överlevnadsstrategier

.
För en knapp månad sedan skrev jag en text om ”effekter av 2:a ordningen” - det vill säga oförutsedda och icke-intuitiva effekter som ny teknik kan föra med sig. Jag avslutade också med ett löfte att återkomma till min serie med texter om den ekonomiska krisens effekter i USA och skriva “några uppföljande texter […] om ‘krisens effekter av 2:a ordningen’ “.

Om vi tänker oss att ny teknik (eller den ekonomiska krisen) har effekter, kan vi allså prata om dessa i termer av direkt effekter (effekter av 1:a ordningen) respektive indirekta effekter (effekter av 2:a ordningen). När jag i oktober och november skrev sju texter om de vittgående (och i Sverige grovt underrapporterade) konsekvenserna som den ekonomiska krisen har haft i USA fanns det hela tiden två bakomliggande “grundorsaker” till de trender och beteendeförändringar jag då skrev om. Nästan allt i dessa texter handlade om effekter som direkt kan knytas till arbetslöshet (undersysselsättning, lönesänkningar etc.) eller husägande (huspriser, hemlöshet etc.).

Jag avhöll mig då från att skriva om sådant som befann sig för långt bort från dessa grundläggande drivkrafter. I denna och i de två efterföljande texterna lånar jag nu begreppet “effekter av 2:a ordningen” för att skriva om krisens oväntade effekter. Fast kanske är mycket egentligen inte så oväntat när man tänker efter, även om en hel del kan vara svårt att förutse på förhand. Jag kommer också att skriva om de lite mer långsökta, de överraskande (men ändå logiska), de ibland esoteriska, eller rent utav bisarra effekter som den ekonomiska krisen har haft bortom arbete och boende. Och, allt prat om att krisen är över för USAs del tror jag på den dag när hälften av alla miljontals amerikaner som blivit arbeteslösa de senaste två åren har fått jobb igen. Men det kommer inte att hända inom kort, och kanske kommer det aldrig att hända.

I denna text börjar jag med att belysa en del olika överlevnadsstrategier som krisen tvingat fram. Framöver kommer jag att röra mig mot mer oväntade och bisarra effekter som den ekonomiska krisen fört med sig.


Några saker människor nu drar in på och som inte borde vara så särdeles överraskande är kläder, café- och restaurangbesök och mat (fler köper nu sin mat hos lågpriskedjor). Det är inte heller speciellt överraskande att intresset för att köpa frön och odla mat har ökat (och att försäljningen av blomfrön på motsvarande sätt har minskat); “As the economy goes down, food gardening goes up”.

Atlee Burpee, the world's largest seed company, […] recently rolled out the "Money Garden," a value bundle of tomato, bean, red pepper, carrot, lettuce and snap pea seeds sold online at www.burpee.com. […] the pack sells for $10, and under the right conditions, […] can produce $650 worth of veggies.

Jag kan inte komma på någon annan investering som har potentialen att 65-dubbla sitt värde på mindre än ett år utom möjligtvis ljusskygga pyramidspel. Att odla sin egen mat ger dessutom möjligheter till hälsosamt fysiskt arbete och också mer hälsosam kost!


Jag vet inte om man kan säga “dra ner på”, men det är ju allmänt känt att uppemot 50 miljoner amerikaner nu inte har råd med en sjukförsäkring, och att höga sjukvårdskostander - eller till och med bara en förlossning - kan driva människor till ruinens brant. “individual [health] plans vary and can end up charging women tens of thousands of dollars for a delivery [förlossning]”.

I USA finns det “free clinics”, “a medical facility offering community healthcare on a free or very low-cost basis in countries with marginal or no universal health care”. Självklart är utbudet av sådan sjukvård i USA så mycket mindre än behovet med följd att det som är realiteter för tiotals miljoner amerikaner låter som en mardröm för oss svenskar. Det finns gott om historier om skötsamma människor som har arbeten, men som ändå inte har tillgång till sjukvård och som riskerar hälsan och ibland till och med livet på grund av bristande tillgång till mediciner eller en operation.

“Karen, a working school teacher who could not keep up with her insurance payments [is] sitting on the pavement at 5 am in the dark waiting for a massive convention center to open just to see a doctor”.

Scener från ett tillfälligt uppslaget sjukläger på Virginias landsbygd leder tankarna till betydligt fattigare delar av världen:

“ ‘There's no doubt about it. There is a Third World right here in the United States’ […] Some had arrived […] two days before. They slept in cars, tents and the beds of pickup trucks, hoping to be among the first in line when the gate opened Friday before dawn. They drove in from 16 states, anxious to relieve pain, diagnose aches and see and hear better.”


Mot den bakgrunden är det lättare att förstå att tidigare ompysslade husdjur också kommer i kläm när människor nu har mindre pengar. I de tidigare texterna om krisens effekter hänvisade jag några gånger i förbifarten till hur villkoren för våra fyrfota “familjemedlemmar” (husdjur) har försämrats. De kan inte längre räkna med att på samma självklara sätt som tidigare få besöka veterinären, och det är inte en vågad gissning att djurens “lyxkonsumtion” (klippning, hunddagis, dyr hundmat, “kläder” och leksaker) minskat drastiskt. Jag har själv ibland förvånats över den omsorg och de kostnader vissa har varit beredda att lägga på sina husdjur i Sverige och i USA, till exempel för att bekosta dyra mediciner för att hantera ett permanent hälsoproblem hos ett åldrat husdjur, eller för att betala för en begravning på en djurkyrkogård.

I dessa dåliga tider verkar det dock som en del husdjur katapultats ut ur “familjegemenskapen”. Det är alltså inte bara härbärgen för människor som är överfulla i USA utan även djurhem (“animal shelters”) får ta emot fler djur än någonsin tidigare – antingen det finns plats för dem eller inte. Det har förstås funnit övergivna djur även tidigare, men det nya är att många människor nu känner sig tvingade att göra sig av med sina djur av ekonomiska skäl. Sämre än att lämna ett djur till ett djurhem är förstås att helt sonika överge det när man själv blir vräkt och måste flytta från huset.

“A disconcerting consequence of many foreclosures is the increasing numbers of abandoned pets left behind. Some home owners dump their pets at animal shelters where, due to overpopulation at shelters, almost half of incoming animals are euthanized. But many home owners can't be bothered to be even that humane. Pets who are the casualty of foreclosures are often left indoors, without food, water or the comforts of a temperature-controlled environment. Experts say a dog will become dehydrated within 24 hours without water and could die in extreme heat within a few days. Like humans, dogs and cats can go for a long time without food but will quickly die without water.”

Om en del har svårt att skaka fram pengar för att ge mat till sina medelstora hundar och katter är det inte svårt att förstå att även hästar kommer i kläm. Enbart kostnaden för mat kan för en häst som väger uppåt ett halvt ton uppgå till 400 dollar/månad (nästan 3000 kronor). Äger man dessutom flera hästar är det lätt att förstå att kostnaderna kan bli överväldigande. Har man sedan sin häst inhyst i någon annans stall tillkommer kostander på minst samma belopp (om du bor i närheten och utför allt arbete själv) eller flera gånger högre (speciellt om man inkluderar träning och lektioner). Självklart är det nu magra tider också för ridskolor och stall. “It used to be that 80 percent of the kids took lessons twice a week and 20 percent came once a week, but now it’s the exact opposite”.

Många hästar säljs eller ges bort gratis. En del får djurhem ta hand om. Donationerna till djurhem har dock gått ner och det finns förstås gränser för hur många hästar de kan ta emot. Några hästar avlivas (vilket tydligen är dyrt i USA). Andra skickas till Mexiko eller Kanada för att slaktas (och bli till mat förmodar jag). I västa fall släpps hästarna fria och svälter så småningom ihjäl.

“Many horse owners believe their animals, if released into the wild, will be adopted by wild herds. But ‘the wild horse herd will reject them in the most violent manner […] It ends up being a bad ending for that horse.’ “


Uppfattningen om vad som utgör dåliga tider skiljer sig från person till person, men det första som får stryka på foten är “lyxvaror” som hästar och båtar. Båtar, ja. Sedan något år tillbaka har många båtägare upptäckt att de inte har råd att betala hundratals dollar per månad för att för ta hand om och underhålla sin båt och för att hålla den med en kajplats. Att sälja båten är inte heller ett alternativ eftersom det finns ett stort överutbud på marknaden men få köpare. Att skrota båten efter konstens alla regler kan kosta tusentals dollar. Många som har befunnit sig i denna desperata situation har beslutat sig för att slipa eller fila bort båtens namn och registreringsnummer och sedan helt sonika överge den. Övergivna båtar utgör dock ett problem på flera nivåer, dels för att de utgör hinder och faror för andra båtar, dels för att det kan läcka ut gifter och dels för att de vid oväder kan slita sig eller gå sönder och orsaka skador. Ytterligare ett sätt att “hantera” problemet är att sänka båten och försöka få ut försäkringspengar.

“When Brian A. Lewis of Seattle tried to sell his boat, Jubilee, no one would pay his asking price of $28,500. Mr. Lewis told the police that maintaining the boat caused “extreme anxiety,” which led him to him drill a two-inch hole in Jubilee’s hull last March. The boat sank in Puget Sound, and Mr. Lewis told his insurance company it was an accident. His scheme came undone when the state, seeking to prevent environmental damage, raised Jubilee. Mr. Lewis pleaded guilty last week to insurance fraud.”

Allt man kan göra med båtar görs också med bilar och till och med med hus. I takt med att bensinpriset börja stiga och redan våren 2007 passerade $3/gallon steg också antalet “questionable insurance claims”. Vanliga laglydiga medborgare försökte sig på försäkringsbedrägerier för att sänka sina kostnader. En stadsjeep som köptes för 30 000 dollar i januari 2007 kunde bara ett halvår senare - efter att olje- och bensinpriserna börjat klättra uppåt, men långt innan de nådde sin topp sommaren 2008 - vara omöjligt dyr att tanka för sin ägare. Ingen ville köpa en bensinslukare och den var helt plötsligt bara värd 15 000 dollar, trots att köparen fortfarande hade skulder på 25 000 dollar. Då kan det tyckas vara en utväg att be en vän köra iväg och sätta eld på bilen och rapportera den stulen. En oproportionerligt hög andel nedbrända fordon “råkade” vara pickup trucks, minivans och stadsjeepar (SUV)… Just detta exempel handlar strikt talat inte om den ekonomiska krisen, utan om de ökande olje- och bensinpriserna som föregick krisen under 2007 och fram till mitten av 2008. Under 2008 tog den ekonomiska krisen vid och jag gissar att trenden med utbrända bilar fortgår även om de drivande skälen nu är något annorlunda.

När jag gjorde en sökning på de två termerna “foreclosure” (vräkning) och “arson” (anlagd brand, mordbrand) fick jag inte mindre än 250 000 träffar (!) och upptäckte också att “foreclosure arson” faktist var en term och inte bara två separata ord. Även om “arson” kallas “mordbrand” på svenska handlar det vanligtvis inte om att utsätta andra människor för fara. De flesta desperata människor som jag skriver om här försöker “bara” bränna ner ett fordon eller en byggnad. När ekonomin går på tomgång ökar antalet fall av bedrägerier och det rör sig framför allt om vanliga människor som ser detta som en sista utväg.

"the 31-year-old [Christina] Snyder allegedly offered to pay a neighbor $5,000 to help her burn down her house and make it look like a botched rape attempt - all in order to claim $80,000 in insurance money. Snyder wanted the neighbor to bind her hands in duct tape, write "whore" on her shirt, and then help her escape once the blaze was set, the prosecutor says. The neighbor demurred, instead reporting Snyder to police."


Förutom att antalet fall nu överväldigar poliser och försäkringsutredare är det säkert i många fall inte så svårt att klämma fram erkännanden när detaljerna inte går ihop. Det rör sig ju inte om förhärdade brottslingar, utan om vanliga men desperata människor. Riktiga rikingar - till och med de vars ansvarslösa beteenden har drivit fram krisen - behöver däremot inte få det så tufft eftersom dumhet, omdömeslöshet och omoral inte är något brott. Även om de tagit beslut om stora och i längden ohållbara risker och samtidigt kvitterat ut löner och bonusar som inte är av denna värld, har de inte nödvändigtvis brytit mot några lagar.

“the law […] is preoccupied with discrete misdeeds more than with elemental depravity […] Criminal cases involving what's often excused as bad "business judgment" are notoriously difficult and complex […] It's hard to find a provision of the penal law that would cover [a number of blameworthy individuals], each of whom played an important role in cooking up the financial meringue that has cost America, and the world, so much. […] They all portray the meltdown as something they couldn't have foreseen.”

Flera skäl till att få finansmän kommer att få skaka galler är att: 1) de finansiella affärerna har varit väldigt komplexa (och därmed svåra att utreda), 2) affärerna har medvedet varit utformade för att ta sig förbi (men inte bryta mot) gällande lagar, 3) det är svårt att stämma en jättelik bank på Wall Street som har stora finansiella muskler och 4) det är ännu svårare att ge sig på flera samtidigt (som alla tillsammans har varit involverade i en komplex finansiell affär och som “gömmer sig” bakom varandra). För de lilla antalet smarta och priviligierade är detta ett särdeles lyckligt slut på efterspelet till den finansiella bubblan men för alla andra är det djupt orättfärdigt och orättvist.

Läs även de fristående fortsättningarna på detta text; Barn kostar och Möt Gwen som är hemlös.
.

Om begränsningar

.
Årets och decenniets sista dagar är ett bra tillfälle att lite mer fritt vika ut tankar och funderingar. Här bjuder jag alltså på lite mer av mig själv och skriver om saker som jag tycker och tänker. Kanske har ni noterat (?) att mycket av det jag annars skriver utgår från rena faktauppgifter eller sammanfattar och återger vad andra tyckt och tänkt (med mina egna kommentarer relativt blygt tillfogade). Jag har alltså, forskarutbildad som jag är, en tendens att återge och till viss del ”gömma” mig bakom (eller referera till) vad andra skriver. Mindre så i denna text.

Och apropå forskning så framhåller nu många klimatskeptiker att några tusen hackade/läckta mail och filer förra månaden (lagom till klimatmötet i Köpenhamn) från en engelsk klimatforskningsenhet är ”sista spiken i kistan” för idén av vi människor påverkar klimatet (och att vi därför har ett ansvar för vad som händer i vår värld, och att vi måste hitta andra vägar framåt än ”Business As Usual”). Jag ser det som en storm i ett vattenglas. Jag tror att några tusen mail från vilken organisation som helst (forskningsinstitution, politiskt parti, företag) skulle kunna resultera i motsvarande ”skandal” om man läser även dessa som djävulen läser bibeln. Den allra bästa texten jag sett som ger en kontext till ”affären” är astrofysikern O’Neills text ””Climategate” and other nonsense” (rekommenderas):

"hackers pulled some "sensitive emails" between climatologists and discovered a few emails sounded a little fishy. However, from the "thousands" of emails, the deniers were only able to pull a tiny selection of text to "prove" their case. However, this is not evidence, it's not proof, all it proves is that the climatologists involved assumed their emails would have remained private. The deniers have cherry-picked small selections of text and taken the discussion out of context. If my inbox from my postgraduate research days was raided, I'm pretty sure -- if given the same treatment as above -- people would think I falsified all of my results, botched all of my programming and worked out that I can't spell, played Unreal Tournament too much and spent 110% of my salary on socializing (actually, the last two points are probably true). In reality, my research was proven to be correct (through peer review, on countless occasions) […] The banter I had via email with colleagues had very little to do with the final outcome of my studies."

Jag älskar det! De outtröttliga nyttiga idioter (eller betalda bulvaner) som gått igenom tusentals mail skulle lika gärna ha kunnat ”bevisa” att 25% av mailen var av mer social än arbetsmässig karaktär och att vi alltså betalar forskare för att de ska sitta och lata sig på arbetstid! Fast av det följer ju att forskarna, om de hade jobbat mer flitigt, kanske skulle ha kommit fram till ännu bättre bevis för den hypotes som skeptikerna är skeptiska emot - och det duger ju inte.

George Monbiot har skrivt om den systematiska desinformation som medvetet pumpats ut i minst ett decennium av organisationer med tjusiga namn (The Heartland Institute, Global Climate Coalition, Greening Earth Society, Foundation for Clean Air Progress) som frontar för företag med starka ekonomiska intressen av Business As Usual (ExxonMobil, Shell, BP, Ford, DaimlerChrysler, The Aluminum Association, Western Fuels Association med flera). Detta är, enligt Monbiot, den verkliga skandalen.

O’Neills text illusterar också hur Martin Saar och hans tappra musketörer måste ha känt sig när deras sajt Ställ Om blev invaderad av ohyra som kidnappade varje diskussion och styrde om dem till att alltid handla om hur fel alla klimatforskare har, hur korrupta de är (speciellt Al Gore), att de vill införa en världsregering och samtidigt föra oss ”tillbaka till stenåldern” etc. Om ni har halkat omkring i bloggosfären känner ni dessa och andra fraser från (O’Neill igen) ”The Land of the Afraid, Ignorant and Lost”:

"When I first blogged about the subject, I went in with a very pure idea that science holds the answer to our problem, and that was enough. […] I was hopelessly wrong. When presenting the scientific facts behind climate change, global warming and the human influence on our biosphere, I was always hijacked by a vocal minority that cried foul about my "bias" to one side of the debate. Debate? There's a debate? For my whole academic life, I've known that humans impact our atmosphere severely and our relentless production of carbon dioxide (and other greenhouse gases) amplify the effects of the naturally occurring "greenhouse effect" that keeps our planet habitable. The more CO2 we pump into our atmosphere, the warmer the atmosphere gets."

Från ”climategate”/”swifthack” ligger det nära tillhands att nämna det strandade Köpenhamnsmötet som tyvärr gick ungefär precis exakt som jag på förhand fruktade och trodde. Eftersom verkningsfulla åtgärder för att skära ner vår användning av fossila, CO2-genererande bränslen (olja, kol, gas) också skulle betyda minskad ekonomiska aktivitet och sänkt levnadsstandard är inget land berett att göra något väsentligt ifall man inte uppfattar att alla andra länder gör (minst) lika stora eftergifter och uppoffringar. Vilket förstås är en omöjlighet. Speciellt ifall nord (OECD) vill att syd ska hålla igen och syd samtidigt pekar på nords nuvarande utstläppsvolymer och vårt historiska ansvar. USA är värst i klassen, EU är inte direkt någon oskyldig lammunge och i Kina ser man inga skäl till frivilliga begränsningar även om levnadsstandarden har fördubblats (från en låg nivå) på bara ett decennium.

Utifrån omkastningen i förra årets rapport från OECDs energiorgan International Energy Agency (IEA) var intresset stort från oljetoppsnördarna inför att årets rapport släpptes i november. Istället för att återigen skriva ner prognoserna om framtida oljeutvinning valde man på IEA att denna gång istället att hålla klimatflaggan högt. Istället för att skriva att det kan hända att vi har nått oljetoppen för ”vanlig” olja (ej oljesand och andra ”icke-konventionella” energikällor) valde man att trycka på klimathotet. Vilket väcker frågan om det finns politiker i Sverige och annorstädes som inser allvaret i vår energisituation men som väljer att formulera det i termer av klimathot och klimatåtgärder för att inte oroa ”verklighetens folk” allt för mycket? [Verklighetens folk enligt KD: "människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel".] Klimatet kan vi ju leva i tron att vi kan påverka eller till och med styra - genom att träffas i Köpenhamn i år eller i Mexiko nästa år, men om oljevolymerna minskar framöver finns det dessvärre ingen geologisk formation vi kan bjuda in till förhandlingsbordet…

Här närmar vi oss flera intressanta problem på det individualpsykologiska planet som jag inte skrivit om hittills men kommer att återkomma till framöver. Hur kan man i en demokrati ”övertyga” flertalet om att impopulära förändringar är nödvändiga? Realistisk som jag är är det svar som ligger mig närmast ”inte alls”. Alltså fortsätter vi i kollektiv förnekelse (eller i värsta fall i en kollektiv självmordspakt) framåt på den inslagna vägen ända tills det så småningom slutgiltigen tar stopp.

Jag är nu ännu mer övertygad om att handling på gräsrotsnivå är vägen framåt för mig och för dig som oljetoppsupplysta individer. Själv har jag valt att engagera mig i en ekoby-i-tillblivelse. Vad gör du? Att engagera sig i den politiska processen ser jag på med tilltagande frustration. Sedan ett år tillbaka är jag visserligen medlem i miljöpartiet, men jag ser inte att de kan göra någon större skillnad ens om de verkligen skulle vilja (vilket jag inte alltid är helt övertygad om). Miljöpartiet verkar tillsammans med de andra politiska partierna på en marknadsplats och budskapet ”evig (exponentiell) tillväxt är inte möjlig på en ändlig planet” är helt enkelt inte ett budskap som någonsin kommer att gå hem i stugorna oberoende av hur sant det är.

Därför är Miljöpartiets partiprogram istället pepprat med texter om sådant som människor idag upplever som oerhört viktigt och som varje politiskt parti måste ha en ståndpunkt formulerd kring, men som jag menar är ”lyxproblem” som bara kan diskuteras i ett mycket, mycket rikt samhälle; aktiv integrationspolitik, funktionshindrades rättigheter, queerpolitik, rätten att tro eller låta bli, mångfald inom barnomsorg och så vidare. Det som jag upplever som riktigt viktigt är sådana frågor som kan komma att bli livsavgörande imorgon - när energin är dyr och tillväxten utmanad. Läs gärna mina texter från oktober och november om den ekonomiska krisens effekter i USA så förstår du bättre vad jag tycker det är viktigt att ha beredskap inför.

De senste decennierna har vi alla (i de rika länderna) varit delaktiga i ett omvänt lotteri. Från år till år har vi alla fått det lite bättre materiellt; prylarna har blivit lite billigare (hemelektronik) eller mer kapabla (mobiltelefoner), semesterresorna har blivit längre (Thailand) och vårt boende har blivit större och fräschare (bättre standard – men större lån). Men varje år har också några av oss dragit en fet nitlott när jobben försvunnit till prispressande lågprisländer. Självklart hänger dessa båda utvecklingslinjer ihop då slimmade organisationer, pressade priser och utflyttade jobb också är grunden för majoritetens ökade materiella välstånd.

Även miljöpartiet, den kanske bästa kandidaten i ett svagt startfält, skyggar för en bild av världen som utgår från dess begränsningar. Vi klamrar oss alla fast vid den naiva tron att bara för att vi vill något tillräckligt mycket (leva på samma sätt och med samma standard som idag) så kommer det med nödvändighet att ske, på ett eller annat sätt. Den tekniska termen som antropologer använder när de analyserar motsvarande föreställningar hos ”primitiva” folk är ”magiskt tänkande”. Så ser alltså inte jag själv på saken. Har vi ett otroligt flyt kaaanske det kommer att gå, men när jag läste inälvorna i julgrisen var det inte riktigt vad jag såg, och jag kan ärligt talat inte ens se hur det skulle kunna gå till.

För att återgå till huvudproblemet har jag svårt att se hur vi människor kan klara av globala utmaningar som dessutom är långsamt uppsmygande och med en startsträcka på flera decennier. Vi är helt enkelt inte evolverade för att förstå och hantera denna typ av problem. Ser vi en tiger så reagerar kroppen instinktivt, omedelbart och kraftfullt; adrenalinet pumpar och vi kutar för allt vad tygen håller. Men om människor lider på andra sidan jorden (till exempel i Kongo) bryr vi oss inte så mycket – så länga vi slipper se bilder av eländet i våra vardagsrum och genom våra stora fina nya platta TV-apparater. Om vi är dåligt utrustade för att hantera elände vi inte kan se i vår (omedelbara) närhet är vi ännu sämre rustade att hantera smygande hot som åtminstone inledningsvis växer till sig långsamt.

Överhuvudtaget verkar de flesta ha en människosyn som är mycket mer positiv och idealistisk än min mer realistiska bild. Jag tror att civilisation och humana värderingar kan liknas vid en tunn fernissa som varje generation måste erövra på nytt. I goda tider och vid växande välstånd (Sverige de senaste 60 åren) är det lätt att vara generös och tro enbart (eller mestadels) gott om sig själv om sina medmänniskor. Men som jag ser det är vår generellt utbredda humana människosyn en ”lyx” som lätt kan slipas av när det blir varmt, trångt, stressigt och knappt om resurserna.

Detta synsätt stöds av intressanta psykologiska experiement från USA som gjordes för 50-talet år sedan (och som av etiska skäl inte längre kan utföras). Det kanske mest kända är The Stanford Prison Experment (läs och låt dig chockeras). Unga universitetsstuderande delades slumpmässigt in i två grupper; fångvaktare och fångar. Sedan genomfördes ett mycket realistiskt vetenskapligt ”experiment” som dock spårade ut och fick avbrytas i förtid när ”fångvaktare” snabbt utvecklade sadistiska beteenden och ”fångar” lika snabbt blev stressade och deprimerade (Abu Ghraib någon?).

En bra filmatisering gjordes i form av den tyska filmen ”Das Experiment”. Andra halvan av filmen handlar om vad som skulle kunna ha hänt ifall experimentet inte hade avbrytits (ledtråd: människor dör innan filmen är slut). Att det var en tysk film är kanske inte en slump. En underliggande fråga i Stanford Prison Experiment (och i Stanley Milgrams välkända experiment om hur långt människor är beredda att gå när de av en auktoritetsperson får order om att tillfoga andra skada) var ”hur kunde det hända?”. Hur kunde vanliga människor medverka till det kollektiva vanvett som nazismen innebar? Hur kunde till synes vanliga hyggliga människor som var snälla mot sina barn, sin hund och sina grannar dra upp planerna för eller bli fångvaktare i dödsläger och behandla sina medmänniskor så inhumant? Och hur kunde de senare försvara sina handlingar med den banala frasen "jag lydde bara order"?

Dessa experiment antyder att det i högre grad är situationen (inklusive institutionellt stöd) snarare än några inneboende egenskaper som avgör vilka handlingar en människa är i stånd att utföra. Var går din gräns? Ja, vem vet? Det är vår smala lycka att inga nu levande (infödda) svenskar någonsin i sina liv har ju varit tvungna att ta ställning till sådana frågor. Men våra gener ljuger inte...

Många känner säkert till BBC-serien ”Walking with dinosaurs” (1999). I efterföljaren ”Walking with cavemen” (2003) är det människans förhistoria som står i fokus. I det första programmet, om en av våra tidigaste förfäder, australopithecus, finns den en nyckelscen när en flock på något dussin individer – kanske för första gången – agerar tillsammans och kastar stenar för att sjasa bort ett stort kattdjur som hotar en flockmedlem (ett föräldralöst ”barn”).

Förutom det faktum att det hela är fiktivt och dessutom fejk (datoranimerat) är det en scen både att vara stolt och rädd inför på en och samma gång. Den råa aggressiviteten som flocken uppvisar (”filmad” rakt framifrån) är skrämmande. Samtidigt är hela syftet att skydda flockens allra svagaste medlem från en säker död. Det intressanta är alltså att beteendet på en och samma gång kan prisas som altruistiskt (inom den egna flocken) eller fördömas som aggresivt (mot fiender och externa hot - men aggressiviteten kan också vändas mot interna "hot" så som en individ som majoriteten finner misshaglig).

Det finns skrämmande slutsatser att dra här. Liksom positiva. Årets ekonomi-pristagare Elinor Ostrom har en hel del klokt att säga om de mer positiva och hoppfulla aspekterna av att agera för gruppens gemensamma bästa. I bästa fall går det att ”skala upp” henne slutsatser till att omfatta alla människor på hela jorden – men glöm inte bort att hon har studerat den lilla byagemenskapen och att byns hållbara användning av den gemensamma betesmarken samtidigt utgår ifrån att man kontrollerar och utestänger ”utbölingarnas” användning av densamma…

Motsvarande starka känslor för gruppen kan vi i mer eller mindre utspädd form återfinna i lagsporter eller i ett militärt kompani (speciellt om de krigat tillsammans). Eller i (för samhället) mer negativa tappningar i motorcykelgäng, bland fotbollshuliganer eller i ungdomsgäng med huligana tendenser. Beredskap att bruka våld gör dig inte nödvändigtvis särdeles framgångsrik i vårt väloljade och samarbetsinriktade samhälle – men vem vet vilka egenskaper som är till nytta i ett framtida samhälle på dekis? Helt säkert är att stora samhällsförändringar kommer att missgynna vissa personer (med vissa egenskaper) och gynna andra (som kanske är missgynnade idag). Darwin myntade termen “survival of the fittest” och när miljön vi lever i förändras så förändras även kriterierna för vad som utgör “fitness”.

Även om jag tror att vi står inför tuffa tider – troligtvis redan under det kommande decenniet - är jag på sätt och vis inte riktigt så pessimistisk som jag var privat för bara ett år sedan. Då trodde jag - liksom många andra som nyligen upptäckt oljetoppen och med förskräckelse insett vidden av de möjliga konsekvenserna - att vi i värsta fall stod inför en relativt nära förestående samhällskollaps. Det ligger nog i sakens natur att tro att man själv eller vår tidsålder är så himla speciell i såväl gott (”den nya ekonomin” som bara för 10 år sedan uppgavs sväva i luften och inte längre följa den gamla ekonomins lagar) som mindre gott (”eftersom vårt sätt att leva är ohållbart kommer samhället att gå under inom några få år”).

Numera tror jag att det lika gärna kan bli en utdragen process som sträcker sig över många decennier. Det kan till och med hända att de som lyckas behålla sina jobb och hålla fast vid sin lön på vissa sätt kommer att få det bättre när andra drar den stora nitlotten. Kom ihåg att det är bättre att ha ett säkert jobb som kassörska än att vara en högutbildad men arbetslös ekonom på väg att bli utförsäkrad.


Nog med löst sammansatta funderingar. Nu har jag relativt spontant lagt ut texten, och just denna text är kanske mer kontroversiell än vad mina texter vanligtvis brukar vara. Så det är dags för dig att kommentera… vad håller du med om, var har jag fel?
.

"Sustainable energy" av MacKay (2009)

.

David MacKays bok ”Sustainable energy: Without the hot air” (”utan skitsnacket”) bryter ny mark genom att ytterst pedagiskt räkna på, sammanställa och förklara allt om alternativen till fossila energikällor. Hur ska vi leva år 2050, och hur kommer vi att producera vår energi om vi måste sänka vår användning av fossila bränslen och vår våra CO2-utsläpp med 80% eller mer? Varför måste vi förresten sänka våra utsläpp så mycket? David förestår tre olika skäl och låter dig generöst välja det du gillar mest; fossila bränslen är ändliga, energisäkerhet eller klimatförändringar.

Det innovativa greppet MacKay använder sig av är att omvandla all möjlig framtida energiproduktion och all konsumtion av energi (i England) till en enhetlig skala och uttrycka detta i termer av ”energi per person och per dag” (kWh/p/d). Går det ens teoretiskt att få ihop det hela? Kan vi leva som idag, men helt miljövänligt? Det korta svaret är ”nja”, men mer ärligt är att säga att det lutar starkt mot ett ”nej”.

Vi pratar här alltså om ”the big picture”. Inga småttiga tyckanden hit eller dit utan uträkningar från grunden och uppåt. Hur mycker regnar det i Storbritannien? Hur högt över havet ligger landet i snitt? Vilken kraft kan man klämma ur vatten som flödar nerströms? Hur mycket energi kan man teoretiskst lägga vantarna på ifall man fångar upp varena regndroppe som faller över Storbrittanien? Om vi bortser från land som ligger lågt och där det regnar förhållandevis lite (England) och istället koncentrerar oss på höglandet där det regnar mycket (Skottland), vilken potential finns då kvar hos vattenkraft? Svaret är 7 kWh per person och dag i Skottland (jämfört med 1 kWh/p/d i det borträknade England). David gissar (”guesstimate”) att man rent praktiskt kan tygla maximalt 20% av denna potential och får då fram siffran 1.5 kWh/person/dag. Och då har vi inte börjat räkna på om det är ekonomiskt, ekologiskt och socialt försvarbart att femdubbla nivån jämfört med dagens - och trots detta är 1.5 kWh/p/d bara en liten skärv jämfört med hur mycket energi vi använder idag.

På motsvarande sätt går David igenom alla möjliga och omöjliga källor till förnyelsebar energi i England; vind (till land och till havs), sol, bioenergi, vågor, tidvatten och geotermisk energi. Hur mycket blåser det? Vilken energi finns det i vind? Hur duktiga är vi på att fånga den? Just vattenkraft visar sig ha låg potential (i Storbrittanien) i jämförelse med vind, sol och biobränsle (68, 68 respektive 24 kWh/person/dag). Lägger man samman alla stora och små källor kommer David upp till den maximala siffran 180 kWh/p/d.

Denna glädjekalkyl bör man dock ta med en nypa salt av flera olika skäl. Om man omvandlar värme, kemisk eller kinetisk energi till elektricitet (eller vice versa) uppstår det alltid stora effektivitetsförluster. Det kan finnas ekonomiska, ekologiska eller social skäl till att det inte går att förverkliga hela den möjliga potentialen. Vissa typer av energi kan komma i direkt konflikt med varandra (till exempel att använda 75% av all mark till att odla mat och biobränsle respektive att täcka en icke oansenlig del av Storbritannien med solpaneler). Och så vidare. Siffran 180 kWh/p/d är alltså ett teoretiskt maximum som vi knappast kan nå (eller troligtvis inte ens komma i närheten av i praktiken). Men hur mycket energi använder vi då idag?

David utgår från en ”typical moderately-affluent person” (låt oss säga medelklass eller övre medelklass) och räknar på motsvarande sätt ihop hur mycket energi en sådan person använder för att framställa sin mat (mer för köttätare, mindre för vegetarianter), för att transportera sig själv och sina varor, för att värma upp sin bostad och kyla sin mat och för att framställa alla de prylar och saker som han eller hon konsumerar (1300 kilo prylar per person och år eller 4 kilo per dag).

När en typisk engelsk bilägare åker i snitt 50 kilometer per dag med en typisk engelsk bil motsvarar detta 40 kWh/p/d. En interkontinental resa per år motsvarar en energiförbrukning på 30 kWh/p/d. Redan där är vi alltså uppe i 70 kWh/p/d och lägger man till 53 kWh/p/d för alla prylar och saker som inhandlas, 37 kWh/p/d för att värma och kyla våra bostäder, 15 kWh/p/d för alla mat som köps, och sedan lite till så hamnar man på 195 kWh/p/d - en ohållbart hög siffra. Efter lite tricksande kommer David fram till att 125 kWh/p/d är ”the average British consumption, excluding imports, and ignoring solar energy acquired through food production”.

I bokens andra del koncentrerar sig David på vad man kan göra för att få det hela att gå ihop genom att antingen öka utbudet (kärnkraft, ”rent” kol?) eller genom att minska vår energianvändning (effektivisering, befolkningsreduktion, förändrad livsstil?). Det är som att segla mellan Scylla och Charybdis (”between a rock and hard place”). Det finns inga bra alternativ, bara mindre bra och riktigt dåliga. David försöker hitta och räkna på alla. Ett föreslag är att importera energi från enorma solkraftsfarmer i Afrika och David har förstås räknat på det:

1) hur stort område behöver man täcka? Svar: 600 x 600 km – 80% av Sveriges yta – för att förse 1 miljard människor med en genomsnittlig europeisk energinivå – 125 kWh/p/d.

2) hur ska överföringen av enorma mängder energi ske? Svar: med ”high-voltage direct-current (HVDC) transmission lines”.

3) hur stora förlusterna skulle vara vid överföringen av energi? Svar: 15%.

Lösningen att importera solkraft från Afrika kallar David pedagogiskt för ”living on other countries’ renewables”. Vi får hoppas att de vill dela med sig och att vi har något att ge dem i utbyte när vi behöver den Afrikanska solens hetta för att lysa upp vintermörket och titta på Kalle Anka på julafton…

En intressant faktoid som jag inte hade koll på är att av de 31 länder som har kärnkraftverk är Sverige och Frankrike i en klass för sig när man räknar på genererad energi per person och dag (19-20 kWh/p/d). Faktum är att Sverige bräcker kärnkraftsnationen Frankrike (med minsta möjliga marginal) och att båda ligger mer än 50% ”före” nästa två länder, Belgien och Finland.


David är till vardags professor i fysik vid Cambridge och har överraskande nog inte någon bakgrund inom ett energi-relaterat område, utan inom datavetenskap. I första hand är han dock folkbildare och en stor pedagog. Han har en blodhunds instinkter att söka upp och få tag på de siffror han behöver och absolut inget får stå i vägen för hans mission att förenkla, förtydliga och förklara. Han höftar och avrundar vilt och använder en sällsynt hänsynslös kombination av räknekonst och sunt förnuft för att tränga igenom horder av skilda enheter och förledande exakta, men obegripliga eller svårjämförliga data och siffror. För MacKay får inget får stå i vägen för vår förståelse av helhetsbilden.

I bokens inledning förtstår man att han är fullkomligt allergisk mot förenklade, dåligt underbyggda eller vinklade uttalanden (”vind eller kärnkraft?”). Hans eget svar är att vi på kort sikt behöver båda, men att kärnkraft inte är långsiktigt hållbart eftersom även den är en ändlig, icke-förnyelsebar energikälla. För David är en ”hållbar” nivå av kärnkraftsanvändning en nivå som kan upprätthållas i 1000 år och för 6 miljarder människor. Med detta sätt att räkna räcker jordens (kanske) 27 miljoner ton uran bara till något över 0.5 kWh/p/d. Lägger vi till all uran som beräknas finnas i ocenerna kommer vi upp i 7 kWh/p/d. Och ja, han har räknat på breeder-reaktorer:

”Attitudes to fast breeder reactors range from ”this is a dangerous failed experimental technology whereof one should not speak” to ”we can and should start building breeder reactors right away.” I am not competent to comment on the risks of breeder technology, and I don’t want to mix ethical assertions with factual assertions. My aim is just to help understand the numbers. The one ethical position I wish to push is ”we should have a plan that adds up”.”

Eftersom breeder-reaktorer kan klämma ur 60 gånger mer kräm (energi) ur uranet jämfört med konventionella kärnkraftverk vore det en mycket bra idé ifall dessa fanns idag. Vilket de tyvärr inte gör. För att citera den alltid lika slagkraftige Greer:

"It occurs to me that some of my readers may not be as familiar with hippogriffs as they ought to be. (Tut, tut – what do they teach children these days?) […] Hippogriffs are said to be the strongest and swiftest of all flying creatures [...]. They are splendid creatures, no question; their only disadvantage, really, is the minor point that they don't happen to exist, and drawing up plans to use them as a new, energy-efficient means of air transport in the face of peak oil, for instance, will inevitably come to grief on that annoying little detail."

Men också jag måste erkänna att jag inte vet hur nära vi är tekniskt fungerande och kommersiellt lönsamma breeder-reaktorer, så kanske är det lite taskigt att använda Greers citat ovan, vad vet jag?

Vindförespråkare kan istället trycka på att potentialen hos vindkraft till havs är att kunna ”värma alla hem i Storbritannien”. I nästa andetag dömer de ut byggandet av 10 nya kärnkraftverk för att detta ”bara” skulle minska Storbritanniens CO2-utsläpp med 4%. Men i båda fallen rör det sig om exakt lika mycket energi – att värma alla hem i Storbritannien motsvarar 4% av alla energi och 4% av alla CO2-utsläpp. David själv är inte i första hand för eller mot vindkraft (eller kärnkraft), men han är mot dålig argumentation och förledande användning av siffor:

”Where numbers are used, their meaning is often obfuscated by enormousness. Numbers are chosen to impress, to score points in arguemnts, rather then to inform”. […] Companies also contribute to the daily codswallop […]. BP’s website, for example, celebrates the reductions in carbon dioxide (CO2) pollutants they hope to achieve by changing the paint used for painting BP’s ships. Does anyone fall for this? Surely everyone will guess that it’s not the exterior paint job, it’s the stuff inside the tanker that deserves attention?”

Ingen sida kommer undan hans vassa penna och det som gör hans bok så kraftfull är att han verkligen framstår som en korsriddare på jakt efter sanningen. I den utsträckning han har en egen agenda är den vanligtvis väl dold och i vilket fall irrelevant eftersom han höjer sig över den i sin analys (han verkar dock ha en svaghet för cyklar och är porträtterad i boken gränslandes sin cykel).

Man kan mellan raderna nog förstå att han är kritiskt till vårt moderna konsumtionssamhälle, men eftersom han är mest intresserad av att ta fram siffror för att förstå konsumtionssamhällets energiförbrukning spelar hans personliga åsikter ingen större roll för bokens huvudsakliga budskap – ”låt oss räkna på det”.

”One of the main sinks of energy in the ”developed” world is the cration of stuff. In its natural life cycle, stuff passes through three stages. First, a new-born stuff is displayed in shiny packaging on the shelf in a shop. At this stage, stuff is called ”goods.” As soon as stuff is taken home and sheds its packaging, it undergoes a transformation from ”goods” to its second form, ”clutter.” The clutter lives with its owner for a period of months or years. During this period, the clutter is largely ignored by its owner, who is off at the shops buying more goods. Eventually, by a miracle of modern alchemy, the clutter is transformed into its final form, rubbish. To the untrained eye, it can be difficult to distinguish this ”rubbish” from the highly desireable ”good” that it used to be.”

Även om David ibland blixtrar till och visar prov på underfundig engelsk humor är huvuddelen av boken till sitt innehåll betydligt mer nyktert. Hans bok är inget mindre än en heroisk folkbildningsinsats och den finns följdaktligen också tillgänglig gratis på nätet (http://www.withouthotair.com). Framställning och utformning är genomtänkt och boken har rikligt med bilder, grafer och färger. Mest känns boken som en (excellent) gymnasielärobok som varmt kan rekommenderas till alla som vill ha koll. Är man totalt och oåterkalleligt allergisk mot siffror och mot att räkna kan det dock hända att man bör hålla sig borta från denna bok. Enligt David bör man i så fall även hålla sig borta från att delta i debatten, för har man inte på fötterna blir det ingen substans utan bara meningslöst tyckande kvar.


PS. Jag såg just att Martin Saar på Ställ Om-sajten skrev en låång text om boken någon dag innan min text blev publicerad här. Jag lovar att jag inte tjuvkikade... Här finns en till text om MacKays bok - publicerad i en engelskspråkig tidning i Turkiet av alla ställen...
.

Effekter av 2:a ordningen

.Bild. Förmodligen en Caterpillar 797B - en av världens största lastbilar. Dessa lastbilar transporterar 400 ton oljesand på flaket.

"Scientists are OK at predicting what technology is going to happen in the future [...] They're really bad at predicting how it's going to affect us."

Den här texten kommer att beskriva något som jag länge tyckt är fascinerande, nämligen oväntade effekter av ny teknik. Jag kommer att avsluta texten med att knyta an till olja och oljetoppen, men vägen dit är ganska lång och slingrande. Men ge dig till tåls, för resan är inte dum den heller.

Jag har länge varit fascinerad av överraskande (och ibland ovälkomna) effekter av ny teknik. De är allstädes närvarande och finns överallt omkring oss. Man kan också vända på det och säga att uppfinnare, ingenjörer och entreprenörer gör grovjobbet, men, med science fiction-författaren William Gibsons ord, ”the streets finds its own uses for things”. Uppfinnare, ingenjörer och entreprenörer kanske tror att de uppfunnit en viss sak, men det är på sätt och vis först när den kommer i bruk och (kreativt) anpassas till vanliga människors verkliga behov som vi vet vad det egentligen var för sak de hade uppfunnit och hur den ”ska” användas. Ett axplock med exempel:

- Telefonen sågs ursprungligen som en mer effektiv variant av telegrafen och som något som främst var till nytta i näringslivet. Från början av 1930-talet började telefonen användas mer och mer av hushåll som ett sätt att hålla kontakt med vänner. En del menar att telefonen varit viktig för frigörelsen från föräldrars inflytande och bildandet av ungdomsgrupper och ungdomskultur (eftersom de "täta" kamratkontakterna från skolan nu kan upprätthållas/underhållas även på fritiden).

- Skrivmaskinen användes (som den var tänkt) till att effektivt skriva brev som såg ut som de kom direkt från tryckpressen. Men skrivmaskinen tillät tillsammans med karbonpapper också att man producerade flera kopior av ett dokument och var därför instrumentella för skapandet av byråkratier. Dessutom skapades mängder av nya jobb och inte minst försörjningsmöjligheter för kvinnor i skrivmaskinspooler och senare som sekreterare.

- I televisionens barndom, innan den blivit allmänt spridd, var det inte ovanligt att man samlades hemma hos den i grannskapet som hade skaffat en TV. Det låg nära tillhands att tro att televisionsapparater skulle föra familjer närmare varandra, stärka grannrelationerna och gemenskapen människor emellan. Nuförtiden har många hushåll flera TV-apparater (kanske har till och med varje familjemedlem sin egen). En annan viktig funktion är också att TVn blivit en ”elektronisk barnvakt” och ”sällskap” för sjuka och äldre. Ta en sväng förbi vilket sjukhus som helst och se TVns elektroniska sken sprida sin varma julstämning (?) över såväl patienter som personal...

- Om man tittar i andras eller sitt eget kök är uppenbarligen den huvudsakliga arbetsuppgiften för de flesta specialiserade hushållsmaskiner (popcornmaskin, bakmaskin, våffeljärn, äggkokare, fondue-set, läskmaskin, glassmaskin, riskokare, mixer, varmkorvsgrill etc.) att vara vackert designade hyllvärmare.

Problemet är egentligen att det finns så många exempel på oväntade effekter av ny teknologi att jag knappt ens vet var jag ska börja, så istället dyker jag ner och tar ett konkret exempel, e-post. Säg att det är 1980-tal och du är delaktig i att ta ett beslut om huruvida ditt företag ska skaffa ”elektronisk post”. Få andra företag har det, men ni vill förstås ändå få fram något slags beslutsunderlag för att bedöma om det är en vettig investering. Hur ska du gå tillväga?

Om vi bortser från att gå på magkänsla verkar det vara mer rationellt att genomföra en kostnad-nytta-analys (cost-benefit-analysis). Låt oss för enkelhetens skull säga att företaget redan har investerat pengar i datorer och nätverk och att det alltså redan står en dator på varje skrivbord. Då är det relativt enkelt att ta reda på vad det skulle kosta att köpa in ett system för att kunna skicka, ta emot och läsa elektronisk post - men hur ska man kunna sätta ett pris på nyttan?

Här får man vara lite klurigare, så låt oss säga att du börjar undersöka hur mycket tid och pengar det går år till att kommunicera på sätt som åtminstone delvis kan ersättas av e-post. Alltså, hur många telefonsamtal ringer våra anställda i snitt varje dag? Hur lång tid tar varje telefonsamtal? Vad kostar själva samtalet, och vad kostar samtalet i arbetstid (kanske måste man ringa flera gånger innan man får tag på personen man söker)? Sedan får man gå vidare och fundera över motsvarande frågor vad beträffar att skicka brev. Kanske kan elektronisk post ersätta vissa möten, eller till och med vissa resor? Hur mycket reser vi och vad kostar det? Hur mycket av detta skulle (hypotetiskt) kunna ersättas och insparas?

Om man håller på sådär och får fram ett underlag borde du alltså kunna fatta ett rationellt beslut om huruvida ni ska göra denna investering eller inte. (Med reservation för att denna typ av beräkningar över huvud taget är vettiga - men hur kan man på förhand veta om de är vettiga eller inte?) Vad du precis har räknat på är effekter av 1:a ordning (”first-order effects”) av att investera i ny teknik, det vill säga planerade kostnads- och effektivitetsvinster.

Nu vill jag dock hävda att de mer intressanta och långtgående konsekvenserna i mycket högre utsträckning har att göra med effekter av 2:a ordningen (”second-order effects”), det vill säga de oförutsedda, icke-intuitiva och till stor del oförutsägbara effekter som ny teknik har, och som gör sig gällande först efter hand och över tiden.

En sådan effekt av att införskaffa e-post är att man sänker tröskeln för att kommunicera ”sidledes” i organisationen istället för bara hierarkiskt, upp och ner mellan chefer och underlydande. Å ena sidan kan sådana (delvis informella) kontakter bidra till att göra organisationen mer lättrörlig och smidig, men å andra sidan undergräver de mellanchefernas kontroll över information och deras auktoritet. En annan effekt är att det är mycket lättare att sprida information, till exempel genom att alltid skicka en kännedomskopia (”carbon copy”, ”cc”) till chefen. Men mer information är inte alltid bättre, eftersom man också kan bli överbelamrad och i värsta fall handlingsförlamad (”information overload”). Och bara för att slänga ytterligare en käpp i hjulen på uträkningarna ovan; vad händer om den totala mängden kommunikation i företaget ökar, och ökad kommunikation mellan avlägsna medarbetare i slutänden leder till fler möten och ökat resande där man ursprungligen förväntade sig färre resor och besparingar i kostnader och i tid?

På motsvarande sätt är det faktum att det går snabbare att resa mellan två städer med bil än med häst och vagn en 1:a ordningens effekt av ”bil-teknologi”. Men bil-teknologins mer genomgripande effekter (av 2:a ordning) har att göra med de sätt som bilar har omformat städer, stadsplanering och vårt vardagsliv på precis alla sätt och vis under de senaste 50-100 åren. På så sätt kan alltså en 1:a ordningens effekt av att bygga en ny motorväg - till exempel en snordyr förbifart kring Stockholm - på kort sikt leda till en mindre ihopkorkad trafiksituation. Men i takt med att människor lägger sig till med nya resmönster, flyttar längre bort från Stockholm och köper fler bilar för att ta sig till jobbet så kan en ”oväntad” och icke-intuitiv effekt av 2:a ordningen vara att den nya motorvägen så småningom inte spelar någon roll alls och inte längre ökar framkomligheten i regionen.

Andra oväntade överraskningar som kom med bilkulturen är… ja förresten, ta lite tid att smaka på detta för mor-och farföräldrarna oväntade ord; ”bil-kulturen”. Från transportmedel till kultur på mindre än en generation... I vilket fall, bilkulturen omfattar också sådana oväntade överraskningar som limousiner och Hummers, dragsters och beach buggies, stock car-tävlingar och monstertruckar, drive-in biografer, drive-in restauranger, drive-in bankomater och drive-in kyrkor (bilder på kyrkan), smog och "urban gridlock". Och låt oss inte glömma doftgranar (Wunderbaum) och såna där mjuka "raggartärningar" som man kan hänga i vindrutan. Och TV-programmet Pimp my ride. Och bilköer och bilolyckor, övervikt, förorter och utglesade städer - och i USA även villagarage ("carports") med plats för tre bilar och gator utan trottoarer. Och så vidare:

"The car had a significant effect on the culture of the [American] middle class. Automobiles were incorporated into all parts of life from music to books to movies. Between 1905 and 1908, more than 120 songs were written in which the automobile was the subject. The automotive themes of these songs reflected the general culture of the automotive industry: sexual adventure, liberation from social control, and masculine power. Books centered on motor boys who liberated themselves from the average, normal, middle class life, to travel and seek adventure in the exotic. Car ownership came to be associated with independence, freedom, and increased status."

Det går att pladdra på hur länge som helst om enbart detta ämne (bilens oväntade - och i många fall negativa - samhälleliga effekter). Vad sägs till exempel om den praktfulla boktiteln "Autokind vs. Mankind: An analysis of tyranny, a proposal for rebellion, a plan for reconstruction"? Den mer allmänna poängen som jag återkommer till i denna text är att ny teknik har oväntade effekter - vissa positiva och andra inte - som är svåra att förutsäga.

På motsvarande sätt har etablerad teknik effekter som vi tar fullkomligt för givna och som därför är helt osynliga för oss. Här tänker jag då till slut på energi och på oljan som finns överallt omkring oss. Ta bort oljan och vad är kvar? Se dig omkring i det rum du befinner dig och fundera över hur många saker du har omkring dig som inte har någon koppling till olja. Som inte har blivit tillverkade, processade, transporterade, skördade, gödslade eller tillagade med hjälp av energi som kommer från olja...

Jag är totalt övertygad om att många har en alldeles för simplistisk bild av vad vi kan göra för att ersätta oljan när den börjar sina (en som däremot har förstått är min bloggranne Cornucopia - läs gärna denna text). Att på kort tid femfaldiga mängden kärnkraft, eller öka vindkraften med en faktor fem (eller tjugofem) är mycket svårare än det låter. Att en ny teknologi växer med 10 eller till och med enorma 20% per år flera år i rad är en utmaning som heter duga - och då tar det ändå nästan två decennier (strax under 10% tillväxt per år) respektive ett decennium (knappt 20% tillväxt per år) att nå en femdubblad volym. Men sedan uppkommer många andra följdfrågor om flaskhalsar och problem av olika slag. Låt oss till exempel titta på brytningen av oljesand i Kanada:

Det finns många problem med att klämma ur olja ur oljesand. Förutom grava effekter på den lokala miljön och globala effekter av de höga koldioxid-utsläppen som brytningen ger upphov till är det färre som känner till att det går åt stora mängder energi för att framställa olja ur oljesanden, och att den energimässiga vinsten (Energy Return On Investment - EROI) därför blir låg. Vad beträffar oljesand betyder det i praktiken att av tre eller fem fat med olja (159 liter olja per fat) som man lyckas utvinna från oljesanden måste man återinvestera ett av dessa fat för att kunna utvinna nästa gäng med oljefat. Dessutom ligger det i sakens natur att vi väljer att plocka de lägst hängande frukterna först och börjar med att utvinna den olja/oljesand som är enklast och billigast. Allså har vi själva naturen emot oss och kommer att få jobba med sämre och sämre odds allt eftersom.

Ni kan själva tänka er vad det skulle betyda ifall man var tvungen att återinvestera var tredje fat utvunnen olja på att utvinna tre nya fat (i praktiken är det dock naturgas som går in in processen för att man ska få ut oljesand). Alltså, tänk dig att du investerar en himla massa pengar på att utvinna olja ur oljesand, men var tredje fat du framställer måste återinvesteras i processen och de två kvarvarande faten måste därför säljas till ett pris som täcker dina produktionskostnader och en del av de (stora) investeringar du var tvungen att göra långt innan du hade fått fram första fatet med olja.

I oljans barndom (USA på 1930-talet) behövde man bara återinvestera en tunna av hundra och kunde sälja de övriga 99 på marknaden. På 1970-talet hade siffran sjunkit till vart trettionde fat och idag ligger det någonstans i krokarna kring vart tionde fat. Och trenden är förstås sjunkande i takt med att man måste ersätta "bra" oljekällor som sinar med "sämre" (mindre och dyrare) nya oljekällor. Men även bortom dessa hårda naturlagar som vi inte kan förhandla med, tycker jag att en rad praktiska hinder i oljesandsutvinningen är minst lika fascinerande:

- Lastbilarna man använder för att utvinna oljesand (Caterpillar 797B heavy hauler) kan ta 400 ton sand på flaket (se bilden ovan). Varje hjul är 4 meter högt och kostar 300 000 kronor (hela lastbilen kostar runt 5 miljoner dollar). Lastbilen är stor som ett 4-våningarshus, bred som en tennisplan och väger över 600 ton. Bensintanken rymmer nästan 7000 liter!

- Grävskopan som fyller flaket på en sådan lastbil släpper 4 skopor (100 ton/styck!) på flaket. En sådan grävskopa kostar 20 miljoner USD, är stor som ett sjuvåningshus och tar månader bara att montera ihop (den levereras i bitar eftersom den förstås är för stor för att transportera på något annat sätt)! Förutom dessa "praktiska" problem finns det dessutom en väntelista på flera år ifall du vill köpa en sådan grävskopa!

- Det krävs alltså väldigt mycket kapital för att exploatera oljesanden i Kanada och detta är i sig en enorm utmaning (inte minst i dessa tider med fluktuerande oljepriser och nervösa finansmarknader). Det är därför ingen slump att det har fungerat att utvinna oljesand i Kanada (stabilt västland) men inte i ett Venezuela som rattas av Chávez.

Utifrån skalan och kostnaderna för de stora maskinerna ovan är det lätt att se hur Liebigs lag kan sätta krokben för de bästa av alla planer. Denna lag säger att tillväxten (av kärnkraft, vindkraft, oljesandsutvinning) inte beror på de totala resurserna som finns tillgängliga, utan på den enskilda resurs som det finns minst av. För att öka produktionen av oljesand (kärnkraft, vindkraft) med 20% måste man alltså få bort alla möjliga flaskhalsar som kan utgöra en begränsning. Att man får bort alla utom en enda ynka flaskhals är alltså inte tillräckligt, för då kommer förstås just den att sätta begränsningarna för hela processen.

“[Liebig’s law] was originally applied to plant or crop growth, where it was found that increasing the amount of plentiful nutrients did not increase plant growth. Only by increasing the amount of the limiting nutrient (the one most scarce in relation to "need") was the growth of a plant or crop improved.”

Sådana här saker är inte helt lätta att resonera om. Vi vill gärna tro att det alls inte finns några begränsnignar, eller att det åtminstone är lätt att övervinna dem. Men begränsningarna finns, och de kan inte alltid övervinnas - hur gärna vi än vill. Om ett komplext system ska fungera måsta alla ingående delar fungera. Varenda en! Det är ingen slump att det “simpla” vapnet AK-47 Kalasjnikov är världens mest populära automatkarbin (från filmen Lord of War: "There are over 550 million firearms in worldwide circulation. That's one firearm for every twelve people on the planet. The only question is: How do we arm the other 11?"). En AK-47 Kalasjnikov är robust, billig att tillverka och enkel att använda. Mer “avancerade” vapen har konsekvent ratats av ledande frihets-, gerilla- och terroristorganisationer (och av många nationella arméer).

Jag avslutade nyligen min serie texter om krisens effekter. Alla de sju texterna kan sägas ha handlat om "krisens effekter av 1:a ordningen". I några uppföljande texter kommer jag framöver att återkomma till detta ämne genom att skriva om “krisens effekter av 2:a ordningen”, det vill säga oförutsedda och till viss del icke-intuitiva effekter som har följt på den ekonomiska krisen.
.

Att ge kurser och att märka träd

.
Bild: Fullvuxna, "mogna" träd är värda mycket mycket mer än små träd för en skogsägare.


Den ekoby-i-tillblivelse som jag tillhör (och som jag skrivit om tidigare) genomförde sin fjärde kurs i slutet av november. Jag tänkte börja med att reflektera lite över vår ”kursverksamhet” och sedan gå över till att skriva lite mer specifikt om just den senaste kursen. Jag viker mig här också för önskemål som har framfört från olika håll om att berätta mer om vad som händer ”hemma på vår gata i stan” - fast tvärtom:

”Det vore intressant med lite mer information [om] vad det är som pågår [på er gård]. Lite kan man ju lista ut via [er hemsida] ekoenhet.ning.com, men det är det lilla. Ni vet väl att ni är inspiration för många runt om i landet!”

Vår ekoby-i-tillblivelse är alltså en gård med 22 hektar mark och jag är sedan vi köpte gården i våras en av sex delägare till den. Så kan det gå efter att man börjar fundera över (och oroa sig för) oljetoppen! Tanken är dock att en bostadsrättsförening så småningom - i takt med att vi bygger bostäder på marken - ska ta över och köpa ut de nuvarande ägarna från gården.

Vi genomförde tre kurser i somras (permakultur, lerhusbygge och lokalekonomisk återväxt) och man kan säga både att vi lärt oss en del om hur våra kurser kommer att se ut framöver och att vi samtidigt fortfarande håller på att finslipa konceptet ”ordna kurs”. Om jag ska framhålla det allra bästa så är det att alla fyra kurserna har varit väldigt lyckade, inte minst socialt, och att vi håller på att bygga på vår egen lilla lista med nöjda tidigare och kanske-återkommande kursdeltagare (som förstås får direktinformation om de kurser vi anordnar).

Till skillnad från kurserna i somras hade vi denna gång lagt ut matlagningen så att vi själva slapp. Att på lite drygt en månad i somras och under loppet av tre kurser laga tre måltider och två fika per dag till 15-30 personer var oss övermäktigt, speciellt i förhållande till hur lite betalt vi tog för maten (som ingick i kursavgiften). Kanske kan man tycka att maten inte borde bli så himla viktig när man ska ordna kurser, men det är en del arbete bara med att ordna och förbereda själva kursen och att samtidigt planera för och laga mat tar väldigt mycket tid och kraft. Vi måste alltså hitta en hållbar lösning som fungerar, för det är knappast bra för någon ifall vi drar oss för att ordna kurser bara för att det är jobbigt att fixa maten. Nackdelen med att lägga ut maten på någon annan är förstås att det blir betydligt dyrare och att kurserna i så fall måste kosta mer. Vi har väl inte hittat något perfekt lösning ännu men har ändå identifierat detta som en av våra största utmaningar i samband med att vi ordnar kurser (en annan stor utmaningar är förstås att nå ut med informationen och säkerställa tillräckligt många deltagare för att alls kunna genomföra kursen).

Rent generellt har vi ordnat de kurser som vi (som tillräckligt många av oss delägare) själva vill gå och som någon av oss tar tag i. Vår kursverksamhet är alltså inte alls professionell och vi har därför ett i det närmaste obefintligt intresse av att ordna samma kurs två gånger. För närvarande strävar vi bara efter att varje kurs ska bära sina egna kostnader och då finns det ju inte heller något starkt incitament att ge samma kurs igen vid ett senare tillfälle. Däremot kan det hända att vi går vidare och att till exempel sommarens kurs i permakultur leder till en ny kurs som handlar om något mer specifikt, till exempel permakultur och täckodling, eller fiskodling, eller småskalig djurhållning.

Nu precis i månadsskriftet hade vår bostadsrättsförening ett försenat höstmöte och vi tog då tillfället i akt att berätta för våra medlemmar om vad som hänt sedan vi köpte gården för ett halvår sedan. (Förtydligande: bostadsrättsföreningens styrelse är i princip identisk med gårdens nuvarande delägare.) På vårt medlemsmöte berättade vi också lite om förslag på kommande kurser för nästa år. Det som verkar ligga närmast till hands under våren och försommaren är att ha kurser om matkonservering respektive om att bygga jordkällare. Förutom att kort beskriva våra utmaningar och vedermödor i samband med att vi ordnat kurser tänkte jag närmast byta ämne och gå vidare till innehållet i den senaste kursen som vi precis ordnade. Till skillnad från de föregående kurserna vände sig denna kurs i ”Trädmärkning” till en mer specialiserad publik – skogsägare. Eftersom vi utgick från att skogsägare också än en mer köpstark grupp lade vi alltså ut matlagningen och tog dessutom ut ett pris som gjorde att vi inte behövde ha så många deltagare för att kunna genomföra kursen.

Av den mark som tillhör vår gård består ca 25% av skog. I konventionellt, ”rationellt”, storskaligt och industriellt skogsbruk tar man ner allt (slutavverkning) och planterar sedan nytt. Den konventionella termen är ”kalhygge” men eftersom det låter så trist har en finurlig byråkrat någon gång uppfunnit den alternativa termen ”föryngringsyta”. Oberoende vad man kallar det är det förstås inget för oss eller andra som äger bara en lite skärv skog och som bryr sig om hur det ser ut i skogen i några decennier efter att skogsmaskinerna har dragit fram. En alternativ metod är den som utarbetats av professor Mats Hagner och som han kallar ”Naturkultur-metoden”. I korthet går den ut på att man avverkar ”lite grann” och samtidigt passar på att noggrant välja vilka träd man ska ta ner utifrån att man strävar efter att maximera de nyttor man vill ha ut av sin skog på kort och på lång sikt. En nytta som är viktig för många skogsägare är ekonomisk avkastning, men man kan som ägare även ta hänsyn till andra nyttor när man ska välja hur många och vilka träd man ska avverka (naturupplevelser, ekologiskt diversitet och naturliga ekosystem, jakt, djurhållning etc.). I kursen kontrasterades det smalare begreppet (virkes-)odling med det bredare (skogs-)bruk. Att ”bruka skogen” öppnar alltså upp för, och kan innefatta fler nyttor än att enbart maximera tillväxten och det ekonomiska värdet.

Oberoende vilka nyttor man strävar efter så måste man fråga sig hur många träd man ska avverka inom ett visst område och exakt vilka som ska lämnas kvar för att uppnå så bra förutsättningar som möjligt för det man nu vill uppnå. För enkelhetens skull utgår jag i det följande från att det är just maximal ekonomisk avkastning man vill uppnå – det är ett vanligt förekommande mål och ”vetenskapen” bakom maximal avkastning är bättre utforskad än principerna för ”mjukare” alternativa nyttor.

Det som rent konkret förvånade oss nybörjar-skogsägare när vi efter ett teoripass gick ut och tillämpade våra nyvunna kunskaper på vår egen skog var hur otroligt många träd vi kan, eller till och med borde ta ner för att skapa optimala förhållanden för tillväxt åt våra då kvarvarande, ”bästa” träd. De allra flesta av våra träd borde faktiskt fällas. De står helt enkelt för många – ofta jämnstora - träd för nära och de trampar varandra på tårna i sina försök att växa så mycket de kan. Det kan hända att dessa tillsammans har samma ”växtkraft” (lägger sig till med lika mycket biomassa per år) som ett stort träd som står mer fritt och växer bra – men det finns ett mycket större (ekonomiskt) värde i att ”samla” träet i en stor stam än att distribuera det till många små. Vill man bara ha fram biomassa för att elda kan det alltså hända att kalhygge och naturbruk är lika bra. Men för en skogsägare är det mycket bättre att fälla (stora, mogna) träd som kan användas som timmer eftersom man får bättre betalt för det. Dessutom finns det andra nyttor som en varierad skog bättre tillfredsställer (resiliens, naturupplevelser) än när träden står i monokulturella rader och väntar på att bli ”skördade” om några decennier…

Exakt vilka träd som ska lämnas kvar (och varför) är en hel vetenskap och som så mycket annat kan den fångas in av devisen ”a minute to learn – a lifetime to master”. I korthet kan man dock säga att ett fint, stort, rakt träd som är färdigt för avverkning är värt många gånger mer än ett tanigare träd eller ett träd som är lika stort men som av olika anledningar (många kvistar, växer snett) inte är lika fint. Timret från de senare träden har inte samma kvalitet, är inte lika användbart och betingar därför inte samma pris. Alltså ska man välja ut ett ”huvudträd” i en trädgrupp och sedan ta bort alla jämnstora träd som konkurrerar om näringsämnen och solljus, men som inte har lika stor potential på sikt. Vilka konkurrerar? Ett träds rötter sträcker sig lika långt bort som trädet är högt, men rötternas ”viktighet” avtar med kvadraten på avståndet, så nära grannar är sämre än lite mer avlägsna. Några lovande mindre träd (gärna av varierande storlekar) som både bokstavligt och metaforiskt växer i det stora trädets ”skugga” ska man dock lämna. Det är ett av dessa träd som kommer att bli ”huvudträd” om tio eller tjugo år när det nuvarande huvudträdet nått sin fulla potential och ska avverkas, och om ytterligare något eller några decennier när nästa huvudträd ska avverkas. När man avverkar det största trädet i en grupp finns det helt plötsligt plats att expandera och de mindre träd som fram tills dess har växt relativt långsamt tar då plats och skjuter fart i sitt växande (på vår gård i Sörmland genom att öka på diamtern med cirka 6 millimeter per år).

Jag vill igen poängtera att ”potential” i detta fall hänvisar till ekonomiskt värde, men att skogsägaren också kan lägga in andra kriterier som grund för sina beslut om vilka träd som ska står kvar eller inte. Om man börjar väga olika skäl mot varandra kan det hela snabbt bli väldigt komplicerat. Var går gränsen mellan en grupp träd och nästa (vilket avgör var nästa huvudträd som ska få stå kvar finns)? Hur många träd kan man avverka utan att de som är kvar blir sårbara och kan fällas av vind och stormar? Har några träd skador eller sjukdomar (bort direkt)? Riskerar ett träd att ramla över grannens hus (bort direkt :-)? Finns det ett synnerligen bra klätterträd för barnen (dåligt ekonomiskt värde men ett klättervärde som näppeligen kan mätas i pengar men som ändå övertrumfar det mesta)? Tycker man bättre om vissa sorters träd (lövskog) än andra (barrskog)? Och så vidare.

Kanske låter dessa grundläggande principer som självklara? Betänk då att detta tänk och denna metod inte på något sätt är accepterade eller salongsfähig i dagens skogs-Sverige och att dess främste förespråkare (och tillika vår lärare) Mats Hagner har blivit motarbeted i decennier efter att han började förespråka detta synsätt. Det finns faktiskt lagar för hur man ska sköta sin skog och till och med en specialiserad skogspolis (Skogsstyrelsen och dess tjänstemän) som på olika sätt - idag bland annat med satellitbilder - har till uppgift att se till att lagen följs och att man planterar nya träd efter man har kalhuggit samt att man inte gallrar och sköter sin skog på det sätt jag beskrivit ovan. Så här skriver till exempel en arg kritiker, tillika docent i skogsskötsel från Umeå:

"Finns det då ingenting vettigt i själva idén med Naturkultur? Svaret är tyvärr ”nej”. Hela konceptet är en luftbubbla som spricker så fort man börjar peta i den och verkligen granskar den i alla sina delar. Bluff, från början till slut!"

Här är en lång artikel som är mer balanserd och som för fram argument både för och emot Naturkultur-metoden. Döm själva! Den som är intresserad av att lära sig mer och detta sätt att sköta sin skog kan med fördel köpa boken ”Naturkultur” av Mats Hagner (kan även laddas ner), men här lämnar jag de mer praktiska aspekterna av trädmärkning och går vidare till några avslutande, mer allmänna reflektioner som kursen väckte.

Trots att skogsbruk är ett bredare och trevligare begrepp än virkesodling (inte minst vad beträffar begreppens praktiska innebörd) handlar det ändå om att maximera nyttorna av skogen för oss människor – oberoende av vilka mål vi nu råkar ha. Lika säkert som vi har domesticerat våra djur, har vi alltså domesticerat våra skogar och våra landskap. Man pratar ibland om ”kulturlandskap” eftersom själva landskapet blivit format av de behov och vanor som vi människor har ”påtvingat” landskapet över seklerna. Hur skogen skulle ”vilja” växa om inte vi människor fanns är lätt att svara på – den skulle över loppet av ett antal hundra år övergå till att bli urskog (till skillnad från kulturskog och naturskog):

”Urskog är skog som aldrig har utsatts för mänsklig exploatering som jordbruk och skogsbruk. Urskogen i Sverige är mindre än 0,5% av all skog.”

Begreppet urskog har ”lustigt nog” (?) blivit kidnappat av ett företag som tillverkar rullbrädor (skateboards):

”En idé om renare, vackrare brädor där materialet står i fokus och där man skulle känna av både klassisk träsurf och de nordiska rötterna i varje linje och varje sväng. En longboard från Urskog ska kännas lika naturlig som…”

…och så vidare. Man får hoppas och anta att företaget Urskog - sitt namn till trots - inte tillverkar sina brädorna av just urskog…

Jag har redan tidigare skrivit om min fascination inför det långsiktiga perspektiv – decennier – som man med nödvändighet måste ha som skogsägare och hur detta kan kontrasteras mot kortsiktiga ”kvartalskapitalistiska” krav på tillväxt och avkastning. Den grundläggande duvningen (första lektionen) om naturkultur-metoden tog sin utgångspunkt i skogsekonomi och det som är intressant är just hur dessa två väsensskilda tidsskalor ändå möts (och måste mötas) på en plats där tillväxt (av träd!) och det ekonomiska värdet av (de olika delarna av) ett enskilt träd möts och leder till beslut idag som får effekter först om 10-20 år eller längre. För att ta bra besut idag måste man till exempel förutsätta att efterfrågan på träd (till exempel vad beträffar träslag eller proportionerna mellan värdet av olika delar av trädet) ser ut ungefär som idag även om 30 år. Detta långsiktiga perspektiv kontrasterar starkt med andra delar av våra moderna liv. Om trettio år kommer jag att ha pensionerat mig (ifall begreppet ”pensionering” fortfarande har någon innebörd då.) Och apropå det, har ni testat senaste versionen av iTunes (version 9.0.2)? Och ska jag förresten oroa mig över om huruvida den senaste veckans händelser i Dubai får konsekvenser för de aktiefonder jag sparar i? Ni förstår den mentala ”konflikten” i att samtidigt förena dessa två väsensskilda tidsmässiga perspektiv på en och samma gång i ett och samma huvud...
.