Krisens effekter - del 7

.Bild: Omslaget till musikgruppen Supertramps fjärde album, "Crisis? What crisis?" från 1975.


Det här är sjunde och sista delen i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare i USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som gått ner för räkning och behöver hjälp för att inte behöva gå till sängs hungriga. I denna text går jag vidare till de som har det allra sämst; de som blivit hemlösa och som befinner sig på botten av samhället. Känsliga läsare som tror att alla historer och livsöden har (kan ha) lyckliga slut varnas.

Detta är en av de längsta texter jag skrivit till bloggen, men jag "orkar" inte dela texten i två och det är dessutom dags att efter två månader avsluta "krisens effekter". Och det skulle ju vara jobbigt att älta dessa frågor om hemlösa och hungriga människor i takt med att det börjar närma sig jul och julskyltningen tar fart på gator och torg (obs ironi).


Jag har ett erkännande att göra och det är att med undantag för förra texten har alla namngivna personer i de föregående fem texterna varit välbeställda och haft det bra fram tills alldeles nyligen. Men var är de som redan var fattiga innan den ekonomiska krisen slog till? Jag blev påmind om dem när i somras jag läste en stark krönika av den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich. Barbara är kvinnan som wallraffade och tog ett antal okvalificerade jobb för att inte bara skriva om, utan också uppleva den amerikanska underklassens livsvillkor. Resultatet blev boken “Nickel and Dimed: On (not) getting by in America” som kom ut 2001. (Jag läste den svenska versionen, “Barskrapad: Konsten att hanka sig fram”). Inte ens Kottowitz (del 5) som förlorade sin lägenhet när han fick vänta i månader på sin arbetslöshetsersättning tillhörde tidigare denna amerikanska underklass av hårt arbetande människor med otillräckliga löner (“working poor”).

In sin krönika skriver Barbara om de som redan för två eller fem eller tio år sedan levde på eller under fattigdomsgränsen. Hennes läsvärda krönika är en rasande attack mot vår fascination inför medelklassens våndor, men vår oförmåga att se de som redan tidigare hade det dåligt och som nu har fått det ännu sämre. Krisens offer tenderar att symboliseras av en rättskaffens polisman som hotas av att vräkas från sin stora, fina villa i en amerikansk förort, eller en för detta byggnadsarbetare som förlorat sitt hem och måste bo i ett tält (se till exempel detta tre minuter långa TV-inslag). Men var finns berättelserna om de som redan tidigare betalade ockerhyror för att bo i en husvagn och som blev vräkta från den redan för två år sedan? Var finns alla städare, vaktmästare, trädgårdsarbetare, hushållerskor och illegala immigranter; alla de som tillhör den fjärdedel av USAs befolkning som redan tidigare levde på gränsen till fattigdom? För dem finns det ingen ekonomisk recession, eller så har den alltid funnits. De var fattiga förut och de är fattiga nu, så vad har förändrats ur deras perspektiv?

"When I called food banks and homeless shelters around the country, most staff members and directors seemed poised to offer press-pleasing tales of formerly middle-class families brought low. But some […] admitted that mostly they see “the long-term poor,” who become even poorer when they lose the kind of low-wage jobs that had been so easy for me to find from 1998 to 2000."

Rika som fattiga måste nu spänna åt svångremmen, men där det kan betyda utebliven semester och färre restaurangbesök för de förra, kan det istället betyda uteblivna mediciner och missade måltider för de senare.

"The current recession is knocking the working poor down another notch — from low-wage employment and inadequate housing toward erratic employment and no housing at all. Comfortable people have long imagined that American poverty is far more luxurious than the third world variety, but the difference is rapidly narrowing."

Vad gör de fattiga för att klara sig nu? Vilka strategier finns det för att klara sig med mindre? Fattiga på landbygden köper billig mat som är nära, eller som har passerat sitt bäst-före datum. Fattiga i staden jagar smådjur, “shooting squirrels and rabbits and eating them stewed, baked and grilled”. Kvinnor ur alla samhällsklasser börjar strippa på herrklubbar (som i sin tur lider av tuffare tider). Men framför allt bor man fler på mindre yta, vilket kan inkludera allt från inflyttade familjemedlemmar till att man hyr ut soffan.

“There are no data yet on the effects of the recession on measures of inequality, but historically the effect of downturns is to increase, not decrease, class polarization. […] In good times and grim ones, the misery at the bottom just keeps piling up"

Det ser ut som Barbara har fått rätt, att inkomstskillnaderna ökar istället för att minska i den ekonomiska krisens spår. "The recession has hit middle-income and poor families hardest, widening the economic gap between the richest and poorest Americans".

År 2008 steg antalet fattiga (“poverty”) i USA från 12.5 till 13.2 procent av befolkningen. Det låter som en måttfull ökning men motsvaras av över 2.5 miljoner människor och antalet fattiga i USA uppgår nu till nästan 40 miljoner. Denna siffra kommer att stiga i år och även om ekonomin skulle vända uppåt räknar man med att antalet fattiga kommer att öka ända fram till 2012. Den officiella fattigdomsgränsen i USA är 13 500 dollar (90 000 kronor) per år för en familj på två och 21 200 dollar (140 000 kronor) för en familj på fyra. Man kan alltså vara ganska fattig i USA utan att för den delen officiellt klassas som "fattig" i statistiken. Jag vet inte hur Sergio (del 6) fick ihop till hyran på nästan 900 dollar per månad för det minimala motellrum som han och hans fem barn bor i, men det är ganska troligt att han inte är officiellt fattig om han kan betala över 10 000 dollar för sitt boende på årsbasis.

Sista benet på denna långa resa tar oss till de som lever i eller på gränsen till ren misär. På härbärgen, campingplatser, i tältstäder, i sina bilar och under broar (se ett bildspel här). Ett sådant “sista stopp” är en campingplats i Tennessee där man kan hyra en tältplats för knappt 2000 kronor i månaden (elektricitet ingår). Jag har personligen svårt att tro på journalisten som skriver att “many seem to find romance and even liberation in paring life down to the barest necessities”. Det handlar här alltså om en lerig camplingplats, dåligt väder och (för) få toaletter, men åtminstone en kvinna lyckas å sina egna och reporterns vägnar formulera ett "positivt" budskap:

"[For] Tammy Renault, who lives in a tent with a husband and four kids, there’s virtue to be found even in a muddy tent floor. “This tells you what you’re made of,” says Ms. Renault, a devout Christian whose faith has been steeled, not diminished, by her family’s crisis."

Bra för henne och för alla andra som kämpar på och lyckas behålla en positiv syn på framtiden trots stora motgångar och mot alla odds. National Alliance to End Homelessness förutsade i början av året att antalet hemlösa kommer att fördubblas, från 750 000 till 1 500 000 under de närmaste två åren på grund av den ekonomiska krisen. Nu skiljer man därför mellan kroniskt hemlösa - ofta ensamma män - som ofta också lider av alkoholism, drogmissbruk eller psykiska problem, och den nya våg av “ekonomisk hemlöshet” som beror på arbetslöshet, vräkningar och andra problem som följer på den ekonomiska krisen. På ett härbärge i Bakersfield, Kalifornien är en typisk gäst (“resident”) en ung mamma med ett bra jobb men med huslån som blev övermäktiga. Bland hemlösa familjer utgör kvinnor över 80% av de vuxna. I klarspråk består alltså många hemlösa familjer av en kvinna med ett eller flera barn. Till skillnad från hemlösa män som ofta befinner sig i medelåldern tenderar hemlösa kvinnor att vara under 25 år och ha barn som är under 5 år gamla. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att:

“The life of a homeless woman is particularly fraught with danger […] These young women are at much greater risk of being victimized when they have no stable home. It can be more difficult to obtain needed services. For anyone in this situation, it is destabilizing and extremely stressful.”

Liksom Sergio som jag nämnde ovan har jag förstått att många av de som nu blivit hemlösa tidigare jobbade i branscher som var knutna till bygg-boomen som nu har kraschat, till exempel byggnadsarbetare och mäklare (som Colt Phipps). "By the peak of the housing boom in 2006, construction surpassed manufacturing as the biggest employer of men with at most twelve years of schooling. [...] Construction [...] has accounted for about 18% of the nation's job loss in the past year". Det ligger förstås en bitter ironi i att de som tidigare byggde och sålde hus nu själva inte har något att bo i.

I Phinellas Hope, en tältstad i Florida som sedan december 2007 drivs av Catholic Charities är det ordning och reda. Inte mindre än 250 identiska tält står i raka rader. Det finns en väntelista för att få flytta dit, men när man väl kommer dit har man tillgång till badrum och duschar, datorer, tvättmaskiner och donerade kläder för de som behöver. De som flyttar in kan hämta ut liggunderlag, sovsäck, toalettartiklar och duschtofflor. Första månaden får man ett gratis busskort och rådgivning för att skriva ihop en resumé (CV). Man måste gå med på att inte använda alkohol eller droger och hjälpa till med olika sysslor i lägret. Det råder utegångsförbud efter 22.30 på vardagarna och midnatt på helgen.

Eftersom behovet är överväldigande ville man öppna ett till område med friggebodar (“wood sheds”) i närheten. Men till skillnad från Phinellas Hope ligger det nya området inpå bostadsområden där man inte är så förtjusta i att få nya grannar i form av hemlösa (narkomaner, befarar man), och där man därför organiserat sitt motstånd på webplatsen Stop Tent City.

En av de som bor i Phinellas Hope är före detta bilarbetaren Jim Marshall. Han är 39 år gammal, levde tidigare ett bekvämt medelklassliv, men blev av med sitt jobb i Detroit och flyttade till Florida i hopp om att förbättra sina chanser att hitta ett nytt. Så blev det inte och han sov på trottoarer i tre månader innan han kom till tältlägret. Han söker jobb online eller tar bussen för att söka jobb på McDonalds, Wal-Mart och i fabriker. Han knackar dörr och ringer samtal men har inte fått ett enda mail eller telefonsamtal i retur. Han “tjänar” 45 dollar i vecka på att donera sälja blod. Han känner känner sig illa till mods och har svårt att sova, “and not just because of the armadillos that burrow under his tent”. Han har sänkt sina förväntningar men har ingen aning om vart han ska ta vägen ifall han inte får bo kvar i det militäriskt välordnade tältlägret.

"I don't expect ever to make $50,000 a year working in the auto industry, but just enough to survive, have my own place, buy my own food, my own clothes," he says. "What every American would expect."

Denna välordnade tältstad står i stark kontrast till de tältläger som på sistone spontant har dykt upp i många olika delar av USA. En tältstad i Kaliforniens huvudstad Sacramento har funnits i flera år och bebotts av missbrukare och av de fattigaste av de fattiga. I början av året hade offer för den ekonomiska krisen fyllt på leden och tältlägret blev uppmärksammat av Oprah Winfrey i hennes TV-program i våras.

"The television images […] were reminiscent of pictures in a history book. Like some bitter reminder of the past, pictures of adults with empty eyes and neglected children looked like a caricature of the American dream. Criminologist James Alan Fox, who has long warned of a rise in crisis-related crime, says that […] 'The American dream to them is a nightmare, and the land of opportunity is but a cruel joke'."

Mitt allra sista exempel kommer från pyttestaten Rhode Island i nordöstra USA. Kanske får man där en smygtitt av hur (en del av) USAs framtid kan se ut. John Freitas, 55 och hans flickvän Barbara Kalil, 50 blev hemlösa av alla de vanliga, komplicerade skälen. De och ett annat par slog i början av april upp sina tält under en viadukt som så småningom ska rivas. “Foul-smelling and partially hidden, a place of birds and rodents, it was perfect.”

Ryktet spred sig och 4 personer blev 10 som blev 25. John var den informelle ledaren, den person man frågade om var man skulle slå upp sitt tält. I slutet av juni bodde 50 personer i tältlägret och John trädde ner som ledare efter att ha blivit ifrågasatt. Efter stölder och bråk blev John framröstad som “hövding” (“chief”) igen och lägret hade 80 invånare bara en månad senare. Till sin hjälp har John ett råd med fem medlemmar och ett fördrag där det bland annat står att alla som bor i lägret ska dela på arbetet och att “No one person shall be greater than the will of the whole”. Två män som slogs och därmed bröt mot fördraget blev förvisade från lägret. De har sina egna regler om skräp, mat, hygien och uppträdande och man får en känsla av att det rör sig om något som är, eller skulle kunna bli en post-modern (?) “stam” i ett samhälle på dekis.


Även om det jag skrivit om i dessa sju texter bara ger anekdotisk, vinklad, partiell och delvis skev bild av läget i dagens USA, så betyder det inte att bilden är osann. Jag har tvärt om i hög utsträckning utgått från artiklar som kommer från "prestige-källor" på nätet (jag har blivit speciellt förtjust i New York Times). Dessutom tycker jag att det är på sin plats med en motbild till de okritiska och ibland nästan påtänt positiva vinklar och reportage som inte sällan kännetecknar rapporteringen i svenska gammelmedia.

Det finns två saker som hela tiden lurar i bakgrunden genom hela serien av texter och det är arbetslöshet (undersysselsättning, lönesänkningar etc.) och husägande (huspriser, hemlöshet etc.). I princip allt jag har skrivit kan direkt knytas till dessa två ”grundorsaker” till krisens effekter på enskilda människors väl och ve. Det mesta pekar dessutom på att det bara har blivit sämre och sämre under hela det innevarande året, allt tal om ”gröna skott”, ”vändning” och ”återhämtning” till trots.

För den som vill fördjupa sig ytterligare kan jag rekommendera två webplatser som ständigt uppdateras och som båda skriver och rapporterar om krisens effekter. Den första är New York Times "Living with less: The human side of the global recession" och den andra är Huffington Posts "Bearing witness" som handlar om "the effects of the current economic environment on ordinary Americans". Där finns det precis hur många historier som helst som ligger i linje med det jag skrivit om i mina sju texter.

Vad mer kan man säga? Välkommen till nya USA! Det ser tyvärr ut att finnas en hel del likheter med det gamla USA som jag visade bilder från i texten “Misär och barnarbete”.

Trots att denna serie texter tar slut här kommer jag att återkomma till krisens effekter ur en helt annan vinkel inom kort, men innan jag sätter punkt för dessa texter har jag några funderingar och provocerande frågor som tål att tänkas på:

- Hur förhöll sig (välbeställda) människor för 100 år sedan till den fattigdom som de omgavs av?
- Hur förklarade man för sina barn att vissa (de själva) var rika emedan andra var fattiga? Ödet? Gud? Skillnad på folk och folk? Förmåga? Flit?
- Hur förklarade man för sina barn att vissa (de själva) var fattiga emedan andra var rika? Ödet? Gud? Skillnad på folk och folk? Belöning i nästa liv? Böja på huvud och ödmjukt acceptera?
- Hur långt kommer vårt medlidande att sträcka sig om fler och fler skulle bli fattigare och fattigare framöver - inklusive vi själva?
- Vad kommer en människa vara värd när alla känner att de får det sämre (men vissa dessutom har blivit utblottade)?
- Och, kommer de utblottade att finna sig i sin situation och mest klandra sig själva, eller kommer de att rikta sin vrede utåt och organisera sig, protestera eller ta till våld?

Se där, där är några mindre muntra frågor som får avsluta denna odysée som sträckt sig över två månader och kors och tvärs över den amerikanska kontinenten.

Read more at: http://www.huffingtonpost.com/2009/09/29/middle-class-family-livin_n_303537.html"

.

Krisens effekter - del 6

.
Det här del sex i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare I USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som desperat försöker ta sig in på arbetsmarknaden efter att ha sänkt sina krav substansiellt. I denna text går jag vidare till de som riskerar att gå hungriga om de inte får understöd från statliga myndigheter eller frivilligorganisationer. Känsliga läsare som tror att alla historer och livsöden har (kan ha) lyckliga slut varnas.

I augusti uppgick antalet vräkningar i USA till över 300 000 för sjätte månaden i rad. Öken-delstaten Nevada hade de högsta siffrorna – 1 av 62 hushåll fick en ta emot delgivning om vräkning bara under augusti månad. Hälften av delstatens befolkning bor i Las Vegas med omgivningar. Den bakomliggande orsaken var förstås att de officiella arbetslöshetssiffrorna var i en klass för sig och nådde den högsta nivån på 26 år. “As long as 15 million Americans are unemployed, record foreclosures will continue.”

Här är det på sin plats att påpeka att många av de som nu förlorar sina hus inte har de förtalade och förhatliga subprime-lånen utan mindre riskabla prime-lån. Man kan något förenklat säga att de med subprime-lån aldrig borde ha fått låna några pengar, men nu är det alltså ”vanliga låntagare” som drabbas. När priserna på hus gått ner med upp till 30-40% där man bor kan många inte sälja sitt hus utan att gå med förlust. Om man samtidigt förlorar sitt jobb är det ett klocksäkert upplägg för en vräkning. Det hela är dystert värre, men då antalet vräkningar minskade marginellt med 0.5% från juli till augusti (från 360 000 till 358 500) finns det ändå säkert minst en ekonomireporter som käckt men gravt missvisande då basunerade ut att “botten är nådd”, och “nu vänder det”.

Verkligheten är dock en annan. Frågan är inte längre vilka delar av samhället som har drabbats, utan vilka – om några - som inte har drabbats? Efter de senaste årens köpfest och baksmällan av att medelklassens investeringar har gått ner med 40% i värde de senaste två åren kan arbetslöshet följas av ett hastigt fall in i fattigdomens fängslande famn. Där man tidigare har förknippat fattigdom i USA med landsorten eller nergångna innerstadskärnor håller den nu på att sprida sig till förorterna - inklusive de allra lyxigaste.

“The crisis is also making itself felt in posh Georgetown, a historic residential neighborhood in Washington D.C. which is home to many politicians, lobbyists and attorneys. Anyone who forgets to lock his car at night can expect to see unwanted guests sleeping in it by the next morning. When one local woman, who works at a Middle Eastern embassy in Washington, opened her car door one morning, she was astonished to find a woman holding a purse and wearing a pearl necklace sitting on the seat. The humiliated woman covered her face, apologized politely and quickly left her sleeping quarters.”

Ett mer typiskt offer är dock Sergio Gallardo, en 33-årig före detta byggnadsarbetare i Kalifornien. Han tillhör den före detta amerikanska medelklassen och bodde förut i en fyrarumslägenhet tillsammans med sin fru, sina fem barn på mellan 3 och 13 år och familjens schäfer. Nu har han förlorat sin lägenhet, sin fru och sin bil och han har betalat nästan 7000 kronor i månaden i ett halvår för att tillsammans med sina fem barn bo på ett billigt motell, i ett 10 kvadratmeter stort (litet!) rum med kokplatta. Hundar är inte tillåtna så de var tvungen att lämna sin till ett djurhem. Som om detta inte vore tufft nog är de omgivna av och har utsikt rakt in i en värld av lyx som nu är ouppnåelig för dem.

“The Costa Mesa Motor Inn is in Orange County, an upscale area not far from Los Angeles, familiar to many TV viewers as the setting of "The O.C.," a series about the glamorous love lives of spoiled teenagers. The motel is next to an exceedingly green golf course, and a new shopping center across the street offers lattes for adults and play zones for children. But there is nothing glamorous about the Costa Mesa Motor Inn […] Toy cars lined up on a windowsill in room 1108 serve as a reminder of better days. "We were able to take the toy cars with us, but I had to throw most of the toys into the dumpster," says Sergio Gallardo.”

Den enda trösten är att de inte är ensamma. Att vara tvungna att flytta till ett motell är ett öde de delar med många andra och barnen har åtminstone gott om lekkamrater. Självklart lider barnens skolgång av de nya förhållandena; barn som bor ihopträngda i ett litet motellrum lär vara sämre på att läsa sina läxor eller ens ta sig till skolan.

Ganska många exempel på krisens effekter kommer just från Kalifornien, en stat som dras med så många problem att "California is on the verge of becoming the first failed state in America". Citatet är uppseendeväckande eftersom termen "failed state" inte brukar användas i samband med amerikanska stater, utan när man pratar om vissa av världens fattigaste och mest kaotiska länder så som Somalia, Sudan, Zimbabwe eller Afghanistan.

På andra sidan kontinenten, i en av USAs fattigaste stater, West Virginia, träffar man istället på en annan, mer traditionell bild av fattigdom. I ett trähus med flagnande vit färg i utkanten av en småstad med mindre än 1000 invånare bor en barnfamilj som aldrig trodde att de skulle behöva be om hjälp. Pappan jobbar på en snabbmatsrestaurang och tjänar 6 dollar i timmen, men måste köra nästa 100 kilometer för att ta sig till jobbet. Han säger att de gick ner för räkning förra året när bensinpriset gick i höjden och detta sedan följdes av att priserna på mat steg. Även borgmästaren i staden pekar speciellt ut bensinpriserna som ett ok som de dignar under.

“ ‘I blame everything on the price of gasoline. When it went up to $4 a gallon 18 months ago it affected everybody. It forced up the cost of food and utilities. People were working all day and they still weren't earning enough to pay all the bills,’ he said. ‘Food prices you can combat a bit because people can grow their own gardens. They can kill deer, fox. You can eat 'coon [tvättbjörn]. But gasoline affects everybody. They just can't make it.’ “

De flesta som får understöd i form av matkuponger eller socialbidrag där har jobb, men tjänar inte tillräckligt för att få ihop ekonomin och betala räkningar, bensin och mat. Och många som får matkuponger behöver mer och måste be om matpaket från ”food banks” (food pantries) eller besöka soppkök. Där det tidigare mest kom ensamma hemlösa uteliggare dyker nu hela barnfamiljer upp i soppköken för att få sig ett mål varm mat.

I skolor i West Virgina håller lärare utkik efter barn från familjer som de vet har det tufft och som de tror inte får tillräckligt med mat hemma. Utan att säga något till varken barnen eller föräldrarna låter de ”backpack snack packs” med jordnötssmör, frukt och energy bars glida ner i barnens ryggsäckar på fredagarna för att barnen inte ska gå hungriga över helgen. Lärarna anstränger sig för att vara diskreta eftersom många föräldrar skäms för att inför grannar och vänner erkänna att de måste ta emot hjälp.

Utifrån de höga arbetslöshetssiffrorna och bilden jag tecknar ovan är det inte speciellt förvånande att antalet personer som får ”food stamps” (matkuponger) nu når nya höjder. Efter att siffrorna ökat för sjunde månaden i rad gick antalet behövande över 35 miljoner människor i juni (över 10% av befolkningen och också de högsta siffrorna någonsin sedan programmet startade för 40 år sedan). Vi pratar alltså om ”världens rikaste land”... Även här ligger Nevada i täten och antalet behövande ökade med 45% jämfört med ett år tidigare.

"In a year, despite food stamps and other resources, the USDA reports that 17 million Americans went hungry. One out of every *FIVE* children went hungry last year – a jump from one in six last year. Child hunger is increasing dramatically, much faster than adult hunger. In some states in the midwest, including Ohio and Illinois, the numbers were one out of three. Think about that – about the fact that in the middle of the densest stands of calories in the world, one out of every three kids in a classroom goes hungry. Half a million children are frequently hungry."

Organisationen Food Research and Action Center menar att de höga siffrorna inte enbart beror på arbetslösheten utan också på en kombination av att många har låga löner och nu dessutom i den ekonomiska krisens spår har varit tvungna att (ofrivilligt) gå ner i arbetstid. Som jag påpekat ovan räcker alltså inkomsten inte till mat för en del av de som faktiskt har jobb. En annan svensk bloggare som också uppmärksammar antalet amerikaner som får matunderstöd (till exempel här) är Flute.

När man får matkuponger får man rent praktiskt inte längre papperskuponger i handen utan ett slags kreditkort som bara kan användas till att köpa mat i vissa affärer som är anslutna till programmet (men inte alkohol, tobak, kattmat, tvål, tandkräm, toalettpapper eller receptfria mediciner). I genomsnitt får en ensamstående 900 kronor per månad och en familj på fyra 2 000 kronor. Nästan 80 procent av de utbetalade pengarna går till hushåll med barn (siffran är dock några år gammal).

Vid siden av detta system som staten står för finns det i USA också många privata initiativ. När jag letar efter soppkök i Sverige är det klent med resultat. Frälsningsarméns soppkök i Norrköping fick stänga när en nitisk tjänsteman nyligen dömde ut lokalerna som trånga och svåra att hålla rena. Frälsningsarméns soppkök i Sundbyberg serverar mat två dagar i veckan. Det finns säkert fler, men antingen är de svåra att hitta på Internet eller så är de få.

I USA finns det 63 000 soppköp och ”food pantries” (”mat-skafferier”) som delar ut matpaket till behövande. Dessa håller på att bli översvämmade av behövande och går nu på knäna. Enligt Feeding America, ”The nation's largest domestic hunger-relief charity”, har behovet ökat med 30% från början av 2009 till mitten av året. På Manhattan serverar The Church of the Holy Apostles 1250 måltider per dag, men det räcker inte och många som dyker upp måste gå utan att ha fått sig en måltid. Samtidigt som behovet har ökat minskar dessvärre företag och privatpersoner i dessa kristider sina ekonomiska bidrag till soppkök, härbärgen och andra insatser för de fattigaste.

Sista exempelet rör sig tillbaka till Kalifornien, men inte till något stad, utan till det Kaliforniska jordbrukets hjärta, Central Valley. Central Valley är stor som som en fjärdedel av Sveriges yta och det bor cirka 6.5 miljoner människor där. Jordbruket är den främsta industrin och Central Valley är också en av världens mest produktiva jordbruksregioner. Trots detta har en kombination av olyckor ledit till en olycklig situation för denna kornbod.

“The Central Valley […] has suffered in the recession amid low demand for products like milk and almonds as well as a collapse in its once-booming housing market. At the same time, the region is grappling with drought and federal environmental rulings that have reduced water shipments to local farmers to as little as 10% of their normal allotments.”

Av dessa skäl har många bönder beslutat sig för att i år bara bruka en del av sin mark, och då minskar också behovet av arbetskraft för att ta hand om och paketera jordbruksprodukterna. Arbetslösheten i Central Valley är nu högre än i resten av Kalifornien samtidigt som den är högre i Kalifornien än i nästan alla andra stater i USA (Michigan med sin före detta bilindustri och Nevada har dock allra högst arbetslöshet). Resultatet är att man nu måste dela ut mat till fattiga jordbruksarbetare som bor i en av USAs mest bördiga jordbruksregioner. I vissa samhällen behöver uppåt 80% av invånarna matunderstöd!

“At the recent food distribution in Selma, 46-year-old Leticia Reyes waited to load food in her car. Laid off a few weeks ago from her $1,200-a-month job at a fruit-packing plant, the mother of four said the family is left to pay its $600 monthly rent and other bills on her husband's $900-a-month pay as an auto mechanic and her $600 in monthly unemployment benefits. "We're really struggling, so this food helps a lot," said Mrs. Reyes.”

Denna text har handlat om de som är arbetslösa eller underbetalda och som har svårt att få ihop till livets nödtorft – inklusive mat. Trots erbarmliga levnadsförhållanden har de dock ett tak över huvudet. I nästa text, den sista i serien, går jag vidare till de som befinner sig på botten; de som redan tidigare var fattiga och de som inte var det men som nu tungt har landat i härbärgen, på campingplatser och i tältläger.


PS. Glöm inte att göra reklam för life-after-oil när du pratar med dina utrikiska vänner. Eller länka dit. Jag och Daniel N har som målsättning att översätta och få upp en text per vecka där. Hör av dig (till efteroljan(snabel-a)gmail.com) om du vill hjälpa till - det behöver inte röra sig om att översätta mer än en eller två texter per månad för att din instats ska göra skillnad! Och förresten, har du någon favorit-text härifrån som du speciellt tycker borde översättas och framhållas för en engelskspråkig publik?
.

Rationaliseringens död

.
Bild: I Indien är människor billiga och maskiner dyra. I Sverige är det tvärtom.


Många naturligt förekommande fenomen följer en normalfördelning och beskrivs alltså väl av en ”klock-kurva”. Eftersom medellängden för män i Sverige är 180 cm finns en stor andel av männen i intervallet 175-185 cm. En del är kortare eller längre, men de flesta är i vilket fall mellan 170-190 cm. Vidgar man ramarna ytterligare, till 165-195 är det inte många alls som faller utanför. Samma princip gäller förstås också för kvinnor och barn (till exempel ”viktkurvor” för bebisar) och för många andra egenskaper där det finns en slumpmässig naturlig variation.

På motsvarande sätt är vägnätet i Sverige mer eller mindra ”normalfördelat”. På en karta över Sveriges vägnät (nedan) har de flesta medelstora städer en handfull vägar som leder till och från staden ifråga. En del har bara tre, fler har fyra eller fem och några få är knutpunkter och har sex eller fler (Jönköping, Karlstad, Örebro). Antalet vägar är alltså relativt jämnt fördelat; mellan tre (som är lite) och sex (som är mycket) skiljer det bara en faktor två.


”Motsatsen” till normalfördelning är om förhållandet istället styrs av en potenslag (”power law”). Då är det inte meningsfullt att försöka lokalisera ett genomsnittligt värde och det skiljer mycket mer än bara en faktor två mellan ”mycket” och ”lite”. Om vi tittar på flygnätet i Europa ser vi ett helt annat mönster jämfört med vägnätet; ett litet antal flygtrafiknav (hubbar) och ett större antal ”matarlinjer” som går till naven. Naven - till exempel Frankfurt, Amsterdam, London och Madrid - knyter samman ett stort antal desinationer på nära och långt håll. I Sverige är Arlanda i princip det enda navet där människor byter plan mellan internationella och nationella flyglinjer.


Precis som med normalfördelingen finns potenslagar överallt omkring oss. För jordbävningar gäller att det förekommer många små, en del medelstora och några få enorma jordbävningar. Varje år inträffar det hundratals medelstora, men i snitt bara en enda större jordbävning (mer än 8 på Richterskalan). Försäljningen av kulturella "färskvaror" så som nyutkommen musik, böcker, datorspel och biljetter till biofilmer följer också potenslagen.

I affärslitteraturn brukar man inte prata om potenslagar men väl om 80/20-regeln; 20% av alla X står för 80% av alla Y.
- 20% av alla som ringer kundtjänst står för 80% av alla ärenden
- 20% av alla försäljare står för 80% av all försäljning
- 20% av alla brottslingar står för 80% av alla brott
- 20% av befolkningen äger 80% av resurserna
- 20% av buggarna i ett datorprogram står för 80% av problemen
- 20% av alla websiter står för 80% av alla trafik

I potenslagarnas natur ligger dessutom att 20% av 20% av alla X står för 80% av 80% av alla Y – 4% av jordägarna äger 64% av allt land och 4% av alla buggar står för 64% av alla problem. Poängen är alltså att skillnaderna mellan ”mycket” och ”lite” kan vara enorma - även om de inte alltid måste följa just proportionerna 80/20 - ibland går det lika bra med 70/30 - men det är principen om ojämn fördelning som är av intresse här).

Strukturen på dessa två olika typer av nätvärk (vägnätverket som beskrivs av normalfördelningen respektive flygnätverket som beskrivs av potenslagar) är således väldigt annorlunda. Och nu till hoppet som för oss närmare oljetoppen. Förr var slakterier, bagerier, bryggerier och mejerier små, talrika och jämnt utspridda över landet (som vägnätet). Nu är de stora och finns bara på ett fåtal orter. Scan har bara sex slakterier i Sverige och på livsmedelsverkets tillsynslista över ”storskaliga slakterier” finns det bara 25 slakterier (och vissa är troligtvis mycket mycket större än andra).

Som av en händelse läser jag dessutom att Scans anläggning i Uppsala ska stängas och att större delen av verksamheten i Skara kommer att försvinna under det närmaste året. "Slakt och styckning av nöt samt lamm [ska] centraliseras till Linköping och slakt och styckning av gris huvudsakligen till Kristianstad. [...] Totalt ska personalstyrkan minskas från 3 000 till cirka 2 500. En del av de anställda kan erbjudas jobb på någon av de orter dit verksamheten ska centraliseras". I en krönika i samma nummer av tidningen Jordbruksaktuellt skriver journalisten Erik Brink uppskattande om Scans omstrukturering att:

"nedläggningen av slakten i Skara är bara ännu ett steg i Scans korståg att få de svenska köttproducenterna mer marknadsanpassade. Allt gammalt känslomässigt krafs rensas bort och kvar kommer enbart det affärsmässiga att finnas."

"Marknadsanpassade" betyder här "storskliga". Om man följer transporterna som går från och till dessa (för närvarande) 25 storskaliga slakterier kommer man att se att de är nav och att det går många långa transporter från och till dem. I decennier har det funnits ett tryck på att rationalisera och skala upp storleken på anläggningarna och vi har hela tiden rört oss mot ett jämviktsläge som i grunden beror på relationen mellan kostnaden för energi respektive arbete. Energin har varit billig och arbete har varit dyrt. I jakten på högre vinster har det alltså varit givet att man har skalat upp verksamheten genom att rationalisera, koncentrera, konsolidera och skära bort jobb - trots att en ökad koncentration också leder till ökad sårbarhet och längre transporter. Då energin har varit billig och tillgången stabil i flera decennier har det inte funnits några skäl till eftertanke… förräns nu.

För tänk om energi blir dyrare i framtiden? Tänk om förhållandet mellan arbetskraft och energi förändras radikalt (om än gradvis) efter oljetoppen? Och då menar jag inte att bensinpriserna (eller elpriserna) går upp med några tiotals procent, utan att förhållandet mellan arbete och energi kommer att förändras i grunden. Folke Günter har gjort en graf som visar hur många sekunder en svensk industriarbetare har varit tvungen att arbeta för att kunna köpa en kilowattimme energi i form av bensin vid pumpen:


Två intressanta saker blir uppenbara när man ser denna bild. Det första är att ”vi” (en genomsnittlig LO-arbetare) sedan 1950-talet har behövt jobba mindre än en minut för att kunna köpa en kilowattimme energi i form av bensin. Det andra är att förhållandet mellan arbete och energi förändrades med en faktor 10 på mindre än femtio år (mellan 1920 och 1970) och därefter har legat på en stabilt låg nivå. Parallellt med detta prisfall ökade vår användning av fossila bränslen med 1000% (en faktor 10) under bara den andra halvan av dessa femtio år (från 1945 och 1970). Energiingenjören Bengt Randers har tagit fram motsvarande information vad beträffar kostnaden för energi i form av elektricitet och har dessutom utgått från data som sträcker sig tillbaka ända till 1890-talet:


Utan att göra speciellt stort våld på hans siffror kan man säga att kostnaden för elektricitet i termer av arbetstid halverades på ett decennium från mitten av 1890-talet (från två timmar till en timme). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (30 minuter i mitten på 1910-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (15 minuter i mitten på 1920-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (8 minuter i mitten på 1930-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (4 minuter i mitten på 1940-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (2 minuter i mitten på 1950-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (mindre än 1 minut i mitten på 1960-talet).

Från att en kilowattimme elektricitet kostade 120 minuters arbete på 1890-talet har samma mängd el under de senaste 45 åren kostat mindre än en minuts arbete - en skillnad på mer än en faktor 100! I en bild som visar samma utveckling på en logaritmisk skala ser man bättre hur det hastiga fallet har avstannat och befunnit sig på en jämn och mycket låg nivå under de senaste decennierna.


Hur mycket är då en kilowattimme energi? Om en människa i hårt arbete kan generera 75 Watt (Pimentel och Pimentel, ”Food, energy and society”, 1979) så krävs det 13 timmar av hårt fysiskt arbete för att generera en kilowattimme energi medelst muskelkraft. Att växla mindre än en minuts arbete mot en kilowattimme energi har alltså varit en mycket god affär (tack oljan!). Att säga att energi har varit gratis i ett halvt århundrade är bara en marginell överdrift. I en tidigare text hänvisar jag till studier som visar att en timmes arbete med en traktor motsvarade 19 dagsverken i jordbruket (150 – 225 timmar?) för 200 år sedan.

De senaste femtio åren har alltså kostnaden (i arbetstid) för energi (bensin och elektricitet) varit både stabil och extremt låg - men efter oljetoppen kommer detta inte längre att vara fallet. Man kan nog med fog säga att ”allt” kommer att förändras efter oljetoppen. De energikrävande nav som jag beskrev ovan kommer inte att gå att upprätthålla om energin blir för dyr. Istället kommer de att krympa i storlek och återigen ersättas av många små lokala verksamheter som kräver mindre energi och färre transporter att upprätthålla. Det bästa vore förstås att stödja en sådan omställning redan idag:

"[we should give] support to small, local organic farms where the labor is largely provided by humans and animals, products are marketed to nearby communities, the plants and animals are raised in diverse polycultures that deter pests and prevent diseases, the animals feed the soil with their composted wastes, the soil feeds the plants, and the plants in turn feed the animals in a tight recycling of wastes and nutrients."

Om energi och transporter skulle bli 2, 5 eller 10 gånger dyrare i förhållande till kostnaderna för arbete kommer man förstås att av utifrån rent ekonomiska bevekelsgrunder välja att göra mycket mer lokalt och på precis det sätt som beskrivs i citatet ovan. (Ett tips: förutom lokal matproduktion kommer lokal småskalig matförädling bli en framtidsbransch!)

På samma sätt som rationalisering har mekaniserat jordbruket och avfolkat landsbygden, kommer en mer arbetsintensiv (mat-)produktion att utöva ett tryck åt andra hållet – bort från (speciellt de största) storstäderna och mot en mer jämnt utspridd befolkning som bor i småstäder och på landsbygden. Befolkningen kommer alltså inte att vara så koncentrerad till ett fåtal storstäder (potenslagarna), utan kommer att vara mer jämnt utspridd över landet (normalfördelad). Om till exempel bara en del av de arbetsuppgifter som idag görs med hjälp av maskiner återigen kommer att utföras av människor så kommer det att behövas många fler som bor på landsbygden för att producera den mat vi behöver.

Fram tills nu har man steg för steg ersatt mänsklig arbetskraft med högeffektiva maskiner, storskaliga anläggningar och långväga transporter. En underliggande drivkraft har varit att människor/arbetskraft är dyrt emedan energi (och därmed produktion och maskiner och kapital) har varit billigt. I varje läge där det har gått att spara pengar genom att skära ner i personalstyrkan har man ersatt människor med (ytterligare) en (energislukande och kapitalbindande) maskin. Det handlar förstås inte bara om stora maskiner i industrin och jordbruket, utan också om motsvarande förändringar i tjänstesektorn. I takt med att varenda kotte har blivit en ”kunskapsarbetare” och utrustats med en egen dator har man också i högre utsträckning fått sköta sin egen adminstration och samtidigt passat på att avskeda alla sekreterare.

Där rationalisering i decennier har har varit ekvivalent med arbetsrationalisering kommer vi att framöver vara tvungna att rationalisera utifrån helt andra faktorer. Arbetsrationalisering kommer att ersättas av energirationalisering i alla verksamheter och på alla nivåer. När jag kallar denna text ”rationaliseringens död” så syftar detta egentligen bara till en specifik typ av rationalisering – arbetsrationalisering. Där man tidigare har rationaliserat bort arbetskraft och istället lagt sig till med energislösande vanor kommer pendeln att svänga åt andra hållet när kostnaderna för energi stiger.

När konsekvenserna av oljetoppen gör sig gällande kommer det att vara billigare att anställa en extra person ifall man därigenom kan sänka sin energiförbrukning eller det kapital man har bundet i maskiner. Om inte förr, så kommer det till slut inte längre att vara lönsamt att ersätta en maskin som går sönder med en likadan ny maskin istället för med en extra människa. Om jag försöker tänka på några bensindrivna ”lyxmaskiner” som lätt kan ersättas av arm- och benkraft tänker jag till exempel på gräsklippare. På Husqvarnas hemsida kostar en handdriven gräsklippare 1 000 kr, en motorgräsklippare mellan 3 000-6 000 kronor och en gräsklippare som man sitter i och kör 25 000-65 000 kronor.

En måhända ännu mer onödig pryl är dock de lövblåsare (”leaf blowers”) som man har en viss förkärlek för i USA. Det rör sig alltså om en (högljudd) bensindriven ”ryggsäck” som fungerar som en inverterad dammsugare och som blåser undan löv och skräp från trottoaren. Vid en viss tidpunkt kommer det att vara vettigare att anställa en extra (flexibel, läraktig, mångsidig) människa och ”investera” i en extra kratta eller kvast istället för att köpa en ny lövblåsare (som regelbundet behöver tankas, underhållas och repareras). Dessutom kan man redan idag ifrågasätta lövblåsarnas existensberättigande - se gärna texten ”Grandmother proves rake and broom as fast as leaf blowers”

En del arbetsuppgifter på marginalen kommer inte längre vara vettiga att utföra över huvud taget. Vid vilken punkt kommer man inte längre ha råd att omedelbart dirigera ut en armada av fordon för att ploga bort nyfallen snö från alla promenad- och bilvägar?

Å andra sidan kommer andra arbetsuppgifter att tillkomma. Jag tror att man kan få se en glimt av framtiden även här i Sverige om man spejar efter alla de arbetsuppgifter som fortfarande utförs av människor i mindre välbärgade länder (hisspojke, dörrvakt, portvakt, stationär - ej bilburen - parkeringsvakt) - men som i Sverige idag utförs av maskiner (diskmaskin, tvättmaskin, dammsugare, biltvätt) eller av dig själv (putsa skorna, sy upp ett par byxor, städa, laga mat).

Författaren Agatha Christie har sammanfattat både min text ovan och utvecklingen under hela 1900-talet när hon i sin självbiografi skrev “when I was young I never expected to be so poor that I couldn't afford a servant, or so rich that I could afford a motor car”.

På en blogg ställdes frågan om vad som kommer motsvara Christies bil och tjänare om 100 år. Vissa utgick från business-as-usual och att energi och produktion kommer att bli ännu billigare i förhållande till arbetskraft:

"I never thought I would be wealthy enough to own a holo-deck [alternativt “a private jet”], nor so poor I could not pay someone to cut my hair [alternativt “to go to a restaurant”]."

Andra (färre) drar samma slutsatser som jag gör ovan – att riktningen kommer att ändras, att arbete (tjänster) kommer att bli billigare i förhållande till prylar, och att vi kommer att få se fler tjänare och färre bilar i framtiden. Fast på bloggen finns det också de som tror att alla kommer att äga egna robot-tjänare i framtiden… Jag tror inte att vi kommer ha några robot-tjänare alls eftersom det kommer att finnas så gott om mänskliga tjänare i framtiden – precis som när Agatha Christie var ung. Men eftersom alla sådana resonemang (inklusive mitt eget ovan) bygger på mer eller mindre intelligenta gissningar och förutsägelser om framtiden är dock min favorit-förutsägelse denna:

"I won’t be rich enough to own a varnox. But I won’t be so poor that I can’t afford a glip-thorp."

Doctor Seuss kunde inte ha sagt det bättre! Denna text tillägnas Oscar Kjellberg som har tänkt på frågor som handlar om energi, ekonomi och arbete länge.


PS. Jag kommer att ha mer att göra i åtminstone en månad, troligtvis året ut och kanske även i början av nästa år, så utgivningstakten kommer att framöver att vara en ny text var 8:e dag.

PS2. Från DN/TT den 17 november: "Arla bygger rekordmejeri -
Mejerikoncernen Arla ska bygga världens hittills största mejeri utanför London. Arla Foods UK:s mejeri blir fyra gånger större än de största mejerierna i Danmark och planeras få en kapacitet på en miljard liter mjölk om året, meddelar koncernen. Planerna ingår i Arlas strategi att kraftigt bygga ut den brittiska verksamheter. Mejeriet ska vara färdigt 2012 och då ha omkring 500 anställda"

PS3. Greer skriver om samma saker men går några steg längre i en fantastiskt bra text.

Ps4 (101228). Det finns fler som ifrågasätter lövblåsarens existensberättigande. Till exempel i texten "Leaf blowers must die": "The guillotine and the electric chair at least do something. The leaf blower, by contrast, [only] blows leaves around. [...] the leaf blower proves useful only as an instrument of amplifying our ability to waste and ruin".
.

Krisens effekter - del 5

.
Det här del fem i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare I USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som blivit arbetslösa och avhysta från sina villor i suburbia. I denna text går jag vidare till de som desperat letar efter nya jobb på en allt tuffare amerikansk arbetsmarknad.

Arbetsmarknaden i USA är idag inget mindre än en katastrof. De officiella siffrorna ligger på nästan 10% (15 miljoner arbetslösa), men då har man inte räknat med de som vill jobba mer men som är undersysselsatta och de som gett upp hoppet och inte ens besvärar sig med att söka jobb längre (till exempel de som pensionerat sig i förtid eller förlikat sig med att bli motvilliga hemmafruar eller -män). Räknar man med dessa grupper stiger istället siffran upp mot 17%.

Det är föga överraskande de yngsta på arbetsmarknaden har det tuffast av alla eftersom de har minst erfarenhet, blir först avskedade och sist återanställda. Siffrorna på antal tonåringar som vill ha ett jobb men inte lyckas hitta något är de högsta på 60 år... och innan 1948 samlade man inte in den statistiken alls. Arbetslösheten bland tonåringar är hela tre gånger högre än hos övriga grupper på arbetsmarknaden och hälften av alla unga under 25 år som nyligen avslutat en universitets- eller högskoleutbildning har jobb som egentligen inte kräver någon högre utbildning (till exempel i en klädaffär eller på Starbucks). Dessa jobb bemannades tidigare av mindre kvalificerade ungdomar och av alla unga mellan 16 och 24 som inte läser på universitet eller gör militärtjänst har mindre än 50% jobb. (Ungdomsarbetslösheten är också rekordhög i en rad europeiska länder och Spanien har den tvivelaktiga äran att ligga först med en ungdomsarbetslöshet på 39%.) Konsekvenserna kan bli långvariga speciellt för individen, men på sikt också för den amerikanska ekonomin:

"the damage to a new career by a recession can last 15 years. And if young Americans are not working and becoming productive members of society, they are less likely to make major purchases -- from cars to homes -- thus putting the US economy further behind"

Som jag skrivit tidigare är många äldre amerikaner med rätta oroliga för sin pension och håller därför fast vid sina jobb längre. Till följd av detta minskar möjligheterna att ta sig fram i företagen och det öppnas upp färre platser längst ner i hirearkin.

I takt med att arbetslösheten stiger blir nu den amerikanska militären en mer attraktiv arbetsgivare för unga amerikaner. Militären nådde 2008 upp till sina rekryteringsmål för första gången sedan 2004 när våldet i Irak intensifierades. En 22-årig man som skrivit på för tjänstgöring i åtta år sägar “Hopefully, when I get out, I’ll have all my fingers and toes and arms, and the economy will have turned around”.

Andra arbetslösa försöker fräscha upp och vässa sin förmåga att skriva jobbansökningar, nätverka och få stöd och tips om jobb i de ”jobbklubbar” som möts upp i kyrkor, bibliotek, restauranger och hotell. Men faktum kvarstår, jobbmarknaden är mycket svår i USA. Kanske är det värst i de amerikanska biltillverkarnas hemstad Detroit, en stad som toppar statistiken vad beträffar antal arbetssökande på varje utlyst jobb.

Vad det än var som människor inte gillade med sina jobb tidigare; lönen, chefen, eller kanske arbetsbelastningen, så bleknar det nu i jämförelse med möjligheten att förlora jobbet. Där människor tidigare räknade med att regelmässigt höja sin lön med 10-15% när de bytte jobb, är lönesänkningar på 20% eller mer nu normen. I en undersökning var 65% av de arbetslösa beredda att acceptera lönesänkningar på upp till 30% och 7% var beredda att gå ner med 40-50% i sina löneanspråk.

Ju längre man varit arbetslös, desto lägre är man beredd att gå i sina löneanspråk, men ”those who do accept lower salaries in order to ride out the recession might find that they've permanently damaged their value in the workplace”. Det kan alltså hända att alla kräsna Colt Phipps därute (som jag skrev om i min förra text om krisens effekter) gör rätt i att inte ta första bästa jobb. Å andra sidan är det svårare att få jobb ifall man har varit arbetslös i ett halvår eller mer, och i slutet av september befann sig nästan 5 av 15 miljoner (officiellt) arbetslösa amerikaner i den situationer.

För de som accepterar lägre lön, till exempel piloten och fembarnspappan Bryan Lawlor (bra reportage) som halverade sin lön när antalet flygningar minskade och han blev "degraderad" till försteofficer, är det en kamp både att anpassa sig till att ha mindre pengar och till att tvingas acceptera en ny självbild. För andra är det en kamp att ens få ihop till det nödvändigste; hyra, bensin och mat på bordet. Marginalerna kan vara mycket små, som till exempel för Rainie Uselton som lyckades få ett nytt jobb efter att hon blev arbetslös, men som förlorade jobbet när hennes bil gick sönder och hon inte hade råd att laga den (eftersom det rör sig om USA är det underförstått att det inte fanns något annat sätt att ta sig till jobbet). Dessutom hårdnar kampen om de jobb som utlyses och det gäller även för de sämst betalda jobben. Förutom att ta ett jobb med betydligt längre lön är många också beredda att dags- eller veckopendla dit det krävs och lämna kvar resten av familjen hemma:

“people are starting to move in a makeshift and impermanent fashion. […] There are costs to this strategy. Spouses left at home must do the work of both parents. Children miss out on things. Loneliness is a steady companion for the parent on the road. Researchers have long documented strains on families that are separated.”

Situationen är förstås speciellt tuff för de med (små) barn. Samtidigt som antalet arbetslösa amerikaner som har rätt till arbetslöshetsersättning har ökat från 2.5 till 9.5 miljoner på två år, har åratal av eftersatt underhåll gjort att de administrativa systemen för att hantera och dela ut pengarna inte är uppgiften mogen. De flesta stater har 30 år gamla datorsystem som använder så uråldriga datorspråk att man har varit tvungen att söka upp pensionerade programmerare för att få hjälp med att göra förändringar i sina datorprogram.

Hundratusentals personer har därför fått vänta i flera månader på de pengar de har rätt till. För någon utan marginaler är en enda veckas försening tillräckligt för att inte kunna betala hyran eller ha råd att köpa mat. För Kenneth Kottowitz betydde tre månaders väntan på arbetslöshetsersättning att hans besparingar tog slut, att han förlorade sin lägenhet och var tvungen att flytta till ett härbärge för hemlösa som var så överfullt att han tvingades sova på golvet de första nätterna. En före detta hotellvaktmästare, Luis Coronel, fick vänta i sex månader på sina pengar. Han och hans gravida fru flyttade hem till hans mamma, men trots detta fanns det perioder när de inte ens hade råd att köpa mat. Den värsta dagen i hans liv var dagen när hans dotter föddes och han inte hade haft råd att köpa några kläder till sin nyfödda bebis.

Bortom problemen för vissa att få ut sin arbetslöshetsersättning, är det stora orosmomentet för desto fler att det finns en borte gräns där arbetslöshetsersättningen tar slut. Sedan recessionen började i december 2007 har miljontals amerikaner förlorat jobbet och i slutet av sommaren fick inte mindre än 9 miljoner amerikaner arbetslöshetsersättning. USAs kongress förlängde den period under vilken man kan få ersättning två gånger förra året.

”States typically provide 26 weeks of unemployment benefits, an average of about $350 [knappt 2500 kronor] a week. Last year, Congress tacked on 20 extra weeks of benefits, and later it added 13 additional weeks for people in states hit hardest by unemployment.”

Dessa (i slutet av 2008) maximalt 59 veckor har blivit utökade ytterligare två gånger i år. Till att börja med kunde man i stater med arbetslöshetssiffor på över 8% (närapå hälften av alla stater) först få arbetslöshetsersättning i upp till 79 veckor (18 månader). I september beslutades det om ytterligare 13 veckors understöd i hårt drabbade stater.

Utan den sista utökningen av systemet förväntades stora grupper från och med september och framåt trilla ur systemet efter mer än ett år av arbetslöshet. Många har ingen plan för hur de ska kunna hantera en sådan situation även om de formellt kan vara kvalificerade att få matkuponger ("food stamps") och socialbidrag. Det är svårt att avgöra exakt hur många personer det rör sig om, jag har vid olika tillfällen sett uppskattningar på mellan 750 000 och 1 500 000 utförsäkrade personer bara för innevarande år, men dessa siffror minskar alltså (åtminstone tillfälligt) i takt med att man nu beslutat att skjuta till mer pengar.

"increasing numbers of people fall off the far end, beyond the duration of unemployment benefits. The worst hit states […] will have to pony up the most in additional benefits, as an estimated 1.5 million people will have exhausted all resources by Christmas. For some states, this must cause nightmares already. Especially since it won't stop in 2009; not even the most rose colored forecasters see a significant improvement in jobless numbers any time soon. […] we could see millions of long-time, structurally unemployed soon. A true underclass."

Min gissning är att problemet med utförsäkrade människor kommer att bli värre framöver trots att man kan gissa att arbetslöshetsersättningen kommer att utökas ytterligare nästa år (det senaste tillägget på 13 veckor räcker året ut - men tillämpas inte i alla stater).

Ett problem är att att arbetsgivare vanligtvis är försiktiga med att anställa även efter att en recession officiellt har tagit slut. Efter recessionerna i början på 1990-talet respektive början på 2000-talet började antalet arbetslösa minska först ett år efter att den ekonomiska återhämtningen hade börjat. Förutom att någon återhämtning idag ännu inte är i sikte, menar många att den återhämtning som så småningom kommer blir en ”jobless recovery”, det vill säga att ekonomin visserligen återhämtar sig, men att antalet jobb inte kommer att göra det. För de som förlorat sina jobb är detta alltså inte någon återhämtning alls. Som vanligt lägger jag snabbt till att vi inte med säkerhet ens kan inteckna en eventuell återhämtning ännu:

"I’m starting to wonder how many people there are left who actually believe all the talk about the economic recovery we're supposed to have entered. You know, the one proclaimed by governments, central bankers, institutions such as the IMF and the entire flock of parrots and parakeets that call themselves media [...] Surely many must have realized by now that perhaps that talk about a recovery is just that, talk."

Till sist vill jag fästa uppmärksamheten på de som blivit arbetslösa men som inte bor i de hårdast drabbade staterna och alltså inte får sitt understöd förlängt. Av de uppskattningsvis 400 000 som var på väg att trillar ur arbetslöshetsunderstödssystemet bara i september kommer 300 000 att omfattas av de senaste utökningarna men 100 000 gör det inte. Skänk också en tanke till de som hade oturen att bli av med sina jobb precis innan avskedningsvågen slog till under våren 2007 och som alltså för länge sedan blivit utförsäkrade. Var finns de idag…? Vi kommer till dem härnäst, i nästa text om krisens effekter.

Trots att ämnet är tungt går det inte att komma förbi det faktum att antalet självmord lär stiga framöver. Baby boom-generation (som är mellan 45 och 65 år idag) har den högsta självmordsfrekvensen av alla ålderskohorter. Förutom att människor är mer benägna att begå självmord när de åldras har denna grupp också tidigare haft högre depressions- och självmordsfrekvens än föregående generationer - något man förklarat med högre stress i form av ökad skilsmässofrekvens, en mer mobil livsstil och flera flyttar i livet, samt en större användning av droger. Ekonomin är självklart ytterligare en stor stressfaktor och det är säkerligen värst för de som är fattiga, ensamma, gamla och vid dålig hälsa. I en sammanfattning om sambandet mellan ekonomi, arbetslöshet och självmord från Suicide Prevention Resource Center fastslås det att:

“Unemployment causes financial strain and can lead to depression and other problems as individuals perceive a loss of personal control. […] We can expect a sharp downturn in the economy to increase suicide risk, especially among working-age adults and older adults whose retirement security is threatened.”

Emedan kvinnor försöker begå självmord oftare än män, är män mer “framgångsrika” i sina försök och år 2006, året innan den ekonomiska krisen slog till, begick över 33 000 amerikaner självmord (varav över 75% var män).

Denna text har handlat om de som med näbbar och klor försöker klösa sig (tillbaka) in på den amerikanska arbetsmarknaden och som är beredda att ta vilket jobb och till vilken lön som helst. I del sex av denna serie kommer jag att skriva om de som har det värre och som behöver hjälp med det allra mest elementära, inklusive mat.
.