The Colony S01

.
Den här tiden på året (slutet av terminen) är det mycket att göra och mycket som ska avslutas på mitt jobb. Det var ett tag sedan jag fick upp en text på bloggen – men förra våren var jag å andra sidan tvungen att ta två uppehåll på sammanlagt tre månader (!) så ni har hittills inte alltför mycket att klaga på denna gång…

Även om det var ett tag sedan sist så har jag skrivit en hel del texter om olika böcker som jag har läst, men endast en gång tidigare har jag skrivit om en oljetoppsrelaterad tv-serie. Hösten 2008 skrev jag om ”reality-dokumentär-såpan” Black Gold – men jag kunde dessvärre inte rekommendera den.


Nu har jag i vilket fall sett en dokusåpa som utgör betydligt bättre tv-underhållning, även om jag är lite kluven till min egen fascination för serien och djupt tveksam till den etiska dimensionen av att försätta människor (deltagare) i vissa minst sagt jobbiga situationer… Till exempel har man hyrt in ett gäng utomstående ”huliganer” för att regelbundet höja stressnivån hos deltagarna (och provocera fram interpersonella konflikter som vid dessa tillfällen lätt sjuder över eller exploderar). Speaker-rösten informerar oss tittare om att huliganerna har fått instruktioner om att inte skada deltagarna på något sätt – men att deltagarna själva inte vet om det. Jag har alltså sett första säsongen av serien ”The Colony” (Discovery channel) och i inledningen till varje avsnitt säger speakerrösten:

”Without warning, the world as we know it can come to end. […] a group of volunteers entered a ten-week experiement to see if they can survive, and rebuild, after a simulated viral outbreak leaves Los Angeles and the rest of the planet devastated. Their new home [is] a cordoned-off 80 000 square foot warehouse near downtown Los Angeles. They started with no electricity, no water, and no communication with the outside world. As part of the experiment, an outside gang of looters and thugs challenge the colonists resources and security.”

Deras hemvist är alltså en enorm lagerlokal där bråte blandas med användbara prylar och saker som kan bli ”repurposed” (återanvändas för nya syften). Vad de hittar i lagerlokalen är förstås inte direkt någon slump och med detta grepp leder/styr alltså producenterna gruppens möjligheter och tankar redan från början. Parallellt med (den säkert stenhårt redigerade) handlingen/händelseförloppet kommer det också regelbundet in tre experter som kommenterar och kontextualiserar det som händer i kolonisternas nya liv, hur tekniken som kolonisterna snor ihop fungerar, hur människor reagerar i pressade situationer etc. De tre experterna är en ”engineer/technology analyst”, en psychotherapist/post-trauma specialist” och en ”homeland security advisor” (vad nu exakt det är). Varje avsnitt avslutas med en disclaimer som i sig är lite intressant:

”The participants of ”The Colony” experiment are presented with situations that were created by the producers. They receive support from off-camera experts when their health or safety may be in danger. Viewers should not attempt to egage in the activities depiced in this experiement.”

Vad betyder detta ”don’t do this at home kids”-meddelande? Att allt bara är på låtsas och att ”the end of the world as we know it” (TEOTWAWKI) aldrig kan/kommer att hända? Att det är fel att som tittare fångas av seriens grundläggande premiss (en katastrof kan lura bakom hörnet) och planera för detta i sitt eget liv? Eller (mer troligt) att de inte tar något ansvar för dina knasiga handlingar eller ”experiment” efter att du har sett programmet?

Speakerröstens babblar återkommande om att kolonisterna är ”genomsnittliga amerikaner” men det köper jag inte för en sekund. Alla har kunskaper och förmågor som på ett eller annat sätt är till nytta, och ingen kolonist befinner sig i den pinsamma situation som skulle innebära att de kan just ingenting alls som är till nytta i deras nuvarande belägenhet (en fondförvaltare kanske?). De sex männen och fyra kvinnorna blir istället presenterade som yrkesverksamma inom områdena rocket science, electronics, engineering, handyman, machines, construction, biology, doctor, trauma nurse och martial arts specialist.

För övrigt är ingen av kolonisterna överviktig och ingen är ett religiöst nöt som försöker omvända alla andra. Det finns (av naturliga skäl) inte heller med några barn eller ungdomar och den yngsta deltagaren är 23 år gammal.

En intressant person är ”construction worker” Joey som har ett mångårigt fängelsestraff bakom sig. Detta ger honom för gruppen unika och praktiska kunskaper om (otrevliga, potentiellt våldsamma) människors psykologi och han är en av de personer som är mest benägen att sätta hårt mot hårt när de träffar utomstående eller blir attackerade.

Hans motsats är gruppens skäggige och fridfulle teoretiker, den 49-årige datavetaren/ingenjören/uppfinnar-Jocken John. John bekänner tidigt inför kameran att han inte är förberedd för denna värld och att det är svårt för honom att acceptera att inte alla andra människor i världen (t.ex. huliganerna) är goda. Relativt tidigt i serien plågar det honom att komma fram till att det är legitimt att jobba med att ta fram vapen av olika slag för gruppens försvar, till exempel en slags visuellt spektakulär eldkastare ("bra tv" alla gånger!). Några regelbundet återkommande inslag i serien är:

- 1) Konflikten mellan att jobba-jobba-jobba respektive att ta det lite lugnare. Konflikten mellan att å ena sidan lägga sin tid på att jobba med ”creature comforts” (t.ex. att kunna duscha), och att å andra sidan jobba med ”viktigare” saker så som att stärka det fysiska försvaret så att ingen kan ta sig in. Vissa kolonister trycker på det psykologiskt viktiga i att kunna skapa en känsla av ökat välbefinnande (att kunna duscha) eller åtminstone minskat obehag i denna minst sagt ovana och jobbiga situationen, emedan andra tycker att sådana projekt är frivola och lågprioriterade.

- 2) Konflikten mellan olika personer och personligheter. Denna konflikt är starkast centrerad kring den 47-åriga allt-i-allon (handyman) Mike; en person som är mycket duktig, som kan lite av allt (inklusive viktiga kunskaper om batterier och elektricitet) och som med sina breda kunskaper och sitt praktiska sinnelag gör sig helt oumbärlig för gruppen. Men Mike har svårt att erkänna att han har fel (de få gånger han har det), han kan sura eller får utbrott när andra inte tycker som han och inte vill ”inordna” sig, han hyser en stor skepsis (kanske ett visst förakt) för de med akademisk utbildning och ”fina titlar” som inte kan omsätta sina kunskaper till sådant som är till nytta för gruppen (enligt hans egen definition av vad som är nyttigt och prioriterat). Han verkar också hysa en viss generell skepsis till gruppens kvinnor och deras förmågor – eller kanske till kvinnor i allmänhet.

- 3) Konflikten mellan olika personers expertområden har inte varit enormt stor, men skulle ha kunnat bli större ifall producenterna hade letat efter andra vinklar eller hittat på andra scenarier. Man kan t.ex. tänka sig att läkaren trycker på vikten av att äta en allsidig kost för att förebygga sjukdomar emedan andra i högre utsträckning oroar sig för att (ofta) ge sig ut på riskfyllda utflykter i jakt på mat. En konflikt i denna anda inträffade när den personliga tränaren och självförsvarsexperten Leilani byggde en sandsäck, hängde upp den i ett ”gym” och började träna andra i grunderna för självförsvar (kunna sparka och slå). Speciellt kvinnorna tyckte att det var viktigt att få lära sig hur man gör och de uppskattade också känslan av säkerhet och självförtroende som de fick när de tränade på att försvarar sig genom att göra andra illa. Andra (till exempel den koleriske Mike) tyckte att gymet var en ”waste of time” – eller åtminstone inte prioriterat ”just nu”.

Huruvida möjligheten att kunna duscha eller stärka försvaret är viktigast är förstås en fråga som är omöjlig att besvara. Det beror på, och eftersom hela situationen är fejk från början till slut är det inte lätt att veta vad kolonisterna ”borde” prioritera eller inrikta sig på härnäst. Producenterna kan på subtila sätt ”bestraffa” kolonisterna för att de lägger tid på vissa projekt istället för på andra, och göra detta på ett sådant sätt att det i efterhand (för både tittarna och för kolonisterna själva) är ”helt uppenbart” att kolonisterna gjorde en felprioritering…

Vid ett tillfälle är en person borttagen (”removed”) från hela tv-serien för att simulera att någon kommer bort från de andra och för att undersöka hur gruppen reagerar på att förlora en medlem. Vid ett annat tillfälle (efter att kolonisterna varit isolerade i över en månad) så knatar ”ägaren” in genom den låsta dörren som han öppnar med ”sin” nyckel. Händelsen suddar helt ut gränsen mellan ”reality-tv” och drama (med manus och skådespelare). ”Ägaren” har fått instruktioner om hur han ska bete sig (han är två meter lång och kraftig och hans ”roll” är att vara jävligt jobbig och ifrågasätta alla gruppens medlemmar och regler). Han funktion i tv-serien är helt enkelt att testa gruppens styrka och enighet.

Om man jämför The Colony med amerikanska Survivor (Expedition Robinson) så kan man konstatera att alla kolonisterna var igång i 62 dagar emedan de segaste överlevarna ”bara” är i vildmarken i 39 dagar. Båda gängen har det tufft, och jag tror att överlevarna har mindre mat och hela tiden måste kämpa mot hungern, men jag tror också att kolonisterna har en betydligt tyngre psykisk börda att bära. De går varandra på nerverna men måste ändå samarbeta. I Survivor ändras dynamiken i takt med att medlemmar röstas ut och stammar förenas, emedan alla kolonisternas olater och personligheter skaver mot varandra 24/7 i många långa veckor i rad. Dessutom får de kontinuerligt och helt utan nåd nya tuffa utmaningar skickade mot sig (av de elaka producenterna) på ett sätt som överlevarna oftast slipper. Överlevarna kämpar visserligen mot hungern, mot naturen och i utslagstävlingar mot varandra, men de har åtminstone inte några fientliga stammar i närheten som är ute efter deras huvuden…

På sätt och vis kan The Colony inte sällan kännas som ett levande rollspel (LARP) – fast utan att deltagarna är fullt medvetna om reglerna! Allt som de utsätts för biter som sjutton – eftersom det är designat att göra det. Producenterna trycker på alla knappar för att få kolonisternas känslor i storm. Kolonisterna har inget facit, och även om situationerna egentligen inte är ”på riktigt” så är deras känsloregister (vänskap, fiendskap, hat, ånger, tårar, aggression) det.

En fråga som är svår att skjuta ifrån sig är hur etiskt det är att utsätta människor för det som kolonisterna går igenom. Det är (nuförtiden) omöjligt att genomföra ett vetenskapligt experiment i Europa eller USA som skulle utsätta försökspersoner för en bråkdel av det som kolonisterna genomgår i denna TV-serie.

Ett känt experiment som ändå gjorde just detta är psykologen Philip Zimbardos The Stanford Prison Experiment från 1971. I detta skrämmande experiment tilldelades försökspersonerna slumpmässigt rollerna som fångvaktare eller fångar, men experimentet avbröts i förtid när fångvaktarna hänföll till sadistiska beteenden och en del fångar bröt ihop psykiskt – på mindre än en vecka! Ifall du inte känner till detta experiment bör du se bildspelet på websidan eller se spelfilmen ”Das Experiment” som bygger på denna händelse. Boys and girls, det tillhör allmänbildningen att känna till det här.

Delvis på grund av det som utspelade sig i detta experiment (1971) är det numera omöjligt att genomföra andra experiment av denna typ, men ändå görs det – fast då kallas de (till exempel) för Abu Ghraib. Delvis på grund av vad som hände 1971 är det omöjligt att få genomföra experiment av denna typ idag – om det inte handlar om att göra ”bra tv” förstås! Jag kan tycka att det är lite bakvänt att det av etiska skäl är omöjligt att genomföra ett forskningsexperiment under kontrollerade former och med en vettig frågeställning, men att det går att göra ”samma sak” med det betydligt tarvligare målet att skapa ”bra tv”. Att The Colony genomgående hänvisar till det hela som just ett ”experiment” ökar graden av absurditet ytterligare.


The Colony är en konstig tv-serie av flera olika anledningar. Kanske skiljer den sig inte från andra ”reality”-TV-serier, men jag gissar att de scriptade inslagen och konflikten mellan ”reality” och TV-bolagets hjälpande hand (eller deras käppar i hjulen) är tydligare än i andra serier.

Målet är ju inte att i första hand ”simulera” någonting (”the end of the world as we know it) eller att genomföra ett (vetenskapligt?) ”experiment”, utan endast att skapa ”bra tv”. Den enkla formeln är att utan publik så blir det ingen (kommersiell) tv. Därför kan man ta sig en funderare över upplägget och hur producenterna ”vallar” deltagarna framåt. Det är lätt att tänka sig att om kolonisterna tar dåliga beslut och blir utan mat så kommer producenterna se till att de ”hittar” lite mer mat – för utan mat får man gröt i huvudet, tänker inte redigt och tar jävligt korkade beslut. Det är inte "bra tv". Jag satsar en tusenlapp på att producenterna inte heller skulle tillåta någon kolonist att svälta ihjäl eller att hänfalla till kannibalism :-)

På samma sätt är det troligtvis inte heller meningen att kolonisterna ska få tillräckligt med mat – oberoende av hur duktiga de är. En molande hunger gör bergsäkert kolonisterna lättretade och får dem att brista ut i tv-mässiga tirader, underhålla tv-mässiga konflikter eller initiera tv-mässiga bråk med varandra. Alltså skickar man på dem gammal-testamentliga ”gräshoppssvärmar” av olika slag.

På samma sätt kan man tänka sig att om kolonisterna förbereder sig mot externa hot genom att tillverka fällor eller vapen (en eldkastare), så måste producenterna se till att det uppkommer en situation där vapnet och fällan testas ”på riktigt” (vad som nu är ”på riktigt” efter alla dessa manipulationer). Tv-serien skildrar alltså i mindre utsträckning ett ”verkligt” skeende, och i högre utsträckning en slags dans där varje plan eller handling från producenternas sida resulterar i en mot-plan eller en mot-handling från kolonisternas sida, som i sin tur resulterar i… och så vidare


En sak som kolonisterna börja jobba med redan i avsnitt fyra är att fixa i ordning en lastbil för att ta sig ut ur staden (Los Angeles). Både kolonisterna och producenterna är överens om att gruppen på lite längre sikt måste ta sig ur staden. Hur kolonisterna har kommit fram till detta vet jag inte. Att det helt spontant kommer från dem själva har jag svårt att tro. Jag gissar att det bygger på ledtrådar och tips eller kanske från explicita instruktioner från producenterna (”ert mål på sikt är att ta er ut ur staden”). Det är svårt att förstå TV-serien och den inre dynamiken i händelseförloppet när man inte vet vilka instruktioner deltagarna har fått…

Efter att ha varit isolerade i över 60 dagar lever kolonisterna i sin nya post-apokalyptiska verklighet. Jag kan sitta bekvämt i min fåtölj, stanna programmet, tänka efter och skriva ner några smarta kommentarer till denna text, men för kolonisterna finns det ingen paus- eller avstängningsknapp. De är smutsiga, trötta, sura, ledsna, rädda, stolta, hungriga och törstiga under alla dygnets 24 timmar.

Jag undrar hur ”avprogrammeringen” gick till när det var dags att avsluta tv-serien? Hela vägen till slutet pratar alla kolonister som om den ”verklighet” de levt med så länge verkligen är Verkligheten med stort V och som om de tror att en pandemi har dödat en överväldigande del av befolkningen omkring dem. Men vem hade lätt att lägga allt bakom sig och vem hade svårt att minnas att det ”bara” rörde sig om en tv-produktion när det tog slut? Vem hade familj och barn som kunde ta hand om dem när de kom tillbaka till ett samhälle av ordning (nåja, mer eller mindre) och överflöd (definitivt!)? Jag önskar att någon hade sökt upp kolonisterna ett halvår senare och ställt frågor som:

- Hur tänker du på det som utspelade sig i kolonin så här på lite avstånd?
- Vad var det viktigaste du lärde dig om dig själv och om andra människor?

I många ”reality”-tv-shower brukar deltagarna återförenas under ”civiliserade” former i en studio eller inför en live-publik. Jag önskar att de skulle ha gjort ett sådant extra-avsnitt i The Colony.

Trots alla förbehåll måste jag erkänna att jag blev ganska förtjust i The Colony och att tv-serien faktiskt utgjorde ”bra tv” för mig. Eftersom jag vet att det spelats in ännu en säsong kommer jag att hålla ögonen öppna efter den. Kanske återkommer jag i så fall med en ny text om jag känner att den kan tillföra något utöver det jag redan har skrivit här.

Jag inledde denna text med inledningssnacket som man fick höra i varje avsnitt och jag avslutar med det ödesmättade avslutningssnack som man bara får höra en enda gång – i slutet av det allra sista avsnittet:

”In the 21st century, few people have the neccessary skills in order survive a catastrophic event. A simulated disaster scenario is an invaluable way to prepare, becuase disasters can happen at any time, with no notice.”

.

Resursförbannelsen

.
Bild: "Blood and oil ... farmers in the Niger delta slaughter animals poisoned by local refineries."


Lika mycket som den förra texten handlade om Libyen, så handlade den också om resursförbannelsen (”the resource curse”). I denna text tänkta jag förklara vad resursförbannelsen innebär. På sätt och vis kan denna text ses som en fristående fortsättning av den text jag skrev om boken ”Crude world” av journalistern Peter Maass i höstas. Redan då tänkte jag att denna utmärkta men skrämmande bok förtjänade en fördjupande text eller en spin-off i form av en text om resursförbannelsen (vilket jag något förhastat nämnde i texten som jag skrev för över 7 månader sedan...). Börja gärna med att läsa den tidigare texten, här kommer en liten aptitretare från den:

”I ”Crude world” uppmärksammas de företrädesvis negativa effekterna av att bo i ett land som påträffar olja. Med oljeinkomsterna följer inte sällan skriande ekonomiska orättvisor, korruption och politisk repression. […] Låt mig repetera; för alla andra länder [utom Norge och Kanada] har oljan varit till mer skada än till nytta. I denna text kommer jag, utifrån Maass bok, att gå igenom en mängd destruktiva effekter som följt av att ha funnit olja i sitt land och under sin mark. Ett exempel är den strukturella tragedi som består av att oljeindustrin klarar sig med så få anställda och att välståndet som skapas av den därmed inte kommer flertalet till nytta i form av arbetstillfällen.”


Resursförbannelsen hänvisar alltså till det faktum att länder med ymniga naturresurser detta till trots vanligtvis inte blomstrar ekonomiskt eller på något annat sätt över huvud taget. Istället tenderar de att (endast-men-massivt) berika en mycket liten del av landets befolkning. Egentligen är det till och med värre än så, för länder med ymniga resurser tenderar (kontraintuitivt) att ha en sämre ekonomisk utveckling än länder med färre resurser.

Resursförbannelsen har egentligen inget specifikt att göra med just olja – det kan röra sig om vilken naturresurs som helt – men i denna text kommer jag ändå att koncentrera mig på och använda olja som det främsta exemplet (”the oil curse”). Bara för att förtydliga så handlar det alltså inte om att dessa länder hamnar på obestånd när oljan (eller vilken resurs det nu må vara) börjar sina, utan om att rikedomarna inte kommer landet och de breda befolkningslagren till nytta ens under utvinningens glansdagar.


Jag börjar med att knyta an till de alltid lika aktuella arabländerna under denna den mest arabiska av vårar. Redan för ett år sedan påpekade den engelskspråkiga Dubai-baserade dagstidningen Khaleej Times i artikeln ”Spillage of the oil curse” att det inte finns en enda demokratisk stat bland de 23 länder vars exportinkomster till största delen kommer från olja och naturgas:

“Especially in Arab countries, the fabulous riches that come from under the ground tend to create overbearing governments with apathetic citizens. “In these systems, the state is large, centralised, and repressive,” [Stanford professor Larry] Diamond wrote [in an essay earlier this (2010) year].

Societies are usually “intensely policed” because “there is plenty of money to lavish on a huge and active state-security apparatus,” and bureaucracies are “profoundly corrupt.” They tend to see the money that pours into state coffers as everybody’s and nobody’s, and therefore more or less free for the taking. The public pays no taxes in the richer states, and in the view of the entrenched potentates no taxation means no need for representation.”

Diamond har blandade känslor inför t.ex. landet Iraks framtid. Även om han medger att landet lider av en skenande korruption (samtidigt som han uppenbarligen utgår från att det inte går att undvika resursförbannelsen), så menar han ändå att det finns så mycket olja i Irak att ”there will be plenty to steal and still some for development”. Detta är alltså ett best-case scenario i ett land som välsignats med mycket rikliga oljeresurser, men med svaga demokratiska institutioner och traditioner! Journalisten Maass (som besökt Irak flera gånger och många andra oljeproducerande länder därtill) har en mer pessimistisk syn på Iraks framtid:

”[Iraq] has too much [oil] for its own good. It seems reasonable to consider that the fighting may not stop until the wells run dry.”

Jag vet att det kan uppfattas som kontraintuitivt, men olja och demokratisering framstår som lika omöjliga att blanda som olja och vatten. Inte nog med att få oljeexporterande länder är demokratiska, efter att ett land har hittat olja så är steg i en demokratiseringsprocess (fria val, yttrandefrihet, ökad politisk frihet etc.) betydligt mindre sannolika att inträffa. Som jag påpekade i min förra text har Libyen en hel drös med egenskaper som gör det ytterst osannolikt att landet inom en överskådlig framtid kommer att bli demokratiskt. Man måste nog vara väldigt naiv för att tro att bevekelsegrunderna för västvärldens militära engagemang i Libyen kommer sig av ”välvilliga” snarare än ekonomiskt kalkylerande skäl:

”Libya’s oil reserves are among the largest and most valuable in the world, and that alone is a big obstacle to democracy. […] regardless of whether Libya’s next leader arises from a democracy movement, at some point he is likely to consider political oppression as a survival strategy that helps hold back all his competitors.”


Skriver man om resursförbannelsen finns den en lång rad sorgliga exempel från Afrika att välja mellan (Kongo, Liberia, Elfenbenskusten, Sierra Leone, Gabon, Angola, Mocambique) och man är på intet sätt begränsad till att peka ut oljan som ensam ansvarig (”blodsdiamanter” har bekostat fler än ett krig i Afrika). Men på få ställen har oljan under så lång tid lett till mer misär och större orättvisor än i Nigeria:

"It's hard to imagine a starker illustration of getting it wrong than an oil shortage in one of the world's biggest oil producers. But that's exactly what regularly happens in Nigeria, as gas stations run dry and thousands of motorists and truckers jam driveways and spill out onto freeways. Partly this is a question of how Nigeria messes up its oil industry — rotting refineries, poor distribution, price-hiking hoarders — and partly it's a sign of how oil messes up Africa.

[…] Our oil powers the world. But in Africa, it creates places [in which] no longer do people think about how to build a nation, only how they can steal from it."

Jag skrev en hel del om Nigeria i min föregående text om resursförbannelsen så det kan räcka med att konstatera att Nigerias centralbank beräknar att oroligheterna i Nigerdeltat (där oljan finns) kostar landet 1000 miljoner USD per månad i minskad export och uteblivna intäkter. Bortom dessa uteblivna inkomster finns det många fler kostnader som är svårare att beräkna men inte desto mindre verkliga för det; miljömässiga, psykologiska, sociala, kostnader för hälsa och för lidande, den höga frekvensen av beväpnade gäng, rån och kidnappningar etc. För den som vill veta lite mer om just Nigeria kan man till exempel titta på ”Vital oil: Photographer Ed Kashi captures Nigeria’s toxic legacy” (Guardian mars 2010) och ”Death and oil in Niger delta’s illegal refineries” (CNN aug 2010)

Konkurrensen från en del andra länder i Afrika är hård, men av Maass bok förstår man att det mycket väl kan hända att Ekvatorialguinea tävlar i en helt egen division i kleptokrati-VM. …Vilket inte betyder att det på något sätt är ”bra” på andra håll och kanter; i Angola kommer 90% av statens inkomster från skatter och avgifter på (utländska) energibolag. År 2005 stod exporten av olja och diamanter tillsammans för 99.3% av Angolas exportinkomster. Trots att Angola tillsammans med Nigeria är Afrikas största oljeproducerande länder så hankar två tredjedelar av befolkningen sig fram på mindre än 2 USD per dag. Angola ligger nära botten (plats 168 av 178) på Transparency Internationals Corruption Perception Index från 2010.

Även om det finns vissa lovande undantag (Botswana, Ghana), så har de naturresurser som många afrikanska länder blivit välsignade (?) med - åtminstone fram tills nu - snarare varit att betrakta som en förbannelse. Jag har förstått att resursförbannelsen inte handlar om någon enskild (lagbunden) faktor, utan om ett knippe av olika symptom som i sin tur är effekter av olika handlingar och strategier som (eventuellt utifrån olika bevekelsegrunder) i slutänden ändå har haft liknade effekter.

Ofta börjar det med att man i ett fattigt land plötsligt upptäcker en värdefull resurs (olja, koppar, guld). Det nyvunna välståndet föredelas inte bland befolkningen, utan koncentreras istället i händerna på några få. Korruptionen breder ut sig och en repressiv regering klänger sig fast vid makten för att monopolisera exportinkomsterna - samtidigt som en redan fattig befolkning blir alltmer utarmad. Ett stort beroende av (e.g. stora inkomster från) en enskild resurs skuggar och skadar den övriga ekonomin och landets inkomster kan dessutom göra oförutsägbara och tvära kast i takt med att råvarupriserna på världsmarknaden stiger och sjunker. Utifrån detta händelseförlopp följer inte sällan skador på miljön, ekonomisk instabilitet och interna konflikter och motsättningar (och i värsta fall ”eviga” inbördeskrig).


På något sätt – jag är inte helt på det klara med exakt hur – hänger också resursförbannelsen ihop med den ”holländska sjukan”. Även i de fall när exporten av naturresurser kommer folket lite mer (eller rent utan mycket mer) till godo kan det leda till icke-intuitiva negativa ekonomiska effekter för landet ifråga. Ett stort inflöde av pengar gör att landets valuta stiger i värde. Allt som produceras i andra länder blir plötsligt billigare att köpa, samtidigt som alla inhemska (jordbruks- eller industriella) produkter får svårt att konkurrera med billiga importprodukter och blir dessutom omöjliga att exportera. Detta leder i sin tur till att landet blir än mer beroende av exporten av naturresursen ifråga (och priset på denna på världsmarknaden). Landet blir "naturligtvis" också sårbart på nya och ”intressanta” sätt när det nyvunna välståndet slår undan benen för (all) annan produktions i landet.

Det var det som hände i Spanien när de skeppade in galjon efter galjon med guld från Sydamerika på 1500-talet och pengarna utan ansträngningar rullade in. Namnet "den hollänska sjukan" kommer sig av att det hände också i Holland efter att man upptäckte gas-fyndigheter där i slutet av 1950-talet (termen myntades dock inte förrän 1977). Och det händer just nu i Kanada:

I takt med att oljepriset stiger förvandlas Kanada till en energi-supermakt och den kanadensiska dollarn till en petro-valuta. Men, som Jeff Rubin påpekar, ju mer olja Kanada exporterar till USA, desto högre stiger den kanadensiska valutan mot den amerikanska dollarn och desto mindre stål, maskiner, bilar och ost kommer Kanada att producera och sälja till sin stora granne söder om gränsen. På sikt kan det bli svårt att sälja någonting alls till USA – förutom olja.

Det sätt på vilket Norge och andra oljeländer har löst detta problem är genom att investera oljepengarna i en statlig investeringsfond (Sovreign Wealth Fund) för att därigenom ”hindra” oljeinkomsterna från att översvämma landets ekonomi och snabbt spenderas. Sådana fonder har funnits i decennier (”the Kuwait Investment Authority” bildades 1953 – redan innan landet blev självständigt från Storbritannien), men antalet har ökat kraftigt under det senaste decenniet.

I Norge upprättades ”Statens petroleumsfond” 1990 och dess efterföljare är numera en av världens allra största statliga fonder. Av okänd anledning har jag aldrig sett alternativet att istället ”spara oljan i marken” läggas fram. I backspegeln kan man ju konstatera att det var ganska dumt av Norge att pumpa upp så mycket olja de kunde och sälja denna för 20 dollar per fat för 10 år sedan eftersom priset på olja nu återigen står i 100+ dollar per fat… Det kan hända att oljefondens investeringar (trots finanskrisen 2008-2009) har gett en bra avkastning, men när det fortsätter att storma i världsekonomin och börserna kan sjunka som en sten (igen) kanske den retroaktiva bedömningen av gjorda val blir annorlunda…

Visa av andras länders taskiga erfarenheter är en del länder nu betydligt mer eftertänksamma innan de huvudstupa börjar exploatera sina naturresurser i högsta möjliga takt. Ett exempel på detta är Mongoliet som sitter på koppar-, guld-, uran- och kolreserver som uppskattas vara värda tusentals miljoner dollar. I ett land som är 3.5 gånger större än Sverige men som har mindre än 3 miljoner invånare, där 40% av invånarna bor på stäppen, där över 20% lever på 1.25 USD eller mindre per dag (år 2005) och där 29% av befolkningen är undernärd förväntas BNP flerfaldigas på kort tid. President Tsakhia Elbegdorj har en examen från Harvards Kennedy School of Government och hoppas kunna styra sitt land förbi båda Skylla och Karybdis – resursförbannelsen och holländska sjukan. Jag håller tummarna och hoppas att jag slipper skriva om förväntningar som kommit på skam vid ett senare tillfälle…

Mitt allra sista exempel är den djupa skepsis jag känner mot att de naturrikedomar (koppar, järn, guld, kobolt, lithium) som det rapporterades om från Afghanistan för ett knappt år sedan någonsin kommer att komma folket till godo - om de överhuvud taget kommer att kunna exploateras i detta karga och otillgängliga land som plågats av krig och av strider non-stop under de senaste 32 åren…

En lång (lång lång) lista på utmaningar som står mellan dagens Afghanistan och extraktionen av de underjordiska rikedomar som det rapporterades om finns bra beskrivna i en knappt ett år gammal utmärkt artikel från New York Times, ”Next for Afghanistan, the Curse of Plenty?”. Och då valde jag mycket medvetet att i den föregående meningen endast beskriva extraktionen av underjordiska rikedomar som det hägrande slutmålet. Om det mot förmodan skulle gå att utveckla den infrastruktur som är nödvändig samt uppbåda de finansiella muskler och den uthållighet som skulle behövas för att göra någon vinst på hela operationen, så är det en helt annan fråga om huruvida detta skulle komma landet och hela befolkningen tillgodo, eller bara en liten klick av lokala, hänsynslösa krigsherrar samt ”i bästa fall” några utländska gruvbolag:

”Because it takes up to 20 years for a mine to start earning profits and Afghanistan has been a battleground for 31 years, ’no mining company in its right mind would go into Afghanistan now,’ ” – det sista citatet sagt av en amerikansk professor i ”ekonomisk geologi”. [...]

Afghanistan [is] like eastern Congo: home to diamonds and coltan — another mineral vital to modern electronics. Both are full of warring tribes, illiterate populations, corrupt governments and brutal warlords. And both are rugged and remote, far from coastlines and with few roads or railroads, making it hard to get minerals out and policing forces in. Rich as eastern Congo is, the lot of its population for the last 15 years has been disease, starvation and massacres at the hands of local militias and invaders from Rwanda, Angola and Zimbabwe.”

Tar man ett steg tillbaka kan man lika gärna börja med att ifrågasätta om de (av Mainstream Media så okritiskt) rapporterade resurserna över huvud taget existerar, eller om det snarare rör sig om spekulationer, förhoppningar och glädeprognoser. Bloggaren Cornucopia klär effektfullt och förtjänstfullt av SvD inpå bara skinnet här och här.

Ytterligare en cynisk och brutal sanning från samma artikel i New York Times får bli slutorden i denna långa text. Det rör sig om ett konstaterande om att vinsten och nyttan vanligtvis tillfaller något helt annat land än det som "råkar" sitta på den attraktiva resursen ifråga:

”The great empires of the world were built thanks to gold mines, not atop them. It’s the little mercantile nations with their cohesive political systems and fierce navies that have looted the big feudal ones paved with rubies.”
.

Skillnaden mellan Egypten och Libyen

.
För knappt en månad sedan skrev jag en text om Egypten och militären där jag förklarade varför Egyptens militär, till skillnad från militären i flera andra oroliga arabländer, inte brutalt slog ner alla som demonstrerade på Kairos gator. Den texten var främst baserad på ett radioprogram om "Egypt's Military, Inc" (NPR Planet Money, 5 feb 2011). Den här texten utgår från ett annat program som NPR Planet Money sände tre veckor senare och som hette just "The difference between Egypt and Libya":

"When Egyptians rose up against their government, the Egyptian military protected them. When Libyans rose up against their government, the military started shooting. On today's Planet Money, we try to figure out why the responses were so different."

Varför militärens respons i Egypten var som den var kan ni som sagt läsa i en tidigare text om detta. En intressant artikel som jämför responsen från Tunisiens, Egyptens och Jemens militär finns för övrig här. Här kommer jag att koncentrera mig på varför det som händer i Libyen händer i Libyen


Som vi numera vet är Libyen/Khaddafi en värsting jämfört med andra arabländer som också drabbats av protester och oroligheter (så som Tunisien, Egypten och Algeriet). Varför?

När Egyptens militär gav sig ut på städernas gator såg de inte bara demonstranter där, utan också kunder, och "generally, businesses don't like to shoot their customers". Protesterande libyer är dock inte "kunder", utan i bästa fall "klienter" i en mera ålderdomlig tappning av ordets betydelse:

"I antikens Rom var en klient en person, ofta en plebej, som stod under inflytande av en patronus, ett förhållande där man bytte tjänster och gentjänster."

Sex och en halv miljoner libyer har levt i en slags ineffektiv och illa fungeraden andra klassens välfärdsstat. Alla medel kom som en skänk från ovan från Khaddafi/staten, och folkets enda skyldighet var att inte ställa till med problem. Det var väl inte att undra på att Khaddafi kände sig besviken när folket inte fullgjorde sin plikt och istället började protestera och ha annat fuffens för sig...?

Men hur kan det hela gå ihop? Svaret finner man i hur Libyens ekonomi fungerar. Inte mindre än 81% av Libyens ekonomiska aktivitet kan hänföras till direkta inkomster från olja och gas. Varje vecka tjänade Libyen runt 1 000 miljoner dollar. Ytterligare 17% hänför sig till tjänstesektorn, men det mesta handlade om att utföra tjänster kring olje- och gasutvinningen så som att bygga pipelines, hamnar och petrokemiska faciliteter. En extremt stor del av Libyens inkomster kommer alltså från fossilindustrin - och endast en mycket liten del av befolkningen har sin utkomst direkt från dessa industrier.

Detta skiljer sig radikalt från de flesta andra länder där huvuddelen av statens inkomster kommer från företagssamma individer och företag som producerar, jobbar och utför tjänster som sedan beskattas. Till skillnad från Sverige svävar alltså staten fritt i Libyen och landet "behöver inte" (i ekonomisk mening) mer än en liten liten andel av sitt folk. Istället emanerar som sagt allt välstånd från underjorden, och staten (Khaddafi) har nöjt sig med att fördela (en del av) överskottet till befolkningen. Den Libyska staten behöver helt enkelt inte kunniga, produktiva medborgare som skapar ekonomiska värden (som senare beskattas), utan har istället föredragit passiva medborgare som hukar sig och är nöjda med det som staten har skänkt dem. Alltså har inte Khaddafi behövt bry sig om vad folket tycker, vad folket känner och vad folket vill. Han har istället kunna göra precis som han har velat, så länge oljeinkomsterna fortsatt att flyta in (främst från Europa).

Ur detta perspektiv lider alltså Libyen (och många andra länder vars ekonomi till stor del beror på exporten av enskilda råvaror) av något som brukar kallas för ”resursförbannelsen” (”the resource curse”) som jag också som hastigast har nämnt i en tidigare text. Naturresurser "borde" vara en källa till välstånd, men i de flesta fall leder dessa istället till att korrupta despotiska ledare tar makten och kontrollerar landets resurser och rikedom. För huvuddelen av befolkningen är resultatet paradoxalt nog oftast sämre än om dessa resurser aldrig hade påträffats i deras länder.

Många av de som deltar i arabvärldens demonstrationer och i revolutioner har mycket höga förväntningar på att en ny regering snabbt ska förbättra medborgarnas liv, deras politiska friheter och deras ekonomiska standard. Men vanligtvis finns inte de ekonomiska resurserna omedelbart tillgängliga och den typen av förändringar som många förväntar sig (bums!) kan inte heller ske i en handvändning eftersom det finns så många eftersatta behov, cementerade vanor och tröga strukturer. Men i Libyen skulle man faktiskt kunna göra en hel del relativt omgående om oljeexporten kom gång och man hade bara en halvbra regering som använde inkomster på vettiga sätt.

Att Libyens ekonomi ser ut på det sätt som den gör (alla pengarna kommer från gas och olja) utgör dock ett stort problem som inte nödvändigtvis skulle försvinna bara för att man blev av med Khaddafi. Två månader efter att Mubarak avgått är inte direkt alla Egyptens problem lösta. Nu kan man istället läsa om hur kriminaliteten i Egypten har exploderat och hur en del redan blivit nostalgiska och längtar tillbaka till Mubaraks styre. På vissa håll får skolbarn beväpnad eskort till skolan för att avvärja kidnappningshotet. Kriminella gäng har blivit mycket aktiva när den diskrediterade, handlingsförlamade och till nyligen Mubarak-trogna polisens självförtroende och materiella resurser är körda i botten (t.ex. har många polisstationer brunnit ner och vapen försvunnit).

På motsvarande sätt skulle den eller de som skulle komma efter Khaddafi möta samma incitament och lockas att spela samma spel som Khaddafi; om man kontrollerar oljan behöver man inte folket. Norge är en av få stater som har lyckats övervinna och bryta denna förbannelse.

Ett annat, mer realpolitiskt skäl till att det är dumt för något utifrån (läs: USA) att tvinga fram ett regimskifte framfördes i en artikel i Time Magazine, "Why overthrowing Gaddafi is overrated" i början av månaden:

"The idea of bringing down a terror-sponsoring tyrant may be appealing, but the success rate of regime changes imposed by foreign armies is dismal."

Även i de fall man lyckas med det man föresatt sig tenderar det som kommer efteråt – på initiativ av främmande makter – att inte utgöra en stabil lösning. Risken för nya demonstrationer, väpnat motstånd och nya inbördeskrig är dessvärre hög i sådana länder. Även med de bästa av intentioner kan det alltså gå dåligt när "do-gooders" (?) utifrån tvingar fram förändringar som folket ifråga sedan måste leva med.

Ovan har jag beskrivit grunden på vilken Libyens ekonomi vilar, men nu går jag ett steg längre och beskriver varför Libyens ekonomi inte bara är speciell (eller knasig), utan rent av pervers.

Ur Khaddafis perspektiv vill du inte ha en verklig ekonomi där människor tjänar pengar (och betalar skatt), för då kommer en del folk, inklusive politiska motståndare, att börja få inflytande och makt:

"You have an active interest in making sure there are not many ways for regular people to get power or money. You want oil to be the only source of money."

"Unlike other states where the government really wants people to find ways to make money [so they can tax them], Khaddafi works really really hard to make sure he is the only source of wealth."

Vad gör då människor om dagarna i Libyen? Inte speciellt mycket. De går till ett kontor och gör inget speciellt hela dagarna i ände. Folk tar med sig två jackor till jobbet och hänger upp en på en krok och tar på sig den andra när de går iväg och gör något annat (odlar grönsaker, kör taxi eller tar sig en kopp kaffe). Om du som medborgare vill ha något utfört så är det inte ovanligt att det inte händer så mycket; "Ja, han är här, hans jacka hänger där". Fem timmar senare åker du hem i ogjort ärende. Att få saker gjorda tenderar att komma att handla om att ha kontakter (eller pengar till mutor). Arbetslösheten är (var) uppe i 40% och många som "jobbade" lade alltså inte många strån i kors.

Observera att de höga arbetslöshetssiffrorna knappast lär förändras över en natt även om rikedomen från underjorden används till att diversifiera och utveckla landets ekonomi, och även om rikedomarna fördelas bättre bland folket.

"In another context, the population probably would have been hugely dissatisfied, would have risen earlier, there would have been other pressures that Khaddafi would have had to respond to [by] the vested interests of stakeholders in the Libyan economy - were it a real economy. But it's not a real economy."

När nu Fidel Castro håller på att pensionera sig är Khaddafi den ledare som med sina 42 år suttit längst vid makten. Han tog över i Libyen när han var 27 år gammal och han har medvetet och av privata egoistiska skäl kört landet i botten. Han har nationaliserat alla industrier och det finns väldigt lite privat ägande i Libyen. Han har skapat en välfärdsstat som delar ut mat och tjänster (vatten, el, hälsovård) på samma sätt som en rik delar ut allmosor. Det finns få möjligheter till jobb i Libyen bortom att jobba år staten. Bortom olja och gas producerar Libyen inget speciellt av värde. Libyen importerar inte mindre än 75% (!) av alla sin mat, och utan oljeinkomster är landet Libyen totalt kört – ett minne blott.

Vi ser vad Libyens olja gör med oss; vem som köper den och vad dess frånfall gör med oljepriset. Vad vi inte ser är vad Libyens olja gör med dem; hur extremt beroende libyerna är av sina olje-exportinkomster, och hur stängda kranar omgående skulle betyda ett totalt sammanbrott för Libyen och de miljontals människor som bor i landet.


Men om vi återgår till vad Libyens olja gör med oss, kan man fråga sig om det finns ett samband mellan å ena sidan Khaddafis trevande åtgärder för att styra om sin oljeexport från europeiska marknader mot österländska (Kina, Indien), och å andra sidan västländernas hastiga beslut att engagera sig militärt i Libyen förra månaden? Man behöver inte direkt vara konspirationsteoretiker för att gissa att det finns en viss koppling mellan oljetillgångar och västvärldens beredskap att engagera sig militärt i vissa länder men inte in andra länder. Denna fråga anknyter direkt till temat för en podcast från P1 Konflikt (2 april 2011), "Varför Libyen och inte Elfenbenskusten?". Men istället för ett referat eller en analys av de mestadels idealistiska eller veka argument som framfördes i detta radioprogram så avslutar jag med ett längre citat från en analys av den alltid lika hårt-slående evige kritikern av USAs utrikespolitik Noam Chomsky:

"Suppose [political leaders and commentators] say that the motive for a military action is humanitarian. In itself, that carries no information: virtually every resort to force is justified in those terms, even by the worst monsters [...]

In contrast, what motives actually ARE is rarely discussed [...]

While control over oil is not the sole factor in Middle East policy, it provides fairly good guidelines, right now as well. In an oil-rich country, a reliable dictator is granted virtual free rein. In recent weeks, for example, there was no reaction when the Saudi dictatorship used massive force to prevent any sign of protest. [...] Bahrain is a particularly sensitive case because it hosts the US Fifth feet, by far the most powerful military force in the region. [...]

In states lacking major hydrocarbon reserves [till exempel Tunisien och Egypten], tactics vary, typically keeping to a standard game plan when a favored dictator is in trouble: support him as long as possible, and when that cannot be done, issue ringing declarations of love of democracy and human rights -- and then try to salvage as much of the regime as possible [...]

Syria is a tough nut to crack and there is no clear alternative to the dictatorship that would support U.S. goals. Yemen in a morass where direct intervention would probably create even greater problems for Washington. So there state violence elicits only pious declarations.

Libya is a different case. Libya is rich in oil, and though the US and UK have often given quite remarkable support to its cruel dictator, right to the present, he is not reliable. They would much prefer a more obedient client. Furthermore, the vast territory of Libya is mostly unexplored, and oil specialists believe it may have rich untapped resources, which a more dependable government might open to Western exploitation."

Vad kam man säga? Självintresset ljuger inte!
.

Vi vill bli fler i vår ekoby!

.
Min fru är bortrest i två veckor så jag är gräsänkling - men mest av allt är jag ensamstående förälder just nu. Dessutom åkte jag på en förkylning förra veckan och var utslagen några dagar. Och så har jag varit datorbefriad i helgen. Nästa text blir därför försenad.

Men under tiden kan ni hålla till godo med ett reportage som sändes på Östnytt igår om ekobyn jag är med i. Tryck på fliken "senaste sändning", vi kommer in knappt en minut in i sändningen. Hur man gör för att hitta detta två minuter långa reportage om en månad vet jag inte, men det verkar i vilket fall som man kan hitta åtminstone den senaste veckans reportage här. Vi finns med i alla de sex senaste sändningarna från och med igår kväll (17/4) klockan 18.10 (just det reportaget är dessutom 30 sekunder längre och lite annorlunda klippt).

Tidigare texter om ekobyn här på bloggen (inklusive en beskrivning av tankeprocessen som föregick beslutet att gå med) finns här:
- Ekoby - att förbereda sig på det värsta? (oktober 2008)
- BRF Bybo Ekoenhet (februari 2009)
- Den stora omskolningen (maj 2009)
- Att ge kurser och att märka träd (december 2009)
- "Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" (mars 2010)

Läs mer om Änggärdet här (prospekt, pdf-fil) och om hur du blir medlem här. Till skillnad från riktiga survivalister tycker vi uppenbarligen inte att OpSec är så viktigt och vi hemlighåller inte var vår gård finns. (OpSec = Operations security.) Istället poolar vi våra resurser och välkomnar nya medlemmar (vi bistår till och med med en vägbeskrivning för hur man hittar ut till oss...). För att vara riktigt tydlig: det brukar oftast finnas någon på gården, men vi har inte möjlighet att ta emot besök när som helst - spana istället in de "event" som finns listade här och välj en lämplig aktivitet att delta i och ett lämpligt tillfälle att hälsa på.

Som alternativ till att i vardagen per "default" hela tiden se snett på våra medmänniskor och att misstänkliggöra alla och envar, så förlitar vi oss på nummer-magi ("safety in numbers"), och, förstås, på våra enorma förråd av eldkastare, spanska ryttare, bazookas, mörkersikten och landminor (OBS, skämt).

Jag ber om ursäkt för den lite onödigt raljerade tonen gentemot survivalister ovan - var och en blir salig på sin tro. Jag tycker egentligen att det är berömvärt att förbereda sig inför kriser och katastrofer (eller bara inför sämre tider) och att alla typer av förberedelser i vilket fall är bra mycket bättre än att leva på hoppet och förlita sig på att "någon annan" (samhället) ska fixa alla eventuella problem som kan uppstå. Men, jag kan ändå inte låta bli att personligen känna mig lite kluven inför en del av survivalisternas trosövertygelser (ensam-men-beväpnad är stark och hemligt är bäst).

"Borta bra men hemligt bäst" är för övrigt Kent Agents (trailer) oslagbara motto. ("Kent Agent är en hemliga agent som jobbar på uppdrag av Sveriges barn. Han bor i ett torn med utsikt över hela Sverige och stora delar av världen.").
.

Livet efter oljan – boken?

.

Bloggrannen Cornucopia kom nyligen ut med en roman och Ylven har tidigare mumlat något om att hon har lekt med tanken och filat på ett utkast till en roman. Cornucopias roman har visserligen mycket lite med oljetoppen att göra, men man kanske kan hoppas på nästa bok?

Även jag har lekt med tanken på en roman (jag har en skiss på ett synopsis), men jag har lagt det åt sidan tillsvidare. Även om jag är van skribent har jag aldrig skrivit skönlitteratur och det är mycket man behöver lära sig för att få en dialog att flyta på ett naturligt sätt och för att skapa fylliga, intressanta karaktärsporträtt. Sådant lär man sig inte när man skriver akademiska texter vill jag lova. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att skriva en roman, men i nuläget endast om jag kunde samarbeta med någon som var duktigare än jag på själva hantverket (romanförfattande).

Men, jag tänkte istället berätta lite om mina egna tankar kring en icke-skönlitterär bok, för en sådan bok är ändå kanske lite mer ”min grej”. Att blogga funkar till en viss gräns och efter 2.5 år har jag nu nått runt 1000 unika besökare i veckan (plus de som prenumererar på inläggen med RSS). Men om man vill få fler människor att tänka till så kan man nå en ny publik om man skriver en bok. Då uppenbarar sig dessutom också möjligheten att kunna prata inför publik - för när man har skrivit en bok så är man ”någon” men om man ”bara” bloggar så är man (fortfarande) ingen speciell. I alla fall inte om man bara har 1000 läsare.

Nå, min grej skulle alltså vara att skriva en bok om oljetoppen på svenska. Titeln är förstås redan given, dem måste självklart vara ”Livet efter oljan”. Innehållet får anpassas efter titeln...! Undertiteln är mer öppen, men skulle kanske kunna vara något i stil med ”Baksmällan efter en 100 år lång fest”.

På sätt och vis har jag redan skrivit en bok. Alla texter som är publicerade här på bloggen utgör tillsammans redan en mastig ”bok” på många hundra sidor. Bloggrannen Ljungberg har nyligen givit ut en bok som består av ett urval av texter (137 av ca 1000) som han publicerat på sin blogg mellan 2006-2010. Men att rakt upp och ner klippa och klistra ihop texter från denna blogg skulle nog resultera i en faktafylld, osammanhängande och ack så träig och tråkig bok.

Detta till trots gissar jag att utgångspunkten ändå kan vara lite bättre för min del än för till exempel bloggrannarna Cornucopia eller Flute. I en del av mina texter, som ju vardera ändå är ett par sidor långa, skulle man ju ganska lätt kunna hitta urskiljbara ”kärnor” till kapitel eller till delar av kapitel. Sådana "kärnor" borde kunna utgöra en ”flygande start” jämfört med att gå från många men kortare bloggtexter till en bok. Men i slutänden torde ändå de överlägset viktigaste faktorerna ändå vara tid, eget driv (ambition) och uthållighet (någon slags pliktanda) - oberoende av startpunkt. Ska det man skriver dessutom bli bra krävs det förstås också en massa annat därutöver också (talang etc.)

Men hur skulle man kunna lösa det specifika problemet (litterär träsmak) som skulle uppstå ifall man staplade mina faktafyllda texter på varandra? Jag har funderat på det och kommit fram till två olika sätt att ta sig runt detta hinder.

Det första sättet är att parallellt med arbetet att planera och framställa boken också identifiera personer man vill intervjua för att fördjupa resonemangen och levandegöra texterna. En road trip runt Sverige och ett dussin (väl utvalda och väl planerade) intervjuer senare så skulle man ha ett batteri med spännande citat och intressanta synvinklar som kunde ”luckra upp” en i övrigt säkert ganska faktafylld och kompakt text. Ju tidigare i bokprojektet som intervjuerna genomförs, desto mer inarbetade skulle de bli i den löpande texten, men man kan också tänka sig att man skriver ett kapitel om ämne X och sedan avslutar kapitlet med en konversation (intervju) med någon som kan mycket om X.

Det andra sättet är att faktabaserade kapitel mjukas upp och brytas mot en personlig berättelse som självreflekterande handlar om olika ”kapitel” i min egen färd mot oljetopps-insikter, och om hur mitt eget liv har förändrats på vägen. Inspirationen till ett sådant upplägg kommer främst från Gunnar Lindkvists ”Olja” (som var den första boken jag skrev om på min blogg).


Jag har redan ett utkast till disposition och lite text om vad varje kapitel skulle handla om, men jag skulle egentligen behöva ta ledigt några dagar för att fixa till, strama upp och göra om en ganska lös disposition till en ”road map” som kan bistå med styrfart hela vägen genom ett bokprojekt. Tanken är också att om jag tar fram en tight disposition/road map skulle jag dessutom kunna identifiera ”luckor” i bokens övergripande ”berättelse” och sedan välja att fördjupa mig i dessa ämnen genom att helt enkelt löpande läsa in mig på, och skriva om dem här på bloggen. Det skulle betyda att bloggen delvis skulle kunna tjäna som ett verktyg för att hjälpa till att fokusera på ”nästa sak” (nästa fråga, nästa kapitel) som behöver komma på plats i ett bokmanuskript.

Mitt stora problem är förstås tiden. Jag har inte jobbat något alls med min disposition sedan i somras. Jag hade inte ens tid att regelbundet skriva texter till bloggen under rejäla delar av hösten, och hur ska jag då som forskare, bloggare och småbarnsförälder kunna hitta tid för att jobba med ett bokmanuskript?

En annan faktor som inte är att leka med är osäkerheten. Det tar många långa timmar att få ihop en bok (speciellt när man är ganska metodisk (pedantisk?) som jag är). Det kan vara en glädje att skriva, men att ta sig tid till att skriva är också en uppoffring där man avstår från annat - men har man någon för det? Vad vill jag egentligen uppnå (bevisa?) med att skriva en bok? Går det förresten att hitta någon som vill förlägga den? Det går självklart att trycka upp den själv (på samma sätt som Cornucopia tryckte sin roman och Stellan Tengroth tryckte sin tillväxtkritiska faktabok).

Det skulle säkert gå att få ihop det ekonomiskt också (det kostar inte så mycket att trycka en bok), men om man gör det själv så finns man fortfarande inte på kartan (det finns inget förlag som pushar för boken och den uppmärksammas av få eller inga dagstidningar etc.). Så vad är poängen? Utlopp för mitt skrivande får jag ju redan här på bloggen… Ja, som ni hör finns det mycket att fundera över och som vanligt hamnar man ofelbart en lång kedja av ”å ena sidan… å andra sidan”. Åtminstone för tillfället får alltså mitt synopsis ligga i byrålådan och stå tillbaka för andra åtaganden (t.ex. denna blogg och denna text!).

Men om jag nu skulle tillåta mig att drömma lite så skulle jag i idealfallet vilja gå ner i arbetstid och jobba mindre – säg 70%. Resten av tiden skulle jag använda till att regelbundet (lite oftare än idag) och mer målinriktat skriva texter till min blogg samt parallellt jobba på att skriva en bok. Fast att jobba (nästan) lika mycket som idag och samtidigt gå ner i inkomst med 30% är förstås inte speciellt attraktivt. Det allra bästa skulle vara att hitta någon som, säg, betalar 20% av min nuvarande månadslön för att få ta del av frukterna av mitt skrivarbete. De sista 10 procenten bjussar jag på! Vem vill betala för min tid? Kanske en tidning av något slag som publicerar mina texter som kolumner (i förkortade versioner), eller som reportage (i förlängd form)? Eller kanske en filantrop eller mecenat av något slag (finns det sådana nuförtiden)? Några andra förslag?

Att mina kära läsare skulle bekosta min tid på något sätt hyser jag inga större förhoppningar till. Jag orkar inte ens bry mig om att reklamisera bloggen – och tror inte heller att det är värt det utifrån fler aspekter än bara de ekonomiska. Men om vi pratar om alternativa sätt att finansiera sin verksamhet bland de som hankar sig fram i cyberrymden så är en av mina absoluta favoriter nerdcore-rapparen MC Frontalot’s ”Valued sucker program”:

How To Give Away Money Like A Sucker
Many people struggle with the moral and emotional burden of excess funds. Finally, there is an easy solution that works perfectly for everyone!

Join the Frontalot.com Valued Sucker Program
1) Get an account :: 2) Donate some money :: 3) Ha ha! Sucker!
What incredible incentives are guaranteed yours when you become a Valued Sucker? […]
Of course, the most important thing is that you don't have the money any more. This help you not to get:
- Mugged
- Swindled
- Invited To Terrible Weekends In Aspen Listening To Some Asshole Talk About Time Shares

Det finns också en schysst disclaimer:

"Frontalot promises to stop begging for money on the internets as soon as he gets totally wealthy from that whole being-a-rapper thing he's been working on."

Vad skulle "valued sucker program" bli om man översatte det till svenska? ”Nyttig idiot-klubben” är lite för hårt och tankarna går dessutom åt fel håll. Men man kanske kan locka med medlemskap i Livet efter oljans VIP-klubb för dig som är ”lättlurad men uppskattad”? Intresserad?


Till sist några ord om två olika frågor som varit uppe till diskussion; vilka ämnen jag ska skriva om framöver samt texternas längd. Jag uppskattar den feedback (och de lovord) jag fick efter mitt förra blogginlägg. Jag har noggrant bokfört era önskemål. Men… det var bara knappt 25 personer som gav återkoppling. Utifrån att jag ändå har över 1000 unika besökare varje vecka så antar jag att jag måste dra slutsatsen att majoriteten (98%) inte bryr sig så mycket om vad jag skriver om, eller är nöjda oberoende av vad jag skriver om. Eller något.

Det var inspirerande att få ta del av era önskemål och jag är övertygad om att jag kommer att bli påverkad av dem (undermedvetet om inte annat), men jag vet inte hur mycket hänsyn jag egentligen ska ta att ta till att sex personer ville läsa om ett visst ämne, emedan ”endast två” ville läsa om ett annat… Nå, vi får se hur det blir och ni har i vilket fall fått en liten glimt av en bredsida av olika ämnen som det kan komma texter om framöver. Angående mina texters längd så tycker vissa att det är för långa:

”Du skriver för långa inlägg! Som detta t.ex. Jag orkade med att läsa [ungefär hälften av texten], sedan skummade jag bara igenom resten. Försök att korta ner texterna lite och sprid ut budskapet i fler inlägg istället så blir det mera lättsmält. Du har intressanta åsikter och skriver om vettiga saker men det är många bloggar och sidor som man "måste" hinna med att läsa igenom varje dag och då får inte varje inlägg vara för långt.”

Mitt eget, ironiska svar förblev tyvärr obesvarat av denne läsare:

” Så, […] om jag delade denna text i två eller tre eller flera delar och publicerade varje del men några (få) dagars mellanrum så skulle du känna att det inte var lika "betungande" att läsa texten och att du fick "mer tid" till alla de bloggar som du "måste" hinna läsa varje dag?
 Men har du inte tänkt tanken att det kanske inte är mina inlägg som är för långa, utan alla andra bloggare som publicerar för ofta?”

Nå, detta ämne har varit uppe till diskussion en gång tidigare (hösten 2009):

"Du skulle vinna på att klippa ner dina inlägg till ungefär hälften. Då skulle de bli läsliga istället för uttråkande."

Istället för att vidare försvara texternas längd tar jag en genväg och citerar två läsare som gjorde det å mina vägnar:

"Längden på inläggen är perfekt tycker jag. Visserligen brukar jag dra mig för att läsa dina inlägg om jag inte har gott om tid men jag blir desto mer tillfredsställd när tiden sen finns"

Och så min favorit:

"alltså. jag tycker att du skriver skitbra inlägg, hur långa/korta dom än är.
men sedan kan det vara svårt att upprätthålla fokus hos en virrig cockerspaniel som multitaskar med sms, facebook, osv, samtidigt som denna läser din text. långa inlägg är på så sätt bara bra psykologisk krigsföring/omprogrammering för en fragmenterad, stressad cockerspaniel-hjärna."

Min egen ståndpunkt angående texternas längd är denna. I brist på yttre motivation (”extrinsic motivation” så som pengar (se ovan), betyg, tvång, hurra-rop), så är bloggens enskilt viktigaste resurs min egen inre motivation att skriva nya texter och att driva den vidare (”intrinsic motivation” så som eget intresse, nöje, skrivglädje, tillfredsställelsen av att känna att man gör ett bra jobb). Alltså får den inre motivationen styra, och det jag själv känner för går i slutänden alltid före aldrig så många läsares önskemål.

Japp, så är det, för den dagen jag inte längre känner för att skriva mer här så blir det ju inga fler texter. Om ni under tiden och fram tills dess uppskattar det jag skriver är det bra - och i annat fall finns det ju över 196 000 andra svenska bloggar som skriver kortare och mer lättsmälta texter om ämnen som man inte riskerar att få ont i magen av. Varför hänger ni förresten egentligen här istället för där?

.

Livet efter oljan - en blick framåt

.Bild: En blick framåt?


Detta är ännu en meta-text – en text som handlar om denna blogg och om arbetet med att driva den. Jag har skrivit några sådana texter tidigare och därigenom sammanfattat bloggens tre första månader samt även de sex, tolv och arton första månaderna. Den senaste texten i denna serien skrev jag för nästan exakt ett år sedan. Skälet till att jag skriver den här texten just nu är för att jag nästa vecka (för tredje året i rad) ska gå på en träff där ”miljö-bloggare” möts och utbyter erfarenheter. Det är ett bra tillfälle att stanna upp och reflektera lite över bloggen och över det gångna året. Fast den här gången kommer jag egentligen blicka mer framåt än bakåt.

Om jag ändå börjar med en kort tillbakablick så har trogna läsare noterat att jag ”kom ut ur garderoben” den 1 januari i år. Nu är det alltså inte längre någon hemlighet att jag heter Daniel Pargman och att jag jobbar på KTH som lektor (lärare och forskare). Jag jobbar på en avdelning som sysslar med medieteknik - teknik och metoder som stöder mänsklig kommunikation över avstånd i tid och rum. Vidare startade jag (ännu) en blogg i höstas där jag (kopplat till min yrkesroll) skriver ca ett inlägg i veckan och lyfter fram något som hänt främst under den gångna veckan (eller som jag har gått och tänkt på den senaste tiden). Endast en mindre del av det jag skriver om på den bloggen har en koppling till sådant jag skriver om här. Ni är för all del välkomna dit, men jag tror att den bloggen bara är av intresse för ett fåtal av de som läser detta.

Eftersom jag periodvis har haft mycket att göra på jobbet blev det ett nästan tre månader långt uppehåll under förra våren/försommaren och ett lika långt uppehåll framåt slutet av året. Det går tyvärr inte att utesluta möjligheten att det kan hända igen, speciellt framåt slutet av året. Jag har också märkt att det funkar bra för mig att ha ett tempo och en tidsplan där jag publicerar en ny text var 8:e dag. Men om jag går två, eller fyra, eller åtta dagar över tiden känns det helt plötsligt inte så viktigt om nästa text blir färdig om ytterligare två, eller tolv, eller tjugotvå dagar senare… Därför försöker jag att hålla mina egna "deadlines" och klämma ur mig en ny text var 8:e dag.

Som trogna läsare har märkt har mina texter över tiden tenderat att gå från ”one-shots” till längre serier av texter. Så kommer det att bli framöver också. Jag har efter två och ett halvt års bloggande samlat på mig en lång lång lång rad med uppslag och ämnen som jag vill skriva om; det här är min 125:e text och jag har nästan lika många uppslag på ämnen för nya texter. Men om jag skulle börja nysta i alla referenser och länkar som jag likt en ekorre har sparat på mig i flera år, så kommer vissa uppslag att expandera och bli till långa serier av texter.

Jag var redan för ett ganska bra tag sedan tvungen att hitta ett system för hur jag skulle hålla reda på alla referenser och länkar jag stöter på och ville spara. Mitt nuvarande system är robust och går ut på att jag sorterar alla uppslag utifrån ett publiceringsdatum. Varje gång jag lägger in en ny referens skjuter jag fram publiceringsdatumet lite. Effekten blir att de ämnen som jag ofta uppdaterar ligger ”längst fram” i kön. Andra sjunker långsamt tillbaka och är efter ett tag inte lika närvarande. När jag nu gick tillbaka och tittade på de uppslag som ligger längst bak i kön hittade jag tio stycken som jag ville skriva om hösten 2008, men där absolut inget har hänt sedan dess. En del av dessa uppslag skulle jag kunna slänga bort (jag är inte längre intresserad av att förkovra mig och skriva om dem), andra kan integreras/uppgå i senare-definierade ämnen.

Tyvärr är kvoten av uppslag på ämnen jag vill skriva om ganska skev i förhållande till antalet texter jag faktiskt hinner producera – det är alltså lätt att komma på någon jag vill skriva om, men svårare att hitta tiden att komma till skott och skriva texten! Om jag för närvarande har hittat ett tempo där jag skriver en (ganska lång) text var 8:e dag så blir det (max) 45 texter per år. (Jag har mycket svårt att tänka mig jag någonsin kan skriva mer än så, annat än om jag (t.ex.) publicerar hälften så långa texter var fjärde dag.) Men alla uppslag och referenser jag samlar på mig skulle säkert räcka till 100 eller 200 texter per år. Alltså inser jag att många uppslag kommer att ligga i byrålådan och förbli oskrivna för evigt. Trist men sant. Jag har själv accepterat det för länge sedan, men jag är lite sur på mig själv över att jag inte mer strategiskt väljer de uppslag jag ska utveckla till serier, utan istället i ganska stor utsträckning har låtit mig styras av tillfälligheter.

När jag väl börjat nysta i något vill jag inte ge mig i första taget. Jag vill ”jobba igenom” ämnet till dess att jag är ”färdig” och själv är nöjd (se till exempel mina nyligen avslutade texter om Egypten). Detta beteende får dock effekten att mitt ”publiceringsfönster” (en text i veckan) tenderar att fyllas ("blockeras"?) av ett ganska litet antal ämnen. Av årets 11 texter (12 med denna) har 5 handlat om Peak oil computing och 5 om Egypten. Efter två och ett halvt år har jag till exempel fortfarande inte börjat skriva om alla de ”mjuka”, socialpsykologiska aspekter av livet efter oljan som jag vill skriva om - fastän jag tycker att de är högintressanta och trots att jag har högar av referenser till saker jag har läst…

För första gången tänkte jag därför låta er läsare bistå mig med lite återkoppling om vilka ämnen ni vill läsa mer om framöver. Av mina mer än 100 uppslag presenterar jag ett urval av 25 nedan. Dessa 25 ämnen sväller ständigt av nya referenser och länkar (som jag nästan dagligen samlar på mig) och vart och ett av dessa ämnen skulle kunna bli till en hel serie texter i bloggen - till skillnad från många av de uppslag som jag inte nämner nedan och som är mer begränsade i sin omfattning. I vilket fall - här är din chans! Vad vill du läsa mer om här på bloggen? Svara genom att lämna en kommentar!


1. Andra toppar bortom oljetoppen (varje ämne kan i sig kan leda till en hel serie med texter); Peak metal, Peak water, Peak phosphorous etc.

2. Båttransporter och den globala handelns framtid. Bonus! Hur ser (de mörka) framtidsutsikterna för flygbranschen och för massturism ut?

3. Bilkulturens ohållbarhet. Om slutet för vår hundraåriga kärleksaffär med bilen.

4. Urbanism och förorter. (De speciellt amerikanska) förorternas ohållbarhet och stadens framtid.

5. Infrastruktur, komplexitet, risk och osäkerhet.

6. IT, dess fotavtryck och dess miljöpåverkan. Internet och sociala medier, datacenter, informationssamhället och elektronikprodukter.

7. Omöjliga projekt; Ski Dubai, Jumeirah, Las Vegas och andra genomkorkade idéer.

8. Krisens effekter i USA och (främst) andra industrialiserade länder. Nyfattigdom, ungdomsarbetslöshet, neddragningar, matkuponger (food stamps) etc. Detta skulle bli en fortsättning som tar vid där jag slutade hösten 2009.

9. Länder (företrädesvis fattiga) som får det tufft efter peak oil. Anknyter till mina tidigare porträtt av några olika länder (Mexiko, Jemen, Egypten).

10. Extrema klimat- (eller oljebrist-) effekter; klimatkrig, klimatflyktingar, klimatterrorism?

11. Mat och olja. Mat och energipriser. Matsystemets energiförbrukning. Mat och befolkning (Malthus). Permakultur, industrijordbruket och konsumenternas dilemma.

12. Överbefolkning. Mat och olja (se ovan) ur ett befolkningsperspektiv. Tillväxt, demografi, projektioner och hot.

13. Den politiska inaktivtetens (möjliga) orsaker samt motsvarande frågor beträffande medias (brist på) rapportering om sådant som upptar mina (och era) tankar. Varför förbereder vi oss inte politiskt? Och varför är media inkapabla att låta människor skymta den bistra framtid som väntar oss alla - så att fler har bättre möjlighet att förbereda sig för detta?

14. Carter hade rätt! Om vi (amerikanarna) hade lyssnat, hade vi kunna påbörjat arbetet med att ställa om samhället för mer än 30 år sedan (men ingen ville lyssna på en sådan dystergök och nu sitter vi på pottkanten).

15. Peak oil är en bluff! Vilka säger det, vad säger de, vad tror de på – och varför har de så in i helvete fel!

16. Ymninghetsekonomerna och deras syn på världen ("no worries, mate", världen = Särimner). Analys av deras världsåskådning och kritik mot deras sätt att ”resonera” kring ändliga resurser.

17. När den osynliga handen leder fel. Jevons paradox och exempel på när marknaden inte löser problem, utan istället skapar eller förvärrar dem.

18. Teknoutopister och deras världsbild med ett fokus på de mest extrema av de troende. Jag kom in lite på detta i min första text om peak oil computing (sök på ”Kurzweil”).

19. Ekofascism. Är en tiger värd mer än 1000 människor?

20. Nya tankemodeller och metaforer för att tänka på olje- och energiutmaningar, resursproblematik i allmänhet och alla globala utmaningar som vi nu står inför. Hur tilltro till vetenskap och teknisk utveckling (”scientism”) eller osynliga händer och marknader (”ekonomism”) är vårt tids största och farligaste religioner. Neddykningar i människans psyke och vårt förhållningssätt till ”wicked problems”.

21. Att hantera sin oljetoppsångest eller –depression. Om känslan av att tro att allt kommer att gå åt helvete. Hur behåller man sin mentala hälsa och hur skyddar man sitt sunda förnuft i en värld som är galen?

22. Populärkultur. Peak oil (eller katastrof-) –filmer och –böcker. Dagens barnfilmer och deras budskap. Vilken värld förbereder vi (populärkulturen) oss själva och våra barn inför?

23. Kollaps-teorier och andra teorier om civilisationers tillbakagång eller undergång.

24. Gräsrotsekonomier, lokala valutor och lokalekonomisk återväxt. Den lokala, informella (gråa) ekonomin som hot mot det centraliserade högskattesamhället – men som ett effektivt, resilient och spänstigt löfte inför framtiden?

25. Bok-recensioner. Det var ett tag sedan sist. Jag har inte slutat läsa böcker, men jag har inte skrivit om så många av de böcker jag läst under det senaste året…


En del av ämnena ovan har jag redan skrivit om tidigare, men jag skulle alltså kunna gå tillbaka och fördjupa resonemangen, eller skriva om utvecklingen sedan jag berörde ämnet sist. Alltså, vad skulle du vilja läsa om? Och varför vill du läsa om detta? Kanske kan din röst och dina skäl skänka inspiration och ändra lite på min för närvarande mer eller mindre slumpmässiga urvalsprocess och mina prioriteringar...!

Oberoende av vad ni ”röstar” på så kommer effekten inte att bli omedelbart. Jag har redan en del texter på gång, och i andra fall kanske ett av förslagen (ovan) hör ihop med en oläst bok som jag har i bokhyllan. Så se det mindre som en "beställning" som kommer att bli expedierad omgående, och mer som möjliga inriktningar framöver (senare i år)...


Jag har alltså precis skrivit färdigt fyra-fem texter om Egypten, men jag har redan några ”spin-offs” som jag vill skriva om under våren; skillnaden mellan Egypten och Libyen, de sociala mediernas roll för upproren i arabvärlden samt en text om ”resursförbannelsen” (som jag redan nämnt tidigare). Utifrån att jag precis har avslutat en kvällskurs om ”hur man överlever en zombiekatastrof” tänkte jag också göra en analys av kursen och av zombiegenren ur ett oljetoppsperspektiv. Kursen väckte så många tankar att det säkert lär blir mer än bara en enda text om detta. Vidare har jag faktiskt fortfarande kvar några uppslag som handlar om förra sommarens rysare - oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Jag skrev visserligen åtta texter om detta i höstas, men det finns fortfarande några aspekter av katastrofen som jag inte hunnit skriva om.

Något jag ligger grymt efter med är för övrigt att skriva ”recensioner” av de oljetoppsrelaterade böcker jag löpande plöjer. Mitt lästempo ligger på ungefär en bok i månaden, men jag skrev bara ett halvdussin sådana texter förra året och inget alls ännu i år. Det börjar närma sig tio lästa böcker som jag inte "hunnit" skriva om på bloggen, så det finns alltså en rejäl ”backlog” som det skulle ta ett tag att beta av (speciellt eftersom det tillkommer en ny bok till listan varje månad). Lite oljetopps-relaterad fiction har jag också hunnit läsa och den kan jag också skriva om.

Till och med denna meta-text tänkte jag för första gången dela i två delar. Jag återkommer alltså redan om en veckan med fler reflektioner som inte handlar om oljetoppen, men som handlar om att skriva om oljetoppen.

Väl mött!


PS. Hör av dig om du är forskare och har idéer för möjliga gemensamma projekt och ansökningar om forskningsmedel!
.