Svart guld

.

Den 8 avsnitt långa amerikanska reality-tvserien ”Black Gold” sändes på kanalen trutv i USA i somras. Serien följer tre arbetslag på tre oljeriggar i Texas i deras vardagliga (men förstås redigerade och ihopklippta) arbete med att borra efter olja. De tre oljeriggarna, Longhorn, Viking och Big Dog är igång 24 timmar om dygnet och serien följer alltså ett av tre lag på varje rigg. Oljeriggarnas finansiärer har skrapat ihop miljontals dollar som de investerar i dessa provborrningar i förhoppningen om att hitta olja (”svart guld”) i marken.

Jag väljer att skriva om serien utifrån fyra tongivande teman som serien är upplagd kring och som hamras in gång på gång (i varje avsnitt):
- Tävlingsmomentet
- Faran
- Kostnaderna och problemen
- Jobbet, det sociala spelet

--- Tävlingsmomentet ---
Seriens dramaturgiska upplägg omformar något som egentligen ser ut att vara en ganska solitär aktivitet till en tävling mellan de tre oljeriggarna. De har vardera 50 dagar på sig att borra tre hål (på tre olika ställen) ner till 3 000 meters djup vardera. På just det djupet (”the pay zone”) väntar utdelningen – ifall det överhuvudtaget finns någon olja i marken på just det ställe där man valt att borra.

Jag förstår att man vill borra så djupt och så snabbt som möjligt eftersom varje timme och varje dag av aktivitet kostar mycket pengar. Men att utforma det hela som en tävling mellan tre oljeriggar känns lite krystat. Tävlingsmomentet betonas igen och igen – ofta med grafik som visar hur djupt varje rigg har borrat ”just nu” och hur riggarna ligger till i förhållande till varandra – men ”tävlingens” regler är samtidigt mycket oklara. I verkligheten tävlar riggarna ju ”bara” mot naturen, mot de geologiska förhållandena samt mot klockan och investerarnas pengar. Det är ju inte heller så att de alla borrar efter ”samma” olja och att bara den som kommer först får ta hand om den. Dessutom är förutsättningarna (ovan såväl som under marken) olika från plats till plats där man borrar. Därför kan en rigg borra snabbt men på fel ställe och en långsam rigg kan ha turen på sin sida och få jackpot när den (till slut) nått rätt djup. Till sist tycker jag personligen att ”tävlingen” helt enkelt inte är så spännande - upplägget och den upphetsade speakern till trots. Tävlingen är i slutändan alltså ganska dålig TV.

--- Faran ---
Det ena och det andra och det tredje är farligt. Speakern upprepar igen och igen att "det här kan man skada sig av", "om det händer något nu kan någon dö", "person X var tidigare med om att någon skadade sig när detta hända på en annan rigg" etc. Ibland händer det olyckor i TV-serien (ej fatala) och en del personer måste ge sig av till sjukhus för att bli omplåstrade eller sydda. Med ganska högt tonläge försöker speakern ofta framhålla (livs-)faran vilket blir ganska enerverande i längden; ”if the crew survives pulling out the pipes…”.

--- Kostnaderna och problemen ---
Det uppkommer hela tiden många praktiska problem vid en oljerigg och varje borrhål är ett ekonomiskt riskspel (”gamble”). Till exempel kan man vara tvungen att byta borrspets (”drill bit”) upp till ett halvdussin gånger när man borrar ett hål. En borrspets är gjord av stål, diamant och tungsten och kostar 60 000 dollar och för att byta spets måste man hala upp alla rör man redan lagt ner i marken. Detta är alltså ”business-as-usual” men varje uppkommet problem mäts hela tiden i hur mycket pengar det kostar att fixa det. Speciellt tid översätts (ad nauseum) till kostnader; ”each hour of down-time costs 2000 dollars”, ”with their rig at a standstill and money pouring down the drain…”. Det är uppenbart att finansiärerna hela tiden flåsar dem i nacken men även detta upplägg blir tröttande i längden. Kostnaderna för att hålla igång dessa riggar (”burn rate”) är 45 000 dollar per dag och att vara tvungen att ge upp ett borrhål, t.ex. på grund av tekniska problem, kan kosta uppåt en miljon dollar. Det går inte ett avsnitt utan att man upprepar dessa siffror eller någon variation av dem (”en förlorad dag kostar…”).
Speakerröst: ” ”They only have two weeks to drill this well. A problem with the hole puts everthing at risk, and, could mean millions of dollars lost”

--- Jobbet, det sociala spelet ---
Det sista temat som återkommer är själva jobbet och de sociala faktorerna i och kring det. Ett lag består av fyra eller fem personer (kommer inte ihåg) och dessa personers relationer är en del av det kitt som håller samman och bär upp handlingen. Laget leds av en veteran som (förhoppningsvis) kan alla tricks och som de andra i laget (”roughnecks”) lyder. Den senast tillkomna personen i laget är en novis och han kallas för mask (”worm”). Att borra efter olja är ett hantverk och det finns ingen formell skola man först går i utan man lär sig ute på riggen i ett lag och under en van ledare. Det sociala kretsar kring relationer chef-underlydande, arbetsuppgifter, personkemi, kompetens, attityd och förstås reality-tvgreppet med individuella ”vittnesmål” inför kameran. Ett återkommande tema är att någon i laget kommer för sent eller inte dyker upp alls. Eller så kan någon som varit ute och festat dyka upp bakfull och trött. Det skapar problem för arbetskamraterna som då måste jobba desto hårdare och kanske också utsätta sig för större risker. Det händer flera gånger i TV-serien att någon blir varnad eller till och med avskedad då och där inför kameran.


Jag skrev ”han” ovan och det är ingen slump. Alla som jobbar på riggarna är män och det kan gå hela avsnitt utan att man ser en kvinna. De kvinnor man överhuvudtaget ser i tv-serien är servitriser när gänget är ute och festar loss (t.ex. på restaurangkedjan Hooters vars affärsidé - faktiskt - går ut på att anställa storbystade servitriser) eller som potentiella raggningsobjekt på dansgolvet eller vid poolen. Några få fruar (och barn?) finns någonstans där i bakgrunden men de syns aldrig. Serien och miljön är 100% macho och ”roughnecks” framställs som moderna cowboys. Oljan är ibland nästan irrelevant och tenderar på sätt och vis att fungera som en MacGuffin – något som alla letar efter men som ingen har sett och som heller inte spelar så stor roll för seriens handling bortom att få fart på aktörerna.

Vad Black Gold egentligen handlar om är tuffa grabbar som jobbar hårt och som tjänar (och bränner) ganska bra med pengar. På riggen är allt smutsigt och gitarr-riff modell hårdrock är återkommande bakgrundsmusik. Stora maskiner och maskindelar är närvarande hela tiden. Största delan av arbetet som skildras handlar om att lyfta, vinscha, koppla ihop, ta isär, rengöra och laga stora maskiner. Tyvärr förstår man förvånansvärt lite av vad som egentligen görs och hur det praktiska arbetet faktiskt går till när man borrar efter olja (en del stiliserad grafik till trots). Det är synd för det var det jag personligen ville ha ut av serien.

Avsnitten innehåller mycket repetitioner både i form av de teman jag räknade upp ovan och av det som hände i det föregående avsnittet. Jag tror att man räknat med att tittarna inte följer serien utan bara ser enstaka avsnitt. Detta kan också förklara det faktum att det inte finns så mycket progression i ”handlingen” från ena avsnittet till nästa.

På det stora hela kan jag tyvärr inte rekommendera denna tv-serie. Man får lära sig förvånansvärt lite om oljeborrning även om man får se många bilder av ”hur det går till” – det vardagliga arbetet på riggen. Genren är alltså ”tuffa män och stora maskiner” och tv-serien skulle lika gärna kunnat handla om skogshuggare eller ett stålverk. På det stora hela är serien dessutom ganska dålig TV då det dramaturgiska upplägget inte är tillräckligt starkt för att hålla uppe intresset kring ”tävlingen” eller det sociala spelet.

Man kan dessutom fråga sig om det inte är omoraliskt att ”hetsa” lagen mot varandra på det sätt man gör i TV-serien. Mer stress betyder större chans att någon skadar sig och en av arbetsledarna säger också att ”when you get in a hurry, people will get hurt”. Traditionella oljebolag och speciellt The American Association of Drilling Engineers har känt sig föranledda att ta avstånd från den bild av oljeindustrin som Black Gold skildrar. Speciellt är man kritiskt mot "the program's utter disregard for Health, Safety and the Environment (HSE) that is exhibitetd on so many levels. [...] The announcer repreatedly reminds the viewer that when the rig is behind schedule, safety takes a backseat. The is entirely counter to the [...] culture that is endorsed and utilized by the majority of operators and contractors."

Till sist kan jag också konstatera att det inte med ett ord i tv-serien antyds att olja är ändlig resurs och att USAs produktion (nedre 48 staterna) steg för steg har minskat i nästan 40 år. Utifrån tv-serien är det alltså möjligt att konstruera sig en hemmasnickrad uppfattning om olja som en framtidsbransch i USA!
.

Inga träd växer till himlen

.

Seriestripp: "What you environmentalists have got to undestand is that the destruction of the planet may be the price we have to pay for a healthy economy."


Bilden ovan kommer från New Scientist och finns att beskåda i större format här. Kurvorna beskriver från vänster till höger och uppifrån och ner från 1750 (de linjer som börjar allra längst bort till vänster): northern hemisphere average surface temperature, population, CO2 concentration, GDP, loss of tropical rainforest and woodland. Från 1900: water use, species extinction, paper consumption, motor vehicles och från 1950: fisheries exploited, foreign investment, ozone depletion.

Kurvorna beskriver alltså ganska olika saker men vad de har gemensamt är att de alla pekar mot himlen. Eller annorlunda uttryckt, de ökar alla exponentiellt. Och, för att citera ekonomen Kenneth Boulding, "Anyone who believes exponential growth can go on forever in a finite world is either a madman or an economist". Första delen av denna text handlar mest om matematik och exemplifierar och förklarar hur expontiell utveckling fungerar. Därpå följer en bredare analys med inslag av brandtal. Egentligen räcker det med att ha ögon för att inse att den explosionsartade utveckling som bilden ovan beskriver inte kan fortgå under en längre tid och att någon eller flera kurvor till slut måste slå i någon slags "tak" - eftersom inga träd växer till himlen.

Säg att jag tjänar 20 000 kronor per månad. En linjär utveckling av min lön på 600 kronor per år skulle innbära att jag nästa år tjänade 20 600 kronor per månad och att jag varje år därefter tjänar ytterligare 600 kronor. På 25 år skulle jag då vara upp i 35 000 kronor och efter 50 år skulle min lön vara 50 000. Första året gick jag från 20 000 till 20 600 och hade alltså en löneökning på måttliga 3%. Att från år 50 till 51 gå från 50 000 till 50 600 kronor skulle betyda en löneökning på bara 1.2%.

Låt oss istället säga att min lön utvecklades med 3% under första året och med ytterligare 3% för varje år därefter. Efter ett år har jag återigen 20 600 i lön men efter två år är lönen inte längre 21 200 utan 21 218 eftersom jag också får "ränta på räntan" - alltså 3% utveckling även på det föregående årets löneförhöjning på 600 kronor (600 x 3% = 18 kronor). Till att börja med gör det inte så stor skillnad men efter 25 år har min lön inte höjts med 75% som i exemplet ovan (från 20 000 till 35 000) utan med mer än 100% till 41 875. Låt oss för enkelhetens skull avrunda nedåt och säga att min lön fördubblas på 25 år till 40 000 (eller så kan vi postulera att löneutvecklingen inte var exakt 3% utan 2.8% vilket då resulterar i samma sak - en fördubbling på 25 år).

Med tiden börjar det skilja mer och mer mellan dessa två exempel - mellan en linjär och en exponentiell utveckling. Efter 50 år hade jag ju 50 000 i lön i första exemplet men i exempel två sker det alltså en fördubbling vart 25:e år och en fördubbling på en fördubbling som efter 50 år resulterar i en lön på 80 000. Över tiden blir skillnaderna större och större mellan den raka linjen som stiger måttligt och den kurva som först långsamt och sedan hastigt viker av och börjar stiga rakt upp mot himlen. I första exemplet (600 mer per år) skulle utvecklingen nå 80 000 efter 100 år, i andra exemplet blir det istället 320 000 (4 gånger mer). Efter 150 år blir det 110 000 respektive 1 280 000 (nästan 12 gånger mer). Hela tiden ökar skillnaderna allt snabbare och efter 200 år kommer det att skilja en faktor 37 mellan de två talserierna ("lönerna").

Om man istället för 3% (eller snarare 2.8%) från början hade utgått från en utveckling på 4.5% per år skulle detta leda inte till en fördubbling vart 25:e år utan en fördubbling vart 16:e år och en tredubbling på 25 år. Denna talserie skulle efter 100 år vara 5 gånger större än den 3%-iga utveckling, efter 150 år 11 gånger större och efter 200 år hela 26 gånger större.

Efter 200 år av "löneökningar" skulle den linjära utvecklingen leda till en lön på 140 000, eller 0.14 miljoner. En utveckling på 3% (egentligen 2.8%) skulle efter 200 år leda till en lön på ungefär 5 miljoner och en utveckling på 4.5% till en lön på över 130 miljoner. 0.14 - 5 - 130. Snacka om utväxling! Det är alltså en skillnad på mer än 900 mellan 0.14 och 130! Det är därför det ser ut som vi kommer att få en hel del i pension när man får det oranga kuvertet. Även med måttliga 2% tillväxt per år så fördubblas alla pengar som finns i systemet per automatik på 35 år!

Vad jag visat är alltså att exponentiell utveckling inhyser en utveckling som börjar beskedligt men som så småningom formligen exploderar och stiger rakt upp mot himlen. Skillnaden mellan 3% och 4.5% är att emedan utvecklingsförloppet hos de båda kurvorna inhyser samma explosiva dynamik sker själva explosionen med en viss fördröjning och lite mer utdraget i den förra kurvan.

Dessa typer av talserier är så kraftfulla att det är helt uppenbart att man efter några tiotal fördubblingar av precis vad som helst till slut slår i taket oberoende av vilket tak det handlar om (befolkningsmängd, utsläpp, energikonsumtion, matproduktion, antal bilar i världen, BNP, papperskonsumtion, omsättningen på NASDAQ-börsen, flygtrafiken de senaste 50 åren, antalet TV-kanaler i världen etc.). I exemplet ovan med 2.8% ränta skedde en fördubling vart 25:e år. Efter 175 år och bara 7 fördubblingar hade vi gått från en månadslön på 20 000 till 2 500 000 - alltså 125 gånger så mycket. Till saken hör att den sista fördubblingen alltid är lika stor som alla tidigare fördubblingar tillsammans och efter 200 år och 8 fördubblingar når vi därför 5 000 000. Sammanfattningsvis och av lätt insedda skäl är som sagt denna typ av tillväxt - exponentiell tillväxt - ohållbar i längden.

Vi har nu levt med den industriella revolutionen i någonstans mellan 150 och 200 år och har fått njuta frukterna av en sådan explosiv exponentiell utveckling. I verkligheten har vi inte haft samma tillväxt i 200 år men enligt vissa beräkningar har världsproduktionen växt med i snitt 1% per år under 1800-talet, 2.4% per år fram tills 1960 och 4% per år därefter. Det betyder att ett utgångsvärde på 1 år 1800 blev till nästan 3 år 1900, till 11 år 1960 och till slut till 54 år 2000. Gracerna av denna fantastiska produktionsökning har inte fördelats jämnt över jordklotet så effekten har varit ännu mer accentuerad i den rika delen av världen där utväxlingen alltså ökat ännu kraftigare än vad dessa siffror indikerar. Dessutom steg detta index från 54 till 71 bara från 2000 till 2007! Nu ser det ju inte längre så troligt ut, men om vi låtsas att detta index skulle växa med 4% även i år så skulle det på ett enda år gå från 71 till 74 - en större ökning av den absoluta produktionen än den som uppnåddes på 100 år - under hela 1800-talet.

Mot bakgrund av detta är det absurt att vi i Sverige och andra (rika) länder har tagit för givet och därefter nästan har intecknat att vi kommer att få en löneökning på 3% nästa år och året därefter och därefter igen - från ett historiskt sett oöverträffat och redan astronomiskt högt materiellt välstånd. Tydligare än vad bloggen The Automatic Earth skriver går det inte att uttrycka sig: "Perpetual growth is a dumb principle to use as a foundation on which to organize your society. It's not even an economic model, it's a ridiculous form of fringe religion. A sect. And all its proponenets should be forced to answer the question whether they think the laws of their religion trump the laws of physics."

Kommunal argumenterar för att lägstalönen för en 18-åring ska vara 15 000 kronor/månad. En sådan lägstalön är inte förknippad med några krav på utbildning eller erfarenhet. Om jag tjänar 15 000 kronor/månad och får en löneförhöjning på 3% så motsvarar det en ökning med 300 kronor per månad, eller, 10 kronor per dag.

Världsbanken höjde tidigare i år gränsen för absolut fattigdom från 1 till 1.25 dollar per dag - vilket också råkar motsvara just 10 kronor per dag. Därmed steg antalet människor som bedöms leva i absolut fattigdom i ett slag från 1 miljard till 1.4 miljarder (25% av jordens befolkning). 1.25 dollar per dag beräknas motsvara den undre gränsen för att kunna köpa tillräckligt med mat för att upprätthålla sin kroppsvikt. Mindre mat leder till passivitet och inaktivitet och för de fattigaste på jorden kan 70 - 80% av deras pengar gå åt till mat.

Notera sambandet; en löneförhöjning på 3% för en svensk 18-åring utan utbildning och erfarenhet motsvarar lika mycket pengar som en fjärdedel av jordens befolkning har att leva på varje dag. Ändå tycker vi till mans att 15 000 i månaden är en dålig lön och att en löneförhöjning på 3% är ganska mesig, eller hur? Observera att jag här inte diskuterar huruvida Kommunals krav är berättigade, jag vill bara fästa uppmärksamheten på att vi alla - inklusive en 18-åring utan utbildning - är väldigt rika i Sverige och nog kan sägas tillhöra en global aristokrati. Ta ett extra jobb och knoga på, bo trångt och vänd på varje slant och du kan efter ett år resa iväg och leva som en kung i Asien i flera månader... I vilket tidigare samhälle eller tidsålder har något motsvarande varit möjligt för de minst bemedlade i ett samhälle?

Men hur länge kan denna livsstil och denna löpande uppgradering av vår materiella standard hålla? När tar det stopp, och hur? Att den kommer att ta stopp tar jag för givet. Om du tvivlar kan du slänga ett öga på bilden med de uppåtriktade kurvorna igen. En öppen fråga är huruvida vi framöver överhuvudtaget kan ha en fortsatt ekonomisk tillväxt ens på 0.1% per år. Herman Daly skriver fantastiskt bra och övertygande om varför vi faktiskt måste skifta från en tillväxt-orienterad ekonomi till en "steady-state economy" helt enkelt för att det inte finns något alternativ när vi nu utnyttjar jordens resurser till det yttersta.

Och om vi menar allvar med vår vilja att hjälpa världens fattiga måste vi hitta andra sätt att nå detta mål än genom tillväxt. Det enda realistiska alternativet är att omdistribuera resurser och rikedom från rika till fattiga. Av hela 1990-talets oöverträffade globala tillväxtökning kom bara 0.6% de allra fattigaste till godo, de som lever i absolut fattigdom. När dessa de fattigaste blev lite mindre fattiga gick samtidigt en överväldigande del av det totala ökade välståndet till att göra de rikare ännu rikare. Och en sådan utveckling håller inte vår planet för.

.

"The party's over" av Heinberg (2003)

.
My father rode a camel. I drive a car. My son flies a jet airplane. His son will ride a camel.

- Saudi saying

Richard Heinberg är så nära man kan komma en oljetopps-kändis. Till skillnad från många andra som skrivit om oljetoppen har han inte en oljerelaterad yrkes- eller akademisk karriär bakom sig och jag tror att man med fog kan säga att i den mån man hört talas om honom så är det just för att han har skrivit flera böcker om olja och oljetoppen. Hans skrev sin första bok om oljetoppen, “The party’s over: Oil, war and the fate of industrial societies” år 2003 och han har därefter varit mycket produktiv och skrivit böckerna ”Powerdown: Options and actions for a post-carbon world” (2004), ”The oil depletion protocol: A plan to avert oil wars, terrorism and economic collapse” (2006) samt den nyligen utkomna ”Peak everything: Waking up to the century of declines” (2007). När Richard skrev “The party’s over” för fem år sedan var han lärare på New College of California, nuförtiden är han “Senior Fellow” på Post Carbon Institute. Det är en organisation/institut som ”conducts research, develops technical tools, educates the public, and organizes leaders to help communities around the world understand and respond to the challenges of fossil fuel depletion and climate change”. Förutom journalist, lärare och författare är han enligt Wikipedia också en duktig violinist, illustratör och bok-designer.

När jag läste "The party’s over" för några månader sedan tyckte jag att den var jättebra. Men när jag satte mig ner för att skriva denna text visar det sig vara betydligt svårare att få grepp om boken. Richards bok är en utmärkt sammanfattning, en syntes av många olika saker. Problemet är att boken täcker så många olika ämnen och områden att det är svårt att hitta en röd tråd bortom ”en dag kommer oljan att börja sina och konsekvenserna går inte att överskatta”. I sin exposé täcker Richards av biologi, ekologi, lite kemi, geologi, historia, ekonomi, och samhällskunskap i bred bemärkelse. Dessutom berör han en mängd olika sakfrågor, t.ex. Hubberts ”upptäckt” av oljetoppen, frihandel, transporter, kreditväsendets uppkomst, jordbruk, alternativ till oljan och ett realpolitiskt perspektiv på USAs moderna (olje-)historia och krig – för att bar nämna några få. Boken är en mycket bra ”första bok” inom området (eller present att ge bort) men kanske inte lika intressant ifall man redan har ett halvdussin andra oljeböcker under bältet. Boken handlar om så många olika saker att den är omöjlig att kort sammanfatta och jag väljer istället att belysa ett ”spår” som Richard utvecklar i (en del av) boken – det om festen. The party’s over – vad är det för fest Richard pratar om? Var jag bjuden? Och varför måste festen ta slut?

Festen som Richard hänvisar till började för 150 år sedan när vi hittade en gömd skatt under källargolvet – oljan. Sedan dess har vi med stor entusiasm och uppfinningsrikedom festat upp denna skatt i samma takt som vi har grävt upp den. Innan vi snubblade över vår skatt var vi tvungna att hålla oss innanför ramarna och hushålla med den energi som solen i en eller annan form löpande gav oss. De senaste 150 åren har vi istället festat loss tack vare ett stort arv bestående av subventionerad energi som ”legat och väntat på oss” (?) i många miljoner år. En gallon bensin (3.8 liter) innehåller lika mycket energi som en människa utvecklar på en månad genom hårt kroppsarbete. Ändå har det gått att köpa bensinen för de pengar du med en amerikansk minimilön tjänar på 20 minuter. Till och med för en arbetare med ett låglönejobb har energi alltså varit så billig att den nästan kan betraktas som gratis. Jag kommer att skriva mer om "gratis" energi i en senare text här på bloggen.

Vi tenderar att ta denna energi för given, men det har vi inte råd med längre. Richard pekar på att de resurser vi i snabb och ökande takt har förbrukat är begränsade och att det är mer rättvisande att hänvisa till den 200 år långa perioden vi befinner oss i just nu inte som en ”era” utan som ett begränsat intervall eller till och med en bubbla (”the Industrial bubble”). Billig energi har gjort allt vi tar för givet idag möjligt, inklusive en fantastisk levnadsstandard i den rikare delen av världen och en befolkningsmängd på över sex miljarder på jorden. Men både vår levnadsstandard och antalet människor på jorden är totalt beroende av fortsatt (helst ökande) energitillgång till en låg och stabil kostnad. Vilket alltså inte kan fortgå så länge till (vissa menar att vi redan är där nu).

I ett kapitel som heter ”Can the party continue?” går Richard metodiskt igenom andra energikällor som skulle kunna täcka upp för eller ersätta oljan; naturgas, kol, kärnkraft, vindkraft, solenergi, väte, vattenkraft, geotermisk energi, tidvatten, vågkraft, biomassa, -diesel, -etanol, fusion respektive kall fusion. Dessvärre finns det ingen enskild och ingen kombination av energikällor som lätt eller kanske ens alls kan ersätta oljan fullt ut – och en omställning och uppbyggnad av alternativen kan lätt ta många decennier. Efter att ha gått igenom möjliga konsekvenser av minskad tillgång och dyrare priser på energi - på en uppsjö av olika områden (”A banquet of consequences”) - kommer Richard fram till sina rekommendationer.

Richard hyser inte någon större tilltro till att lösningar kan komma från den politiska arenan – åtminstone inte innan krisen redan är över oss. Dessutom kommer rivaliteter mellan olika samhällsgrupper (t.ex. rika mot fattiga, gamla mot unga, "vi" mot "dem") att hårdna i ett politiskt klimat med minskande totala resurser. ”Because they have no solution, politicians on both sides will probably go to absurd lenghts to obscure or mystify real causes of the changes engulfing society”. Att öppet berätta att vår tid med billig energi är på upphällning är det enda moraliskt försvarbara alternativet, men det kommer att sitta långt inne. Dessutom kommer ”vi”, folket, i vilket fall att så länge som möjligt förneka en sådan osmältbar sanning och istället välja att leva på hoppet så länge vi kan. Paradoxalt nog minskar våra chanser att minimera mänskligt lidande och hantera den plågsamma övergången ifall politiker väntar med att lägga fakta på bordet och medborgare väljer att leva på falska förhoppningar. I förbifarten påpekar Richard också att det i längden kommer att bli svårt att hålla ihop geografiska jätteländer som USA som istället kan falla sönder i mindre regionala block.

Rent generellt tror Richard inte att vi kan undvika en kollaps men han förespråkar en ”managed collapse”. Han påtalar också vikten av att formulera mål som är värda att sträva mot även i en tid där en del av samhällsstrukturen steg för steg kommer att monteras ner. ”Living in smaller communities, people would enjoy having more control over their lives. Traveling less, they would have more of a sense of place and of rootedness”. (Mänsklig) utveckling utan tillväxt och bättre liv även fast standarden sjunker är målen. Detta representerar bästa möjliga utfall men det är på intet sätt garanterat utan måste medvetet tillkämpas. Liksom i Pfeiffers bok avslutas även denna med en hel del sidor med tips och råd för hur man som individ redan idag kan börja förbereda sig inför oljetoppen.
.

Bilindustrins stålbad

.
I min förra text skrev jag om bilindustrins och speciellt GMs prekära situationa just nu. Många saker har "konspirerat" mot de amerikanska biltillverkarna och inte minst deras egen kortsiktighet. De har levt gott i nästan 15 år på att tillverka och sälja stora blaffiga bensinslukande stadsjeepar och pickup trucks och kunna tjäna 10 000 eller till och med 15 000 dollar eller mer per såld "gas guzzler". Småbilar har sålts med marginell vinst i USA eller ibland till och med till förlust: "For nearly 30 years, Detroit's auto producers have sold small cars for two reasons -- to attract young buyers with inexpensive options and to increase their fleet average fuel economies to meet federal standards". Av anledningar som jag inte förstår är "samma" bil substansiellt billigare i USA än i Europa - inte riktigt 50% billigare men inte heller långt därifrån.

Även om de amerikanska biltillverkarna nu lyckas effektivisera produktionen och tjäna 1000 dollar per småbil (vilket alltså ännu inte är fallet) - måste man sälja många småbilar för att väga upp för varje utebliven försäljning av en stadsjeep. I ärlighetens namn verkar det dock också som att de amerikanska biltillverkarnas fackanslutna arbetares högre löner (puh) gjort en skillnad när marginalerna är små jämfört med de japanska bilartillverkarnas icke-fackanslutna arbetare i USA.

Det är i vilket fall tydligen inte helt trivialt att ställa om en fabrik till att tillverka småbilar. Åtminstone inte för Ford som betalar 75 miljoner USD för att ställa om en fabrik i Michigan från SUVar till Ford Focus, en process som tar åtminstone några månader och eventuellt upp till ett år (olika källor har olika uppgifter). Detta beskrivs dock som en "relativt liten utgift" som möjliggörs av en större investering i flexibel tillverkning på 300 miljoner USD i samma fabrik år 2005 (därför kan 80% av maskinerna i fabriken står kvar/omprogrammeras). GM pungar ut med mer än 350 miljoner USD för att ställa om en fabrik i Ohio där produktionen av bränslesnåla Chevrolet Cruze väntas komma igång 2010. Undantaget är Honda, som investerade i flexibilitet för ett decennium sedan och som kan ställa om produktionen mellan två modeller i sin fabrik i Ohio på 5 minuter (!). Förr i tiden byggde man nya fabriker för varje enskild bilmodell, men Hondas nyaste fabrik i Indiana kan tillverka alla Hondas modeller.

Den biltillverkare som hittills har klarat sig – jag kan inte skriva ”bäst”, men minst dåligt - är just Honda som överhuvudtaget inte tillverkar några jättebilar med jättemotorer. Japans näst största biltillverkare har istället hela tiden konsekvent och långsiktigt satsat "rätt", på små bilar med bränsleeffektiva motorer. För tillfället lider alla biltillverkare, men under årets första 8 månader ökade fortfarande Honda sin försäljning i USA vid en tidpunkt där alla andra biltillverkare minskade. Om bilförsäljningen vänder kan man också förvänta sig att Honda kommer att kapa åt sig marknadsandelar (vilket de faktiskt gör redan idag eftersom Honda minskar mindre än andra). Kanske har Honda nu gått om Ford i USA och är trea efter GM och Toyota?

Det går ofta att åka längre med sin ”gamla” bil – människor köper vanligtvis inte nya bilar för att den 3 (eller 6 eller 9) år gamla bilen kollapsade utan för att man vill och för att man har råd (nåja - fick lån kanske man snarare ska säga). Allt jag skrev i förra texten (rasande försäljning, svårigheter att få lån) är dåliga nyheter för biltillverkarna, men det finns fler dåliga nyheter. I kombination med överkapacitet i produktionen och ett på detta följande priskrig så förutspår nu internationella valutafonden (IMF) en global recession nästa år (det vill säga negativ tillväxt för världen som helhet). Och som om detta inte vore illa nog så ställs det också hårdare bränsle- och miljökrav på bilarna – ett område där just de amerikanska biltillverkarna ligger sist och är de som har sämst förutsättningar att hantera detta.

I ett utspel från Vita huset förra veckan kan nu biltillverkare ansöka om fördelaktiga lån med låg ränta från Energy Department för att ställa om sina fabriker till att bygga mer energieffektiva bilar som ska klara de federala reglerna. Kongressen gav i september sitt godkännande till att ställa 25 000 miljoner USD till förfogande för att "utveckla eller tillverka" bilar som är minst 25% mer energieffektiva än den genomsnittliga bilen av samma typ. Pengarna kommer att användas mindre till att utveckla helt nya fantastiska bilar och lösningar och mer till att skynda på och skala upp produktionen av bilar som är färdiga eller nästan färdiga men som ännu inte massproduceras. Lånen är konstruerade på ett sådant sätt att de gynnar en omställning av äldre fabriker och därmed också företrädesvis de amerikanska biltillverkarna (surprise, surprise ;-). Det är väl just en sådan omställning som jag i min enfald trodde att Marknaden var menad att klara av själv, men så ser det tydligen inte ut idag och de amerikanska biltillverkarna har i dagarna svarat med att be om att få låna ytterligar 50 000 miljoner USD som inte knyts till några miljömål. Eftersom läget är så kritiskt kan de inte låna dessa pengar på den öppna marknaden till en vettig ränta - förutom det faktum att banker överhuvudtaget är tveksamma till att låna ut pengar till någon för något just nu.

Bilindustrin ser med viss tillförsikt på att Obama, en demokrat, blivit vald till president. Då ökar chansena att bilindustrin får hjälp jämfört med en republikansk president - inte minst för att det står så många jobb på spel. Frågan är dock om de ens kan vänta tills Obama kliver på presidentämbetet i slutet av januari? En rapport från The Center for Automotive Research menar att om en av de tre stora biltillverkarna stänger dörrarna skulle detta leda till 3 miljoner förlorade jobb i USA (jag har på andra håll sett siffror som varierar mycket). Enligt Wikipedia har det amerikanska bilarbetarfacket 465 000 medlemmar men samtidigt har över 100 000 jobb i bilindustrin gått förlorade bara i år. En stängning får dock effekter som ringar på vattnet - jag har för mig att jag tidigare har läst att ca 10% av BNP och 10% av alla jobb på ett eller annat sätt är knutna till, eller beroende av, bilindustrin. Varför då implicit ge sitt stöd till åratal, eller decennier av misskötsel? Jo för att det kan hända att "the consequences of a major failure in the automotive industry far outweigh the cost of keeping the major automotive companies going"

Man får en inblick i den historiskt mycket starka kopplingen mellan federala myndigheter och bilindustrin i USA om man erinrar sig Charles Wilsons 50 år gamla uttalande. Wilson var VD för General Motors i mer än 10 år och när han skulle tillträda som försvarsminister 1953 fick han en tillspetsad fråga som handlade om intressekonflikter: kunde Wilson ta ett beslut som låg i nationens intresse ifall det samtidigt gick emot GMs intressen? Han svarade "I cannot conceive of one because for years I thought what was good for our country was good for General Motors, and vice versa. The difference did not exist. Our company is too big" (Black, p.249). Kanske är det just precis så att när företag blivit för stora och viktiga sätts marknadens spelregler ur spel. Samma år som Wilson tillträdde 14-dubblade han för övrigt budgeten för att bygga federala motorvägar i USA...

Dessvärre är det inte många som tror att GM eller Ford har speciellt stora möjligheter att bli "bäst i klassen" även om de får öronmärkta lån, no-strings-attached, på tiotusentals miljoner dollar. Att ställa ut sådana lån kan alltså vara att slänga pengarna i sjön och bara temporärt skjuta upp en konkurs några år. Detta inte minst utifrån att det kan finnas rejäl överkapacitet i bilindustrin i många år framöver och att utmaningen kommer att ligga i att kapa åt sig marknadsandelar på en krympande marknad. Det är svårt att se exakt vad som kan göras för att vända utvecklingen och just nu ser inte bilar direkt ut att vara någon framtidsbransch. Kanske borde man inte ge pengar till biltillverkarna utan istället försöka använda dessa pengar till att skapa nya jobb?

Ingen kan i alla fall anklaga Volvoarbetaren Lars Henriksson för att inte tänka nytt. Han pekar på att bilar förstör miljön och att bilindustrin befinner sig i en kris och förespråkar att i Sverige borde staten ta över Volvo och sedan ställa om produktionen till något helt annat, t.ex. förnyelsebara energikällor eller spårbilar. Under andra världskriget gick det - då ställde biltillverkarna om produktionen och började tillverka bombflygplan på bara några månader.

Med undantag för Lars Henriksson har hela denna text utgått från att vi visserligen kommer att möta stora förändringar men att framtiden ändå i huvudsak kommer att bli en förlängning av nutiden - fast med mindre, bensinsnålare bilar. Jim Kunstler ger uttryck för ett mer radikalt alternativ när han skriver: "Personally, I believe the age of Happy Motoring is over. Many Americans have already bought their last car -- they just don't know it yet". Här kommer en vacker bonusbild som fångar flera saker; USA, bilindustrins skymning (?), bensinbrist och inte minst, en Volvo (bilden är från 1974 - första oljekrisen).

.

Akut kris för General Motors

.
Annonsen ovan: "The highest praise that can be accorded any product in any field is to declare it the Cadillac of its kind."


Det är minst sagt motigt just nu för biltillverkare i allmänhet och för de amerikanska i synnerhet. Detta är den första texten av två med fokus på i huvudsak den amerikanska marknaden och de amerikanska biltillverkarna.

General Motors (GM) säljer mest bilar i världen (dött lopp med Toyota) och är också störst i USA. Under GMs paraply finns i USA bilar som säljs under varumärkena (i fallande ordning) Chevrolet, GMC, Pontiac, Saturn, Cadillac, Buick, Hummer och minstingen Saab. Internationellt finns även Opel, Vauxhall och några till. År 2007 sålde GM 9.37 miljoner bilar i hela världen (ca 300 000 fler än året innan) och närapå varannan såld bil var en Chevrolet. Nordamerika stod för något mer än 40% alla sålda GM-bilar. I en pressrelease från början av 2008 var det idel glada miner.

Nu är läget ett annat och GMs försäljningssiffror i USA för oktober 2008 var 45% lägre än ett år tidigare. För hela det tredje kvartalet gick försäljningen ner 19% i Nordamerika och 11% globalt. Under det tredje kvartalet 2008 gjorde GM en förlust på enorma 2 500 miljoner USD! Egentligen var resultatet värre än så för förlusten var 4 200 miljoner dollar innan man justerade för engångsposter. ”In a conference call with reporters and analysts, [GM’s VD] Wagoner said the company will “take every action we possibly can” to avoid bankruptcy.”

Bara tanken på att en av ”de tre stora” biltillverkarna skulle kunna gå i konkurs borde sända chockvågor genom USA. Enda skälet till att det inte gör det är för att USA har haft en hel del tid på sig vid det här laget att vänja sig vid tanken. GM har inte gjort någon vinst sedan 2004 utan har istället under de senaste tre och ett halvt åren lyckats gå 72 000 miljoner USD i förlust - fast ”bara” 25% av detta belopp kan hänföras till kärnverksamheten; biltillverkningen och -försäljningen. Efter att resultatet för tredje kvartalet redovisades i torsdags (6 nov) föll GMs kurs med 9% och nådde sitt lägsta värde på 60 år. GMs pengar rinner mycket snabbt ur kassan och kan vara slut inom några få månader när GM "will approach the minimum amount necessary to operate its business".

Hela bilindustrins försäljningssiffror är enligt en GM-direktör nu ”unsustainably weak” - de lägsta i USA på 25 år. Med oktobersiffrorna som mall skulle försäljningen på helårsbasis landa på 11 miljoner sålda fordon jämfört med 16 miljoner 2007. Om man därefter justerar siffrorna utifrån att befolkningen har ökat i USA så har man inte tidigare sålt färre bilar med mindre än att man går tillbaka till perioden direkt efter andra världskriget!

Förlusten för Ford stannade vid ”måttliga” 130 miljoner USD men om man rensar bort engångsposter så var resultatet en förlust på närmare 3 000 miljoner USD för senaste kvartalet. Volvo, som är en del av Ford-koncernen, drog sitt strå till stacken och ”bidrog” med en oöverträffad rekordförlust på 460 miljoner USD, eller, 55 000 kronor för varje såld bil. Även Volvo ligger nu så dåligt till att det finns en risk att bolaget inte överlever. Att Ford skulle skjuta till pengar är inte att tänka på i dagsläget. Dessutom tror åtminstone Ford att vi ännu inte nått botten och att nästa år kommer att bli lika dåligt som eller värre än 2008.

Förutom att GMs kassa kan vara tom inom några månader kan Chrysler vara där om ett halvår och Ford året därpå (2010) om utvecklingen fortgår. Vi pratar här alltså om några av världens största företag - GM är 9:a och Ford nummer 13 på en lista över värdens största företag mätt i omsättning. Chrysler som är minst av de tre är privatägt (inte börsnoterat) så exakt hur stort det är vet man inte. För övrigt kan man notera att 6 att de 10 största bolagen i världen (i omsättning) och 7 av de 10 största bolagen (i vinst) är oljebolag. Effekten av att oljebolagens ”bästa kompisar” biltillverkarna nu går på knä kan man fundera över…

Även en mer välskött biltillverkare som Toyota drabbas också. Visserligen går de med rejäl vinst men vinsten 2008 beräknas sjunka till en tredjedel av vad den var 2007. När resultatet från tredje kvartalet kungjordes (en vinst på 1 500 miljoner USD) sjönk Toyotas kurs med mer än 10%.

GM hade den största försäljningsminskningen i USA i oktober (45%), men de andra stora biltillverkarna ligger inte långt efter; Chrysler 35% minsking, Nissan 33%, Toyota 32%, Ford 30% och Honda 25%. Europeiska bilar är inte så vanliga i USA men både Volvo och Saab har tappat "generande mycket mer än sina konkurrenter" på denna den viktigaste av deras marknader. Snittet för hela bilbranschen i USA var en minskning på 32% jämfört med oktober föregående år. Om man delar upp siffrorna och skiljer på bilar och ”light trucks” (SUV/stadsjeepar, pickup trucks, vans) så har försäljningen av de senare i runda slängar halverats jämfört med för ett år sedan. Detta är ytterligare en dålig nyheter för biltillverkarna eftersom vinsterna är högre på dessa bilar och bland de som ligger värst till återfinner vi igen GM som har fel ”produktmix” att erbjudan en krympande marknad där det råder brist på pengar.

Förutom att många rädda konsumenter inte ger sig ut och köper nya bilar idag så har de som skulle vilja svårt att få låna pengar. Nu lånar man bara ut pengar till de kunder som har excellent kredithistoria och dessutom lånar man inte ut lika stor andel av bilens värde. Eftersom 96% av bilköpen sker på kredit blir färre bilköp av och eftersom värdet på huspriserna gått ner i USA går det inte heller längre att låna pengar med huset som säkerhet. Dessutom kan bilen många vill byta in nu vara mindre värd än lånen man fortfarande har kvar på den (speciellt om det är pick-up truck). Ett skäl till att just GM tappat extra mycket försäljning är att deras egen finansiella arm, GMAC har blivit mer selektiva och restriktiva med att låna ut pengar. Detta har lett till problem för GMs återförsäljare och missnöjet jäser nu bland dessa.

Kommer GM - världens största biltillverkare - att finnas kvar om 1, 2 eller 5 år? Och vad kommer att hända med Saab och med Volvo framöver? En fordonsanalytiker tror till exempel att Saab kan bli japanskt eller kinesiskt. Vad beträffar GM ser företaget ut att ha små chanser att överleva utan stöd från USAs regeringen (dvs ytterligare en "bail-out"). En analytiker menar att det är 80 till 90% chans att GM har gått i konkurs till år 2010 om inte regeringen går in och hjälper till med pengar i storleksordningen 10 000 till 15 000 miljoner USD. Fortsättning följer...


Tillägg - tisdag 11 nov.
Deutsche Bank är först ut med att säga att GMs aktie är utan värde - att målkursen är 0 (noll) $ och att aktien är värdelös. GMs kurs gick ner 25% i måndags och ytterligare 10% på tisdagen. Just nu står aktien i 3 dollar och på ett år har kursen gått ner 90%. Deutsche Bank menar att GMs pengar kommer att ta slut innan årsskiftet och att företagets enda hopp nu står till att USAs regering intervenerar.
.

Livet efter oljan - de första 3 månaderna

.

Jag startade den här bloggen den 1 augusti. Nu, 3 månader och 20 texter senare skriver jag här en text som inte alls handlar om olja utan som är en summering och en reflektion kring denna blogg och de texter som har publicerats här. Denna text är alltså en meta-text - en text om text.

Jag började med att gå tillbaka och läsa min allra första text, "Välkommen till ett liv efter oljan". Har bloggen nått upp till det jag då förespeglade att den skulle bli?

- "Intentionen från min sida är att skriva inlägg (minst ett i veckan)".
Ja, jag har skrivit texter regelbundet. Istället för att publicera texter närhelst de är färdiga har jag hittills publicerat nya texter regelbundet som en klocka med 5 eller 6 dagars mellanrum (men jag kan inte garantera att jag alltid kommer att vara lika duktig framöver). Det är lättare att få till en text om man har ett mål att sikta på. Ibland sätter det press på mig att få färdigt en text, ibland ligger jag och håller några dagar på en färdig text och "tar ledigt" från skrivandet.

- "skriva inlägg ... utifrån artiklar i dagspress, böcker, dokumentärfilmer och andra bloggar".
Av de 20 texter som jag skrivit hittills handlar 5 om böcker jag har läst (jag har dessutom läst några böcker som jag inte skrivit om ännu). Ingen text har utgått från en film ännu eller från andra bloggar. En del texter tar sin utgångspunkt i frågeställningar som dryftats i forumet OljeSnack. Några texter utgår från artiklar och frågor som flyter omkring i dagspressen. Jag har också samlat på mig en rejäl bunt med tidningsurklipp som kan tjäna som inspiration till kommande texter.

- "Detta kommer att kompletteras med egna reflektioner och analyser".
Många texter jag skrivit hamnar i denna kategori. Ofta har jag utgått från någon fråga som väckt mitt intresse och som jag har gått vidare och undersökt för att tillfredsställa min egen nyfikenhet och själv förstå bättre.

- "Inte minst kommer jag att reflektera utifrån min egen situation och de val jag och min familj gör". Jag har skrivit tre sådana texter (om bilpool, ekoby och ett besök på Kolmården i somras). Det har kännts lite mer läskigt och personligt utelämnande att skriva sådana texter i jämförelse med de övriga mer opersonligt analytiska texterna jag vanligtvis skriver här.

Vilka texter kan ni se fram emot framöver? Ja eftersom jag läser böcker kommer det regelbundet att dyka upp nya texter om böcker minst en gång per månad. Jag har en lång lista med utkast i varierande form av färdighet - allt från att det bara finns en rubrik till en lista med länkar eller halvfärdiga text-sjok. Två gånger har jag läst in mig lite djupare på ett ämne och skrivit en "artikel-serie" med två respektive tre texter. Det är lite mer ambitiöst men jag tror att det automatiskt blir så snarare än att försöka korta ner och sammanfatta ett komplext problem. Å andra sidan är det helt klart mer arbete med att skriva en serie av artiklar än fristående texter så vi får se hur det blir med det framöver...

Något jag aktat mig för hittills är att skriva om frågor som jag själv tycker är riktigt svåra eller komplicerade. Det är lättare att skriva en text om något konkret (SkySails, en bok jag läst) än att skriva om något kontroversiellt så som tillväxtens gränser eller ett tekniskt ämne som EROEI som jag är intresserad av men som jag skulle behöva läsa in mig mer på. Om man skriver om "svåra ämnen" måste man i högre grad väga sina ord på guldvåg, tänka igenom vad man vill ha sagt och hur man ska säga det. Det som är svårare och mer ambitiöst tenderar dock tyvärr att skjutas framåt. Om jag skulle skriva en text om vindkraft skulle jag känna att jag behövde läsa stora mängder text dessförinnan. Det är något jag måste arbeta bort för annars kommer det inte bli någon skrivet om sådana ämnen.

Något mycket positivt med att ha en blogg är de synergieffekter som uppstår. Om något har tilldragit sig mitt intresse finns det nu en extra drivkraft till att undersöka detta; nu har jag ju en blogg som väntar på nya texter. Att undersöka något eller att tänka till blir också att få något att skriva om. Om jag bara skrev för min egen skull (och lade färdiga texter i en byrålåda) skulle det aldrig bli något skrivet. Att ha en blogg och en hel värld (nå, ett helt Sverige) av potentiella läsare blir en drivkraft att få tummen ur och förkovra sig i ett ämne. Att ha en blogg gör dessutom att man ser på saker med nya ögon. Händelser och ämnen utvärderas utifrån potentialen att kunna bli analyserade i en blogg-texter. När man sedan sätter sig ner och sammanfattar och skriver en text är detta ett sätt att bearbeta material som gör att siffror, fakta och samband fastnar i huvudet. Att skriva texter till denna blogg gör mig till en bättre olje-debattör i vardagen.

Att det faktiskt finns en publik som läser det man skriver gör en stor skillnad. De första 2 månaderna/15 inläggen skrevs ”i blindo”. Jag hade ingen aning ifall någon över huvud taget hittade till bloggen och läste det jag skrev. Det enda sättet jag kunde se om någon varit här var ifall det fanns kommentarer, men tyvärr skriver ni som läser detta inte så många kommentarer (varför då - ja svara gärna på det, du regelbundna läsare som ännu inte kommenterat något inlägg…). Efter en månad började jag pinga nyligen.se och twingly.com när jag skrivit nya inlägg och jag tog också för vana att ibland kommentera andras bloggar och lämna en länk hit. Fortfarande tyvärr utan att veta om det hade någon effekt :-(

För snart en månad sedan skaffade jag dock en gratis räknare från gostats.com och sedan dess är Livet efter oljan roligare att driva. Det var mycket trevligt att få ett hum om trafiken på min blogg. Framför allt var det trevligt att få reda på att någon över huvud taget läser det jag skriver. Jag kan inte utesluta att jag skulle tappat sugen så småningom ifall jag inte vetat något alls om min eventuella publik eller ens huruvida det fanns någon sådan. Nå, strikt talat vet jag egentligen bara att en del människor kommer till bloggen – jag vet fortfarande inte hur många som faktiskt läser texterna - men jag utgår ändå från att det är en hel del nu när det dyker upp ungefär 15-20 unika besökare per dag.

Numera kan jag alltså se hur många som kommer hit och varifrån ni kommer (direkt hit eller genom en länk). Det är framför allt på tre olika sätt som människor dyker upp här:
- Det första är genom att man känner till bloggen sedan tidigare och kommer tillbaka, dvs att man inte klickat på någon länk för att ta sig hit utan redan har adressen i sitt huvud eller i sin dator. Det finns 7 personer som "prenumererar" på bloggen just nu och som alltså blir varskodda direkt när jag publicerar nya inlägg. Dessa 7 personer är min "stampublik" :-)
- Det andra sättet är genom OljeSnack. En länk i ett inlägg där gör alltid att en drös människor ramlar in. De flesta av dessa har säkert varit här förut men kanske kommer det också någon eller några nya varje vecka.
- Det tredje sättet är genom sökningar på Google där min blogg dyker upp som ett av de 10 första alternativen. Google skickar för närvarande hit ungefär 5 personer per dag och säkert är i princip alla dessa här för första gången. Google är helt klart det bästa sättet för just denna blogg att locka hit helt nya läsare - mycket bättre än nyligen.se, twingly.com eller att lämna kommentarer/länkar på andras bloggar. Att jag lämnar kommentarer eller att det finns länkar hit från en del andra bloggar verkar i vilket fall ändå leda till besök av några nya personer varje vecka.

Genom gostats.com får jag reda på exakt vilka söktermer som ledit människor hit och det är alltid lika roligt att se. Här är 15 söktermer som genererat besökare under sista veckan i oktober och med en tyngdpunkt på sådana söktermer som gör att bloggen hamnat bland de allra första alternativen (första skärmsidan) som Google returnerar:
- flygbranschen kris intressant (1)
- Gunnar Lindstedt (1)
- bok jordbruk energi (1)
- utsläpp vid fartygstransport+flyg (1)
- oljepris + sjöfart (1)
- matproduktion olje dopad (1)
- skysails wrage (1, 2)
- Container från USA till Australien kostar (2)
- boverkets definition av ekobyar (2)
- konkurs ryan air (3)
- bensinpriset på väg upp eller ner? (6)
- Gunnar Lindstedt Svart Jord (6)
- oljan första världskriget (6)
- ny bok om jordbrukets vilkor (6)
- oljetopp (9)

Många av söktermerna ovan leder till att Livet efter oljan i mina egna ögon hamnar obegripligt högt utifrån att bloggen bara funnits i några månader och bara innehåller 20 texter. Jag kan inte tillräckligt mycket om Googles PageRank-system (speciellt vad beträffar rankning av bloggar/blogginlägg). Jag har därför ingen koll på hur man ska optimera en webbsida/blogg för att komma högt upp på sökningarna men tydligen gör jag någonting helt rätt ändå fast jag inte vet det är jag gör rätt. Men ändå, hur min blogg kunde bli första träffen när man sökte på ”Gunnar Lindstedt” samma dag som hans nya bok kom ut övergår mitt förstånd. Men detta var för en vecka sedan och idag kommer inte min blogg med bland de 10 första träffarna när man söker på hans namn så det går undan i att ranka om sidorna (även andra söktermer ovan har stigit eller fallit i sin position). Så mycket vet jag i alla fall om PageRank att det är bra om andra websidor som är populära länkar hit och jag gissar att det måhända kan ha skett. Tilläggas kan att andra sökmotorer är helt insignifikanta i jämförelse med Google när det gäller att styra trafik till Livet efter oljan. Antingen rankar de min blogg lägre så att ingen hittar hit eller så använder alla bara Google för att söka numera. Jag testade därför att mata in alla 15 söktermerna ovan i Microsoft Live Search och i Yahoos söktjänst. Söktermen "matproduktion olje dopad" ledde hit i båda sökmotorerna och ytterligare en term ovan gav utslag (bland de 10 första resultaten) i vardera sökmotor. Uppenbarligen gillar Google Livet efter oljan men så är tydligen inte fallet med Microsoft och Yahoo som på det stora hela ignorerar denna blogg.

Något som GoStats och alla andra verktyg tyvärr aldrig kommer att kunna besvara är hur lång tid en person lägger på att faktiskt titta på en text och vilken effekt texten har på denna persons blodtryck och världsbild... :-)

En tydlig trend är att mina texter har tenderat att bli längre och längre. De första 10 texterna var i snitt något över 4000 tecken långa. De senaste 10 har istället varit i snitt nästan 7000 tecken långa och även bland dessa är trenden uppåtgående. Faktum är att de fem senaste texterna också är de fem längsta texterna. Här undrar jag om längre texter uppskattas eller om de snarare kan tänkas avskräcka läsare (speciellt de som inte varit här tidigare)? En dubbelt så lång text tar mer än dubbelt så lång tid att skriva så om dessa inte uppskattas fullt ut borde jag egentligen sänka ambitionsnivån lite och satsa på att skriva kortare texter (men kanske fler).

Avslutningsvis vill jag tacka alla som orkat läsa så här långt och tillägga att jag skulle uppskatta att få kommentarer på just denna text! Det skulle hjälpa mig att bättre förstå min publik; vad ni uppskattar och vad ni vill läsa. Därför avslutar jag med en enkel fråga som speciellt riktar sig till er som återkommer hit regelbundet: Varför läser du Livet efter oljan?

PS. Ironiskt nog är just denna text den överlägset längsta jag skrivit hittills här på bloggen.
.