Om begränsningar

.
Årets och decenniets sista dagar är ett bra tillfälle att lite mer fritt vika ut tankar och funderingar. Här bjuder jag alltså på lite mer av mig själv och skriver om saker som jag tycker och tänker. Kanske har ni noterat (?) att mycket av det jag annars skriver utgår från rena faktauppgifter eller sammanfattar och återger vad andra tyckt och tänkt (med mina egna kommentarer relativt blygt tillfogade). Jag har alltså, forskarutbildad som jag är, en tendens att återge och till viss del ”gömma” mig bakom (eller referera till) vad andra skriver. Mindre så i denna text.

Och apropå forskning så framhåller nu många klimatskeptiker att några tusen hackade/läckta mail och filer förra månaden (lagom till klimatmötet i Köpenhamn) från en engelsk klimatforskningsenhet är ”sista spiken i kistan” för idén av vi människor påverkar klimatet (och att vi därför har ett ansvar för vad som händer i vår värld, och att vi måste hitta andra vägar framåt än ”Business As Usual”). Jag ser det som en storm i ett vattenglas. Jag tror att några tusen mail från vilken organisation som helst (forskningsinstitution, politiskt parti, företag) skulle kunna resultera i motsvarande ”skandal” om man läser även dessa som djävulen läser bibeln. Den allra bästa texten jag sett som ger en kontext till ”affären” är astrofysikern O’Neills text ””Climategate” and other nonsense” (rekommenderas):

"hackers pulled some "sensitive emails" between climatologists and discovered a few emails sounded a little fishy. However, from the "thousands" of emails, the deniers were only able to pull a tiny selection of text to "prove" their case. However, this is not evidence, it's not proof, all it proves is that the climatologists involved assumed their emails would have remained private. The deniers have cherry-picked small selections of text and taken the discussion out of context. If my inbox from my postgraduate research days was raided, I'm pretty sure -- if given the same treatment as above -- people would think I falsified all of my results, botched all of my programming and worked out that I can't spell, played Unreal Tournament too much and spent 110% of my salary on socializing (actually, the last two points are probably true). In reality, my research was proven to be correct (through peer review, on countless occasions) […] The banter I had via email with colleagues had very little to do with the final outcome of my studies."

Jag älskar det! De outtröttliga nyttiga idioter (eller betalda bulvaner) som gått igenom tusentals mail skulle lika gärna ha kunnat ”bevisa” att 25% av mailen var av mer social än arbetsmässig karaktär och att vi alltså betalar forskare för att de ska sitta och lata sig på arbetstid! Fast av det följer ju att forskarna, om de hade jobbat mer flitigt, kanske skulle ha kommit fram till ännu bättre bevis för den hypotes som skeptikerna är skeptiska emot - och det duger ju inte.

George Monbiot har skrivt om den systematiska desinformation som medvetet pumpats ut i minst ett decennium av organisationer med tjusiga namn (The Heartland Institute, Global Climate Coalition, Greening Earth Society, Foundation for Clean Air Progress) som frontar för företag med starka ekonomiska intressen av Business As Usual (ExxonMobil, Shell, BP, Ford, DaimlerChrysler, The Aluminum Association, Western Fuels Association med flera). Detta är, enligt Monbiot, den verkliga skandalen.

O’Neills text illusterar också hur Martin Saar och hans tappra musketörer måste ha känt sig när deras sajt Ställ Om blev invaderad av ohyra som kidnappade varje diskussion och styrde om dem till att alltid handla om hur fel alla klimatforskare har, hur korrupta de är (speciellt Al Gore), att de vill införa en världsregering och samtidigt föra oss ”tillbaka till stenåldern” etc. Om ni har halkat omkring i bloggosfären känner ni dessa och andra fraser från (O’Neill igen) ”The Land of the Afraid, Ignorant and Lost”:

"When I first blogged about the subject, I went in with a very pure idea that science holds the answer to our problem, and that was enough. […] I was hopelessly wrong. When presenting the scientific facts behind climate change, global warming and the human influence on our biosphere, I was always hijacked by a vocal minority that cried foul about my "bias" to one side of the debate. Debate? There's a debate? For my whole academic life, I've known that humans impact our atmosphere severely and our relentless production of carbon dioxide (and other greenhouse gases) amplify the effects of the naturally occurring "greenhouse effect" that keeps our planet habitable. The more CO2 we pump into our atmosphere, the warmer the atmosphere gets."

Från ”climategate”/”swifthack” ligger det nära tillhands att nämna det strandade Köpenhamnsmötet som tyvärr gick ungefär precis exakt som jag på förhand fruktade och trodde. Eftersom verkningsfulla åtgärder för att skära ner vår användning av fossila, CO2-genererande bränslen (olja, kol, gas) också skulle betyda minskad ekonomiska aktivitet och sänkt levnadsstandard är inget land berett att göra något väsentligt ifall man inte uppfattar att alla andra länder gör (minst) lika stora eftergifter och uppoffringar. Vilket förstås är en omöjlighet. Speciellt ifall nord (OECD) vill att syd ska hålla igen och syd samtidigt pekar på nords nuvarande utstläppsvolymer och vårt historiska ansvar. USA är värst i klassen, EU är inte direkt någon oskyldig lammunge och i Kina ser man inga skäl till frivilliga begränsningar även om levnadsstandarden har fördubblats (från en låg nivå) på bara ett decennium.

Utifrån omkastningen i förra årets rapport från OECDs energiorgan International Energy Agency (IEA) var intresset stort från oljetoppsnördarna inför att årets rapport släpptes i november. Istället för att återigen skriva ner prognoserna om framtida oljeutvinning valde man på IEA att denna gång istället att hålla klimatflaggan högt. Istället för att skriva att det kan hända att vi har nått oljetoppen för ”vanlig” olja (ej oljesand och andra ”icke-konventionella” energikällor) valde man att trycka på klimathotet. Vilket väcker frågan om det finns politiker i Sverige och annorstädes som inser allvaret i vår energisituation men som väljer att formulera det i termer av klimathot och klimatåtgärder för att inte oroa ”verklighetens folk” allt för mycket? [Verklighetens folk enligt KD: "människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel".] Klimatet kan vi ju leva i tron att vi kan påverka eller till och med styra - genom att träffas i Köpenhamn i år eller i Mexiko nästa år, men om oljevolymerna minskar framöver finns det dessvärre ingen geologisk formation vi kan bjuda in till förhandlingsbordet…

Här närmar vi oss flera intressanta problem på det individualpsykologiska planet som jag inte skrivit om hittills men kommer att återkomma till framöver. Hur kan man i en demokrati ”övertyga” flertalet om att impopulära förändringar är nödvändiga? Realistisk som jag är är det svar som ligger mig närmast ”inte alls”. Alltså fortsätter vi i kollektiv förnekelse (eller i värsta fall i en kollektiv självmordspakt) framåt på den inslagna vägen ända tills det så småningom slutgiltigen tar stopp.

Jag är nu ännu mer övertygad om att handling på gräsrotsnivå är vägen framåt för mig och för dig som oljetoppsupplysta individer. Själv har jag valt att engagera mig i en ekoby-i-tillblivelse. Vad gör du? Att engagera sig i den politiska processen ser jag på med tilltagande frustration. Sedan ett år tillbaka är jag visserligen medlem i miljöpartiet, men jag ser inte att de kan göra någon större skillnad ens om de verkligen skulle vilja (vilket jag inte alltid är helt övertygad om). Miljöpartiet verkar tillsammans med de andra politiska partierna på en marknadsplats och budskapet ”evig (exponentiell) tillväxt är inte möjlig på en ändlig planet” är helt enkelt inte ett budskap som någonsin kommer att gå hem i stugorna oberoende av hur sant det är.

Därför är Miljöpartiets partiprogram istället pepprat med texter om sådant som människor idag upplever som oerhört viktigt och som varje politiskt parti måste ha en ståndpunkt formulerd kring, men som jag menar är ”lyxproblem” som bara kan diskuteras i ett mycket, mycket rikt samhälle; aktiv integrationspolitik, funktionshindrades rättigheter, queerpolitik, rätten att tro eller låta bli, mångfald inom barnomsorg och så vidare. Det som jag upplever som riktigt viktigt är sådana frågor som kan komma att bli livsavgörande imorgon - när energin är dyr och tillväxten utmanad. Läs gärna mina texter från oktober och november om den ekonomiska krisens effekter i USA så förstår du bättre vad jag tycker det är viktigt att ha beredskap inför.

De senste decennierna har vi alla (i de rika länderna) varit delaktiga i ett omvänt lotteri. Från år till år har vi alla fått det lite bättre materiellt; prylarna har blivit lite billigare (hemelektronik) eller mer kapabla (mobiltelefoner), semesterresorna har blivit längre (Thailand) och vårt boende har blivit större och fräschare (bättre standard – men större lån). Men varje år har också några av oss dragit en fet nitlott när jobben försvunnit till prispressande lågprisländer. Självklart hänger dessa båda utvecklingslinjer ihop då slimmade organisationer, pressade priser och utflyttade jobb också är grunden för majoritetens ökade materiella välstånd.

Även miljöpartiet, den kanske bästa kandidaten i ett svagt startfält, skyggar för en bild av världen som utgår från dess begränsningar. Vi klamrar oss alla fast vid den naiva tron att bara för att vi vill något tillräckligt mycket (leva på samma sätt och med samma standard som idag) så kommer det med nödvändighet att ske, på ett eller annat sätt. Den tekniska termen som antropologer använder när de analyserar motsvarande föreställningar hos ”primitiva” folk är ”magiskt tänkande”. Så ser alltså inte jag själv på saken. Har vi ett otroligt flyt kaaanske det kommer att gå, men när jag läste inälvorna i julgrisen var det inte riktigt vad jag såg, och jag kan ärligt talat inte ens se hur det skulle kunna gå till.

För att återgå till huvudproblemet har jag svårt att se hur vi människor kan klara av globala utmaningar som dessutom är långsamt uppsmygande och med en startsträcka på flera decennier. Vi är helt enkelt inte evolverade för att förstå och hantera denna typ av problem. Ser vi en tiger så reagerar kroppen instinktivt, omedelbart och kraftfullt; adrenalinet pumpar och vi kutar för allt vad tygen håller. Men om människor lider på andra sidan jorden (till exempel i Kongo) bryr vi oss inte så mycket – så länga vi slipper se bilder av eländet i våra vardagsrum och genom våra stora fina nya platta TV-apparater. Om vi är dåligt utrustade för att hantera elände vi inte kan se i vår (omedelbara) närhet är vi ännu sämre rustade att hantera smygande hot som åtminstone inledningsvis växer till sig långsamt.

Överhuvudtaget verkar de flesta ha en människosyn som är mycket mer positiv och idealistisk än min mer realistiska bild. Jag tror att civilisation och humana värderingar kan liknas vid en tunn fernissa som varje generation måste erövra på nytt. I goda tider och vid växande välstånd (Sverige de senaste 60 åren) är det lätt att vara generös och tro enbart (eller mestadels) gott om sig själv om sina medmänniskor. Men som jag ser det är vår generellt utbredda humana människosyn en ”lyx” som lätt kan slipas av när det blir varmt, trångt, stressigt och knappt om resurserna.

Detta synsätt stöds av intressanta psykologiska experiement från USA som gjordes för 50-talet år sedan (och som av etiska skäl inte längre kan utföras). Det kanske mest kända är The Stanford Prison Experment (läs och låt dig chockeras). Unga universitetsstuderande delades slumpmässigt in i två grupper; fångvaktare och fångar. Sedan genomfördes ett mycket realistiskt vetenskapligt ”experiment” som dock spårade ut och fick avbrytas i förtid när ”fångvaktare” snabbt utvecklade sadistiska beteenden och ”fångar” lika snabbt blev stressade och deprimerade (Abu Ghraib någon?).

En bra filmatisering gjordes i form av den tyska filmen ”Das Experiment”. Andra halvan av filmen handlar om vad som skulle kunna ha hänt ifall experimentet inte hade avbrytits (ledtråd: människor dör innan filmen är slut). Att det var en tysk film är kanske inte en slump. En underliggande fråga i Stanford Prison Experiment (och i Stanley Milgrams välkända experiment om hur långt människor är beredda att gå när de av en auktoritetsperson får order om att tillfoga andra skada) var ”hur kunde det hända?”. Hur kunde vanliga människor medverka till det kollektiva vanvett som nazismen innebar? Hur kunde till synes vanliga hyggliga människor som var snälla mot sina barn, sin hund och sina grannar dra upp planerna för eller bli fångvaktare i dödsläger och behandla sina medmänniskor så inhumant? Och hur kunde de senare försvara sina handlingar med den banala frasen "jag lydde bara order"?

Dessa experiment antyder att det i högre grad är situationen (inklusive institutionellt stöd) snarare än några inneboende egenskaper som avgör vilka handlingar en människa är i stånd att utföra. Var går din gräns? Ja, vem vet? Det är vår smala lycka att inga nu levande (infödda) svenskar någonsin i sina liv har ju varit tvungna att ta ställning till sådana frågor. Men våra gener ljuger inte...

Många känner säkert till BBC-serien ”Walking with dinosaurs” (1999). I efterföljaren ”Walking with cavemen” (2003) är det människans förhistoria som står i fokus. I det första programmet, om en av våra tidigaste förfäder, australopithecus, finns den en nyckelscen när en flock på något dussin individer – kanske för första gången – agerar tillsammans och kastar stenar för att sjasa bort ett stort kattdjur som hotar en flockmedlem (ett föräldralöst ”barn”).

Förutom det faktum att det hela är fiktivt och dessutom fejk (datoranimerat) är det en scen både att vara stolt och rädd inför på en och samma gång. Den råa aggressiviteten som flocken uppvisar (”filmad” rakt framifrån) är skrämmande. Samtidigt är hela syftet att skydda flockens allra svagaste medlem från en säker död. Det intressanta är alltså att beteendet på en och samma gång kan prisas som altruistiskt (inom den egna flocken) eller fördömas som aggresivt (mot fiender och externa hot - men aggressiviteten kan också vändas mot interna "hot" så som en individ som majoriteten finner misshaglig).

Det finns skrämmande slutsatser att dra här. Liksom positiva. Årets ekonomi-pristagare Elinor Ostrom har en hel del klokt att säga om de mer positiva och hoppfulla aspekterna av att agera för gruppens gemensamma bästa. I bästa fall går det att ”skala upp” henne slutsatser till att omfatta alla människor på hela jorden – men glöm inte bort att hon har studerat den lilla byagemenskapen och att byns hållbara användning av den gemensamma betesmarken samtidigt utgår ifrån att man kontrollerar och utestänger ”utbölingarnas” användning av densamma…

Motsvarande starka känslor för gruppen kan vi i mer eller mindre utspädd form återfinna i lagsporter eller i ett militärt kompani (speciellt om de krigat tillsammans). Eller i (för samhället) mer negativa tappningar i motorcykelgäng, bland fotbollshuliganer eller i ungdomsgäng med huligana tendenser. Beredskap att bruka våld gör dig inte nödvändigtvis särdeles framgångsrik i vårt väloljade och samarbetsinriktade samhälle – men vem vet vilka egenskaper som är till nytta i ett framtida samhälle på dekis? Helt säkert är att stora samhällsförändringar kommer att missgynna vissa personer (med vissa egenskaper) och gynna andra (som kanske är missgynnade idag). Darwin myntade termen “survival of the fittest” och när miljön vi lever i förändras så förändras även kriterierna för vad som utgör “fitness”.

Även om jag tror att vi står inför tuffa tider – troligtvis redan under det kommande decenniet - är jag på sätt och vis inte riktigt så pessimistisk som jag var privat för bara ett år sedan. Då trodde jag - liksom många andra som nyligen upptäckt oljetoppen och med förskräckelse insett vidden av de möjliga konsekvenserna - att vi i värsta fall stod inför en relativt nära förestående samhällskollaps. Det ligger nog i sakens natur att tro att man själv eller vår tidsålder är så himla speciell i såväl gott (”den nya ekonomin” som bara för 10 år sedan uppgavs sväva i luften och inte längre följa den gamla ekonomins lagar) som mindre gott (”eftersom vårt sätt att leva är ohållbart kommer samhället att gå under inom några få år”).

Numera tror jag att det lika gärna kan bli en utdragen process som sträcker sig över många decennier. Det kan till och med hända att de som lyckas behålla sina jobb och hålla fast vid sin lön på vissa sätt kommer att få det bättre när andra drar den stora nitlotten. Kom ihåg att det är bättre att ha ett säkert jobb som kassörska än att vara en högutbildad men arbetslös ekonom på väg att bli utförsäkrad.


Nog med löst sammansatta funderingar. Nu har jag relativt spontant lagt ut texten, och just denna text är kanske mer kontroversiell än vad mina texter vanligtvis brukar vara. Så det är dags för dig att kommentera… vad håller du med om, var har jag fel?
.

"Sustainable energy" av MacKay (2009)

.

David MacKays bok ”Sustainable energy: Without the hot air” (”utan skitsnacket”) bryter ny mark genom att ytterst pedagiskt räkna på, sammanställa och förklara allt om alternativen till fossila energikällor. Hur ska vi leva år 2050, och hur kommer vi att producera vår energi om vi måste sänka vår användning av fossila bränslen och vår våra CO2-utsläpp med 80% eller mer? Varför måste vi förresten sänka våra utsläpp så mycket? David förestår tre olika skäl och låter dig generöst välja det du gillar mest; fossila bränslen är ändliga, energisäkerhet eller klimatförändringar.

Det innovativa greppet MacKay använder sig av är att omvandla all möjlig framtida energiproduktion och all konsumtion av energi (i England) till en enhetlig skala och uttrycka detta i termer av ”energi per person och per dag” (kWh/p/d). Går det ens teoretiskt att få ihop det hela? Kan vi leva som idag, men helt miljövänligt? Det korta svaret är ”nja”, men mer ärligt är att säga att det lutar starkt mot ett ”nej”.

Vi pratar här alltså om ”the big picture”. Inga småttiga tyckanden hit eller dit utan uträkningar från grunden och uppåt. Hur mycker regnar det i Storbritannien? Hur högt över havet ligger landet i snitt? Vilken kraft kan man klämma ur vatten som flödar nerströms? Hur mycket energi kan man teoretiskst lägga vantarna på ifall man fångar upp varena regndroppe som faller över Storbrittanien? Om vi bortser från land som ligger lågt och där det regnar förhållandevis lite (England) och istället koncentrerar oss på höglandet där det regnar mycket (Skottland), vilken potential finns då kvar hos vattenkraft? Svaret är 7 kWh per person och dag i Skottland (jämfört med 1 kWh/p/d i det borträknade England). David gissar (”guesstimate”) att man rent praktiskt kan tygla maximalt 20% av denna potential och får då fram siffran 1.5 kWh/person/dag. Och då har vi inte börjat räkna på om det är ekonomiskt, ekologiskt och socialt försvarbart att femdubbla nivån jämfört med dagens - och trots detta är 1.5 kWh/p/d bara en liten skärv jämfört med hur mycket energi vi använder idag.

På motsvarande sätt går David igenom alla möjliga och omöjliga källor till förnyelsebar energi i England; vind (till land och till havs), sol, bioenergi, vågor, tidvatten och geotermisk energi. Hur mycket blåser det? Vilken energi finns det i vind? Hur duktiga är vi på att fånga den? Just vattenkraft visar sig ha låg potential (i Storbrittanien) i jämförelse med vind, sol och biobränsle (68, 68 respektive 24 kWh/person/dag). Lägger man samman alla stora och små källor kommer David upp till den maximala siffran 180 kWh/p/d.

Denna glädjekalkyl bör man dock ta med en nypa salt av flera olika skäl. Om man omvandlar värme, kemisk eller kinetisk energi till elektricitet (eller vice versa) uppstår det alltid stora effektivitetsförluster. Det kan finnas ekonomiska, ekologiska eller social skäl till att det inte går att förverkliga hela den möjliga potentialen. Vissa typer av energi kan komma i direkt konflikt med varandra (till exempel att använda 75% av all mark till att odla mat och biobränsle respektive att täcka en icke oansenlig del av Storbritannien med solpaneler). Och så vidare. Siffran 180 kWh/p/d är alltså ett teoretiskt maximum som vi knappast kan nå (eller troligtvis inte ens komma i närheten av i praktiken). Men hur mycket energi använder vi då idag?

David utgår från en ”typical moderately-affluent person” (låt oss säga medelklass eller övre medelklass) och räknar på motsvarande sätt ihop hur mycket energi en sådan person använder för att framställa sin mat (mer för köttätare, mindre för vegetarianter), för att transportera sig själv och sina varor, för att värma upp sin bostad och kyla sin mat och för att framställa alla de prylar och saker som han eller hon konsumerar (1300 kilo prylar per person och år eller 4 kilo per dag).

När en typisk engelsk bilägare åker i snitt 50 kilometer per dag med en typisk engelsk bil motsvarar detta 40 kWh/p/d. En interkontinental resa per år motsvarar en energiförbrukning på 30 kWh/p/d. Redan där är vi alltså uppe i 70 kWh/p/d och lägger man till 53 kWh/p/d för alla prylar och saker som inhandlas, 37 kWh/p/d för att värma och kyla våra bostäder, 15 kWh/p/d för alla mat som köps, och sedan lite till så hamnar man på 195 kWh/p/d - en ohållbart hög siffra. Efter lite tricksande kommer David fram till att 125 kWh/p/d är ”the average British consumption, excluding imports, and ignoring solar energy acquired through food production”.

I bokens andra del koncentrerar sig David på vad man kan göra för att få det hela att gå ihop genom att antingen öka utbudet (kärnkraft, ”rent” kol?) eller genom att minska vår energianvändning (effektivisering, befolkningsreduktion, förändrad livsstil?). Det är som att segla mellan Scylla och Charybdis (”between a rock and hard place”). Det finns inga bra alternativ, bara mindre bra och riktigt dåliga. David försöker hitta och räkna på alla. Ett föreslag är att importera energi från enorma solkraftsfarmer i Afrika och David har förstås räknat på det:

1) hur stort område behöver man täcka? Svar: 600 x 600 km – 80% av Sveriges yta – för att förse 1 miljard människor med en genomsnittlig europeisk energinivå – 125 kWh/p/d.

2) hur ska överföringen av enorma mängder energi ske? Svar: med ”high-voltage direct-current (HVDC) transmission lines”.

3) hur stora förlusterna skulle vara vid överföringen av energi? Svar: 15%.

Lösningen att importera solkraft från Afrika kallar David pedagogiskt för ”living on other countries’ renewables”. Vi får hoppas att de vill dela med sig och att vi har något att ge dem i utbyte när vi behöver den Afrikanska solens hetta för att lysa upp vintermörket och titta på Kalle Anka på julafton…

En intressant faktoid som jag inte hade koll på är att av de 31 länder som har kärnkraftverk är Sverige och Frankrike i en klass för sig när man räknar på genererad energi per person och dag (19-20 kWh/p/d). Faktum är att Sverige bräcker kärnkraftsnationen Frankrike (med minsta möjliga marginal) och att båda ligger mer än 50% ”före” nästa två länder, Belgien och Finland.


David är till vardags professor i fysik vid Cambridge och har överraskande nog inte någon bakgrund inom ett energi-relaterat område, utan inom datavetenskap. I första hand är han dock folkbildare och en stor pedagog. Han har en blodhunds instinkter att söka upp och få tag på de siffror han behöver och absolut inget får stå i vägen för hans mission att förenkla, förtydliga och förklara. Han höftar och avrundar vilt och använder en sällsynt hänsynslös kombination av räknekonst och sunt förnuft för att tränga igenom horder av skilda enheter och förledande exakta, men obegripliga eller svårjämförliga data och siffror. För MacKay får inget får stå i vägen för vår förståelse av helhetsbilden.

I bokens inledning förtstår man att han är fullkomligt allergisk mot förenklade, dåligt underbyggda eller vinklade uttalanden (”vind eller kärnkraft?”). Hans eget svar är att vi på kort sikt behöver båda, men att kärnkraft inte är långsiktigt hållbart eftersom även den är en ändlig, icke-förnyelsebar energikälla. För David är en ”hållbar” nivå av kärnkraftsanvändning en nivå som kan upprätthållas i 1000 år och för 6 miljarder människor. Med detta sätt att räkna räcker jordens (kanske) 27 miljoner ton uran bara till något över 0.5 kWh/p/d. Lägger vi till all uran som beräknas finnas i ocenerna kommer vi upp i 7 kWh/p/d. Och ja, han har räknat på breeder-reaktorer:

”Attitudes to fast breeder reactors range from ”this is a dangerous failed experimental technology whereof one should not speak” to ”we can and should start building breeder reactors right away.” I am not competent to comment on the risks of breeder technology, and I don’t want to mix ethical assertions with factual assertions. My aim is just to help understand the numbers. The one ethical position I wish to push is ”we should have a plan that adds up”.”

Eftersom breeder-reaktorer kan klämma ur 60 gånger mer kräm (energi) ur uranet jämfört med konventionella kärnkraftverk vore det en mycket bra idé ifall dessa fanns idag. Vilket de tyvärr inte gör. För att citera den alltid lika slagkraftige Greer:

"It occurs to me that some of my readers may not be as familiar with hippogriffs as they ought to be. (Tut, tut – what do they teach children these days?) […] Hippogriffs are said to be the strongest and swiftest of all flying creatures [...]. They are splendid creatures, no question; their only disadvantage, really, is the minor point that they don't happen to exist, and drawing up plans to use them as a new, energy-efficient means of air transport in the face of peak oil, for instance, will inevitably come to grief on that annoying little detail."

Men också jag måste erkänna att jag inte vet hur nära vi är tekniskt fungerande och kommersiellt lönsamma breeder-reaktorer, så kanske är det lite taskigt att använda Greers citat ovan, vad vet jag?

Vindförespråkare kan istället trycka på att potentialen hos vindkraft till havs är att kunna ”värma alla hem i Storbritannien”. I nästa andetag dömer de ut byggandet av 10 nya kärnkraftverk för att detta ”bara” skulle minska Storbritanniens CO2-utsläpp med 4%. Men i båda fallen rör det sig om exakt lika mycket energi – att värma alla hem i Storbritannien motsvarar 4% av alla energi och 4% av alla CO2-utsläpp. David själv är inte i första hand för eller mot vindkraft (eller kärnkraft), men han är mot dålig argumentation och förledande användning av siffor:

”Where numbers are used, their meaning is often obfuscated by enormousness. Numbers are chosen to impress, to score points in arguemnts, rather then to inform”. […] Companies also contribute to the daily codswallop […]. BP’s website, for example, celebrates the reductions in carbon dioxide (CO2) pollutants they hope to achieve by changing the paint used for painting BP’s ships. Does anyone fall for this? Surely everyone will guess that it’s not the exterior paint job, it’s the stuff inside the tanker that deserves attention?”

Ingen sida kommer undan hans vassa penna och det som gör hans bok så kraftfull är att han verkligen framstår som en korsriddare på jakt efter sanningen. I den utsträckning han har en egen agenda är den vanligtvis väl dold och i vilket fall irrelevant eftersom han höjer sig över den i sin analys (han verkar dock ha en svaghet för cyklar och är porträtterad i boken gränslandes sin cykel).

Man kan mellan raderna nog förstå att han är kritiskt till vårt moderna konsumtionssamhälle, men eftersom han är mest intresserad av att ta fram siffror för att förstå konsumtionssamhällets energiförbrukning spelar hans personliga åsikter ingen större roll för bokens huvudsakliga budskap – ”låt oss räkna på det”.

”One of the main sinks of energy in the ”developed” world is the cration of stuff. In its natural life cycle, stuff passes through three stages. First, a new-born stuff is displayed in shiny packaging on the shelf in a shop. At this stage, stuff is called ”goods.” As soon as stuff is taken home and sheds its packaging, it undergoes a transformation from ”goods” to its second form, ”clutter.” The clutter lives with its owner for a period of months or years. During this period, the clutter is largely ignored by its owner, who is off at the shops buying more goods. Eventually, by a miracle of modern alchemy, the clutter is transformed into its final form, rubbish. To the untrained eye, it can be difficult to distinguish this ”rubbish” from the highly desireable ”good” that it used to be.”

Även om David ibland blixtrar till och visar prov på underfundig engelsk humor är huvuddelen av boken till sitt innehåll betydligt mer nyktert. Hans bok är inget mindre än en heroisk folkbildningsinsats och den finns följdaktligen också tillgänglig gratis på nätet (http://www.withouthotair.com). Framställning och utformning är genomtänkt och boken har rikligt med bilder, grafer och färger. Mest känns boken som en (excellent) gymnasielärobok som varmt kan rekommenderas till alla som vill ha koll. Är man totalt och oåterkalleligt allergisk mot siffror och mot att räkna kan det dock hända att man bör hålla sig borta från denna bok. Enligt David bör man i så fall även hålla sig borta från att delta i debatten, för har man inte på fötterna blir det ingen substans utan bara meningslöst tyckande kvar.


PS. Jag såg just att Martin Saar på Ställ Om-sajten skrev en låång text om boken någon dag innan min text blev publicerad här. Jag lovar att jag inte tjuvkikade... Här finns en till text om MacKays bok - publicerad i en engelskspråkig tidning i Turkiet av alla ställen...
.

Effekter av 2:a ordningen

.Bild. Förmodligen en Caterpillar 797B - en av världens största lastbilar. Dessa lastbilar transporterar 400 ton oljesand på flaket.

"Scientists are OK at predicting what technology is going to happen in the future [...] They're really bad at predicting how it's going to affect us."

Den här texten kommer att beskriva något som jag länge tyckt är fascinerande, nämligen oväntade effekter av ny teknik. Jag kommer att avsluta texten med att knyta an till olja och oljetoppen, men vägen dit är ganska lång och slingrande. Men ge dig till tåls, för resan är inte dum den heller.

Jag har länge varit fascinerad av överraskande (och ibland ovälkomna) effekter av ny teknik. De är allstädes närvarande och finns överallt omkring oss. Man kan också vända på det och säga att uppfinnare, ingenjörer och entreprenörer gör grovjobbet, men, med science fiction-författaren William Gibsons ord, ”the streets finds its own uses for things”. Uppfinnare, ingenjörer och entreprenörer kanske tror att de uppfunnit en viss sak, men det är på sätt och vis först när den kommer i bruk och (kreativt) anpassas till vanliga människors verkliga behov som vi vet vad det egentligen var för sak de hade uppfunnit och hur den ”ska” användas. Ett axplock med exempel:

- Telefonen sågs ursprungligen som en mer effektiv variant av telegrafen och som något som främst var till nytta i näringslivet. Från början av 1930-talet började telefonen användas mer och mer av hushåll som ett sätt att hålla kontakt med vänner. En del menar att telefonen varit viktig för frigörelsen från föräldrars inflytande och bildandet av ungdomsgrupper och ungdomskultur (eftersom de "täta" kamratkontakterna från skolan nu kan upprätthållas/underhållas även på fritiden).

- Skrivmaskinen användes (som den var tänkt) till att effektivt skriva brev som såg ut som de kom direkt från tryckpressen. Men skrivmaskinen tillät tillsammans med karbonpapper också att man producerade flera kopior av ett dokument och var därför instrumentella för skapandet av byråkratier. Dessutom skapades mängder av nya jobb och inte minst försörjningsmöjligheter för kvinnor i skrivmaskinspooler och senare som sekreterare.

- I televisionens barndom, innan den blivit allmänt spridd, var det inte ovanligt att man samlades hemma hos den i grannskapet som hade skaffat en TV. Det låg nära tillhands att tro att televisionsapparater skulle föra familjer närmare varandra, stärka grannrelationerna och gemenskapen människor emellan. Nuförtiden har många hushåll flera TV-apparater (kanske har till och med varje familjemedlem sin egen). En annan viktig funktion är också att TVn blivit en ”elektronisk barnvakt” och ”sällskap” för sjuka och äldre. Ta en sväng förbi vilket sjukhus som helst och se TVns elektroniska sken sprida sin varma julstämning (?) över såväl patienter som personal...

- Om man tittar i andras eller sitt eget kök är uppenbarligen den huvudsakliga arbetsuppgiften för de flesta specialiserade hushållsmaskiner (popcornmaskin, bakmaskin, våffeljärn, äggkokare, fondue-set, läskmaskin, glassmaskin, riskokare, mixer, varmkorvsgrill etc.) att vara vackert designade hyllvärmare.

Problemet är egentligen att det finns så många exempel på oväntade effekter av ny teknologi att jag knappt ens vet var jag ska börja, så istället dyker jag ner och tar ett konkret exempel, e-post. Säg att det är 1980-tal och du är delaktig i att ta ett beslut om huruvida ditt företag ska skaffa ”elektronisk post”. Få andra företag har det, men ni vill förstås ändå få fram något slags beslutsunderlag för att bedöma om det är en vettig investering. Hur ska du gå tillväga?

Om vi bortser från att gå på magkänsla verkar det vara mer rationellt att genomföra en kostnad-nytta-analys (cost-benefit-analysis). Låt oss för enkelhetens skull säga att företaget redan har investerat pengar i datorer och nätverk och att det alltså redan står en dator på varje skrivbord. Då är det relativt enkelt att ta reda på vad det skulle kosta att köpa in ett system för att kunna skicka, ta emot och läsa elektronisk post - men hur ska man kunna sätta ett pris på nyttan?

Här får man vara lite klurigare, så låt oss säga att du börjar undersöka hur mycket tid och pengar det går år till att kommunicera på sätt som åtminstone delvis kan ersättas av e-post. Alltså, hur många telefonsamtal ringer våra anställda i snitt varje dag? Hur lång tid tar varje telefonsamtal? Vad kostar själva samtalet, och vad kostar samtalet i arbetstid (kanske måste man ringa flera gånger innan man får tag på personen man söker)? Sedan får man gå vidare och fundera över motsvarande frågor vad beträffar att skicka brev. Kanske kan elektronisk post ersätta vissa möten, eller till och med vissa resor? Hur mycket reser vi och vad kostar det? Hur mycket av detta skulle (hypotetiskt) kunna ersättas och insparas?

Om man håller på sådär och får fram ett underlag borde du alltså kunna fatta ett rationellt beslut om huruvida ni ska göra denna investering eller inte. (Med reservation för att denna typ av beräkningar över huvud taget är vettiga - men hur kan man på förhand veta om de är vettiga eller inte?) Vad du precis har räknat på är effekter av 1:a ordning (”first-order effects”) av att investera i ny teknik, det vill säga planerade kostnads- och effektivitetsvinster.

Nu vill jag dock hävda att de mer intressanta och långtgående konsekvenserna i mycket högre utsträckning har att göra med effekter av 2:a ordningen (”second-order effects”), det vill säga de oförutsedda, icke-intuitiva och till stor del oförutsägbara effekter som ny teknik har, och som gör sig gällande först efter hand och över tiden.

En sådan effekt av att införskaffa e-post är att man sänker tröskeln för att kommunicera ”sidledes” i organisationen istället för bara hierarkiskt, upp och ner mellan chefer och underlydande. Å ena sidan kan sådana (delvis informella) kontakter bidra till att göra organisationen mer lättrörlig och smidig, men å andra sidan undergräver de mellanchefernas kontroll över information och deras auktoritet. En annan effekt är att det är mycket lättare att sprida information, till exempel genom att alltid skicka en kännedomskopia (”carbon copy”, ”cc”) till chefen. Men mer information är inte alltid bättre, eftersom man också kan bli överbelamrad och i värsta fall handlingsförlamad (”information overload”). Och bara för att slänga ytterligare en käpp i hjulen på uträkningarna ovan; vad händer om den totala mängden kommunikation i företaget ökar, och ökad kommunikation mellan avlägsna medarbetare i slutänden leder till fler möten och ökat resande där man ursprungligen förväntade sig färre resor och besparingar i kostnader och i tid?

På motsvarande sätt är det faktum att det går snabbare att resa mellan två städer med bil än med häst och vagn en 1:a ordningens effekt av ”bil-teknologi”. Men bil-teknologins mer genomgripande effekter (av 2:a ordning) har att göra med de sätt som bilar har omformat städer, stadsplanering och vårt vardagsliv på precis alla sätt och vis under de senaste 50-100 åren. På så sätt kan alltså en 1:a ordningens effekt av att bygga en ny motorväg - till exempel en snordyr förbifart kring Stockholm - på kort sikt leda till en mindre ihopkorkad trafiksituation. Men i takt med att människor lägger sig till med nya resmönster, flyttar längre bort från Stockholm och köper fler bilar för att ta sig till jobbet så kan en ”oväntad” och icke-intuitiv effekt av 2:a ordningen vara att den nya motorvägen så småningom inte spelar någon roll alls och inte längre ökar framkomligheten i regionen.

Andra oväntade överraskningar som kom med bilkulturen är… ja förresten, ta lite tid att smaka på detta för mor-och farföräldrarna oväntade ord; ”bil-kulturen”. Från transportmedel till kultur på mindre än en generation... I vilket fall, bilkulturen omfattar också sådana oväntade överraskningar som limousiner och Hummers, dragsters och beach buggies, stock car-tävlingar och monstertruckar, drive-in biografer, drive-in restauranger, drive-in bankomater och drive-in kyrkor (bilder på kyrkan), smog och "urban gridlock". Och låt oss inte glömma doftgranar (Wunderbaum) och såna där mjuka "raggartärningar" som man kan hänga i vindrutan. Och TV-programmet Pimp my ride. Och bilköer och bilolyckor, övervikt, förorter och utglesade städer - och i USA även villagarage ("carports") med plats för tre bilar och gator utan trottoarer. Och så vidare:

"The car had a significant effect on the culture of the [American] middle class. Automobiles were incorporated into all parts of life from music to books to movies. Between 1905 and 1908, more than 120 songs were written in which the automobile was the subject. The automotive themes of these songs reflected the general culture of the automotive industry: sexual adventure, liberation from social control, and masculine power. Books centered on motor boys who liberated themselves from the average, normal, middle class life, to travel and seek adventure in the exotic. Car ownership came to be associated with independence, freedom, and increased status."

Det går att pladdra på hur länge som helst om enbart detta ämne (bilens oväntade - och i många fall negativa - samhälleliga effekter). Vad sägs till exempel om den praktfulla boktiteln "Autokind vs. Mankind: An analysis of tyranny, a proposal for rebellion, a plan for reconstruction"? Den mer allmänna poängen som jag återkommer till i denna text är att ny teknik har oväntade effekter - vissa positiva och andra inte - som är svåra att förutsäga.

På motsvarande sätt har etablerad teknik effekter som vi tar fullkomligt för givna och som därför är helt osynliga för oss. Här tänker jag då till slut på energi och på oljan som finns överallt omkring oss. Ta bort oljan och vad är kvar? Se dig omkring i det rum du befinner dig och fundera över hur många saker du har omkring dig som inte har någon koppling till olja. Som inte har blivit tillverkade, processade, transporterade, skördade, gödslade eller tillagade med hjälp av energi som kommer från olja...

Jag är totalt övertygad om att många har en alldeles för simplistisk bild av vad vi kan göra för att ersätta oljan när den börjar sina (en som däremot har förstått är min bloggranne Cornucopia - läs gärna denna text). Att på kort tid femfaldiga mängden kärnkraft, eller öka vindkraften med en faktor fem (eller tjugofem) är mycket svårare än det låter. Att en ny teknologi växer med 10 eller till och med enorma 20% per år flera år i rad är en utmaning som heter duga - och då tar det ändå nästan två decennier (strax under 10% tillväxt per år) respektive ett decennium (knappt 20% tillväxt per år) att nå en femdubblad volym. Men sedan uppkommer många andra följdfrågor om flaskhalsar och problem av olika slag. Låt oss till exempel titta på brytningen av oljesand i Kanada:

Det finns många problem med att klämma ur olja ur oljesand. Förutom grava effekter på den lokala miljön och globala effekter av de höga koldioxid-utsläppen som brytningen ger upphov till är det färre som känner till att det går åt stora mängder energi för att framställa olja ur oljesanden, och att den energimässiga vinsten (Energy Return On Investment - EROI) därför blir låg. Vad beträffar oljesand betyder det i praktiken att av tre eller fem fat med olja (159 liter olja per fat) som man lyckas utvinna från oljesanden måste man återinvestera ett av dessa fat för att kunna utvinna nästa gäng med oljefat. Dessutom ligger det i sakens natur att vi väljer att plocka de lägst hängande frukterna först och börjar med att utvinna den olja/oljesand som är enklast och billigast. Allså har vi själva naturen emot oss och kommer att få jobba med sämre och sämre odds allt eftersom.

Ni kan själva tänka er vad det skulle betyda ifall man var tvungen att återinvestera var tredje fat utvunnen olja på att utvinna tre nya fat (i praktiken är det dock naturgas som går in in processen för att man ska få ut oljesand). Alltså, tänk dig att du investerar en himla massa pengar på att utvinna olja ur oljesand, men var tredje fat du framställer måste återinvesteras i processen och de två kvarvarande faten måste därför säljas till ett pris som täcker dina produktionskostnader och en del av de (stora) investeringar du var tvungen att göra långt innan du hade fått fram första fatet med olja.

I oljans barndom (USA på 1930-talet) behövde man bara återinvestera en tunna av hundra och kunde sälja de övriga 99 på marknaden. På 1970-talet hade siffran sjunkit till vart trettionde fat och idag ligger det någonstans i krokarna kring vart tionde fat. Och trenden är förstås sjunkande i takt med att man måste ersätta "bra" oljekällor som sinar med "sämre" (mindre och dyrare) nya oljekällor. Men även bortom dessa hårda naturlagar som vi inte kan förhandla med, tycker jag att en rad praktiska hinder i oljesandsutvinningen är minst lika fascinerande:

- Lastbilarna man använder för att utvinna oljesand (Caterpillar 797B heavy hauler) kan ta 400 ton sand på flaket (se bilden ovan). Varje hjul är 4 meter högt och kostar 300 000 kronor (hela lastbilen kostar runt 5 miljoner dollar). Lastbilen är stor som ett 4-våningarshus, bred som en tennisplan och väger över 600 ton. Bensintanken rymmer nästan 7000 liter!

- Grävskopan som fyller flaket på en sådan lastbil släpper 4 skopor (100 ton/styck!) på flaket. En sådan grävskopa kostar 20 miljoner USD, är stor som ett sjuvåningshus och tar månader bara att montera ihop (den levereras i bitar eftersom den förstås är för stor för att transportera på något annat sätt)! Förutom dessa "praktiska" problem finns det dessutom en väntelista på flera år ifall du vill köpa en sådan grävskopa!

- Det krävs alltså väldigt mycket kapital för att exploatera oljesanden i Kanada och detta är i sig en enorm utmaning (inte minst i dessa tider med fluktuerande oljepriser och nervösa finansmarknader). Det är därför ingen slump att det har fungerat att utvinna oljesand i Kanada (stabilt västland) men inte i ett Venezuela som rattas av Chávez.

Utifrån skalan och kostnaderna för de stora maskinerna ovan är det lätt att se hur Liebigs lag kan sätta krokben för de bästa av alla planer. Denna lag säger att tillväxten (av kärnkraft, vindkraft, oljesandsutvinning) inte beror på de totala resurserna som finns tillgängliga, utan på den enskilda resurs som det finns minst av. För att öka produktionen av oljesand (kärnkraft, vindkraft) med 20% måste man alltså få bort alla möjliga flaskhalsar som kan utgöra en begränsning. Att man får bort alla utom en enda ynka flaskhals är alltså inte tillräckligt, för då kommer förstås just den att sätta begränsningarna för hela processen.

“[Liebig’s law] was originally applied to plant or crop growth, where it was found that increasing the amount of plentiful nutrients did not increase plant growth. Only by increasing the amount of the limiting nutrient (the one most scarce in relation to "need") was the growth of a plant or crop improved.”

Sådana här saker är inte helt lätta att resonera om. Vi vill gärna tro att det alls inte finns några begränsnignar, eller att det åtminstone är lätt att övervinna dem. Men begränsningarna finns, och de kan inte alltid övervinnas - hur gärna vi än vill. Om ett komplext system ska fungera måsta alla ingående delar fungera. Varenda en! Det är ingen slump att det “simpla” vapnet AK-47 Kalasjnikov är världens mest populära automatkarbin (från filmen Lord of War: "There are over 550 million firearms in worldwide circulation. That's one firearm for every twelve people on the planet. The only question is: How do we arm the other 11?"). En AK-47 Kalasjnikov är robust, billig att tillverka och enkel att använda. Mer “avancerade” vapen har konsekvent ratats av ledande frihets-, gerilla- och terroristorganisationer (och av många nationella arméer).

Jag avslutade nyligen min serie texter om krisens effekter. Alla de sju texterna kan sägas ha handlat om "krisens effekter av 1:a ordningen". I några uppföljande texter kommer jag framöver att återkomma till detta ämne genom att skriva om “krisens effekter av 2:a ordningen”, det vill säga oförutsedda och till viss del icke-intuitiva effekter som har följt på den ekonomiska krisen.
.

Att ge kurser och att märka träd

.
Bild: Fullvuxna, "mogna" träd är värda mycket mycket mer än små träd för en skogsägare.


Den ekoby-i-tillblivelse som jag tillhör (och som jag skrivit om tidigare) genomförde sin fjärde kurs i slutet av november. Jag tänkte börja med att reflektera lite över vår ”kursverksamhet” och sedan gå över till att skriva lite mer specifikt om just den senaste kursen. Jag viker mig här också för önskemål som har framfört från olika håll om att berätta mer om vad som händer ”hemma på vår gata i stan” - fast tvärtom:

”Det vore intressant med lite mer information [om] vad det är som pågår [på er gård]. Lite kan man ju lista ut via [er hemsida] ekoenhet.ning.com, men det är det lilla. Ni vet väl att ni är inspiration för många runt om i landet!”

Vår ekoby-i-tillblivelse är alltså en gård med 22 hektar mark och jag är sedan vi köpte gården i våras en av sex delägare till den. Så kan det gå efter att man börjar fundera över (och oroa sig för) oljetoppen! Tanken är dock att en bostadsrättsförening så småningom - i takt med att vi bygger bostäder på marken - ska ta över och köpa ut de nuvarande ägarna från gården.

Vi genomförde tre kurser i somras (permakultur, lerhusbygge och lokalekonomisk återväxt) och man kan säga både att vi lärt oss en del om hur våra kurser kommer att se ut framöver och att vi samtidigt fortfarande håller på att finslipa konceptet ”ordna kurs”. Om jag ska framhålla det allra bästa så är det att alla fyra kurserna har varit väldigt lyckade, inte minst socialt, och att vi håller på att bygga på vår egen lilla lista med nöjda tidigare och kanske-återkommande kursdeltagare (som förstås får direktinformation om de kurser vi anordnar).

Till skillnad från kurserna i somras hade vi denna gång lagt ut matlagningen så att vi själva slapp. Att på lite drygt en månad i somras och under loppet av tre kurser laga tre måltider och två fika per dag till 15-30 personer var oss övermäktigt, speciellt i förhållande till hur lite betalt vi tog för maten (som ingick i kursavgiften). Kanske kan man tycka att maten inte borde bli så himla viktig när man ska ordna kurser, men det är en del arbete bara med att ordna och förbereda själva kursen och att samtidigt planera för och laga mat tar väldigt mycket tid och kraft. Vi måste alltså hitta en hållbar lösning som fungerar, för det är knappast bra för någon ifall vi drar oss för att ordna kurser bara för att det är jobbigt att fixa maten. Nackdelen med att lägga ut maten på någon annan är förstås att det blir betydligt dyrare och att kurserna i så fall måste kosta mer. Vi har väl inte hittat något perfekt lösning ännu men har ändå identifierat detta som en av våra största utmaningar i samband med att vi ordnar kurser (en annan stor utmaningar är förstås att nå ut med informationen och säkerställa tillräckligt många deltagare för att alls kunna genomföra kursen).

Rent generellt har vi ordnat de kurser som vi (som tillräckligt många av oss delägare) själva vill gå och som någon av oss tar tag i. Vår kursverksamhet är alltså inte alls professionell och vi har därför ett i det närmaste obefintligt intresse av att ordna samma kurs två gånger. För närvarande strävar vi bara efter att varje kurs ska bära sina egna kostnader och då finns det ju inte heller något starkt incitament att ge samma kurs igen vid ett senare tillfälle. Däremot kan det hända att vi går vidare och att till exempel sommarens kurs i permakultur leder till en ny kurs som handlar om något mer specifikt, till exempel permakultur och täckodling, eller fiskodling, eller småskalig djurhållning.

Nu precis i månadsskriftet hade vår bostadsrättsförening ett försenat höstmöte och vi tog då tillfället i akt att berätta för våra medlemmar om vad som hänt sedan vi köpte gården för ett halvår sedan. (Förtydligande: bostadsrättsföreningens styrelse är i princip identisk med gårdens nuvarande delägare.) På vårt medlemsmöte berättade vi också lite om förslag på kommande kurser för nästa år. Det som verkar ligga närmast till hands under våren och försommaren är att ha kurser om matkonservering respektive om att bygga jordkällare. Förutom att kort beskriva våra utmaningar och vedermödor i samband med att vi ordnat kurser tänkte jag närmast byta ämne och gå vidare till innehållet i den senaste kursen som vi precis ordnade. Till skillnad från de föregående kurserna vände sig denna kurs i ”Trädmärkning” till en mer specialiserad publik – skogsägare. Eftersom vi utgick från att skogsägare också än en mer köpstark grupp lade vi alltså ut matlagningen och tog dessutom ut ett pris som gjorde att vi inte behövde ha så många deltagare för att kunna genomföra kursen.

Av den mark som tillhör vår gård består ca 25% av skog. I konventionellt, ”rationellt”, storskaligt och industriellt skogsbruk tar man ner allt (slutavverkning) och planterar sedan nytt. Den konventionella termen är ”kalhygge” men eftersom det låter så trist har en finurlig byråkrat någon gång uppfunnit den alternativa termen ”föryngringsyta”. Oberoende vad man kallar det är det förstås inget för oss eller andra som äger bara en lite skärv skog och som bryr sig om hur det ser ut i skogen i några decennier efter att skogsmaskinerna har dragit fram. En alternativ metod är den som utarbetats av professor Mats Hagner och som han kallar ”Naturkultur-metoden”. I korthet går den ut på att man avverkar ”lite grann” och samtidigt passar på att noggrant välja vilka träd man ska ta ner utifrån att man strävar efter att maximera de nyttor man vill ha ut av sin skog på kort och på lång sikt. En nytta som är viktig för många skogsägare är ekonomisk avkastning, men man kan som ägare även ta hänsyn till andra nyttor när man ska välja hur många och vilka träd man ska avverka (naturupplevelser, ekologiskt diversitet och naturliga ekosystem, jakt, djurhållning etc.). I kursen kontrasterades det smalare begreppet (virkes-)odling med det bredare (skogs-)bruk. Att ”bruka skogen” öppnar alltså upp för, och kan innefatta fler nyttor än att enbart maximera tillväxten och det ekonomiska värdet.

Oberoende vilka nyttor man strävar efter så måste man fråga sig hur många träd man ska avverka inom ett visst område och exakt vilka som ska lämnas kvar för att uppnå så bra förutsättningar som möjligt för det man nu vill uppnå. För enkelhetens skull utgår jag i det följande från att det är just maximal ekonomisk avkastning man vill uppnå – det är ett vanligt förekommande mål och ”vetenskapen” bakom maximal avkastning är bättre utforskad än principerna för ”mjukare” alternativa nyttor.

Det som rent konkret förvånade oss nybörjar-skogsägare när vi efter ett teoripass gick ut och tillämpade våra nyvunna kunskaper på vår egen skog var hur otroligt många träd vi kan, eller till och med borde ta ner för att skapa optimala förhållanden för tillväxt åt våra då kvarvarande, ”bästa” träd. De allra flesta av våra träd borde faktiskt fällas. De står helt enkelt för många – ofta jämnstora - träd för nära och de trampar varandra på tårna i sina försök att växa så mycket de kan. Det kan hända att dessa tillsammans har samma ”växtkraft” (lägger sig till med lika mycket biomassa per år) som ett stort träd som står mer fritt och växer bra – men det finns ett mycket större (ekonomiskt) värde i att ”samla” träet i en stor stam än att distribuera det till många små. Vill man bara ha fram biomassa för att elda kan det alltså hända att kalhygge och naturbruk är lika bra. Men för en skogsägare är det mycket bättre att fälla (stora, mogna) träd som kan användas som timmer eftersom man får bättre betalt för det. Dessutom finns det andra nyttor som en varierad skog bättre tillfredsställer (resiliens, naturupplevelser) än när träden står i monokulturella rader och väntar på att bli ”skördade” om några decennier…

Exakt vilka träd som ska lämnas kvar (och varför) är en hel vetenskap och som så mycket annat kan den fångas in av devisen ”a minute to learn – a lifetime to master”. I korthet kan man dock säga att ett fint, stort, rakt träd som är färdigt för avverkning är värt många gånger mer än ett tanigare träd eller ett träd som är lika stort men som av olika anledningar (många kvistar, växer snett) inte är lika fint. Timret från de senare träden har inte samma kvalitet, är inte lika användbart och betingar därför inte samma pris. Alltså ska man välja ut ett ”huvudträd” i en trädgrupp och sedan ta bort alla jämnstora träd som konkurrerar om näringsämnen och solljus, men som inte har lika stor potential på sikt. Vilka konkurrerar? Ett träds rötter sträcker sig lika långt bort som trädet är högt, men rötternas ”viktighet” avtar med kvadraten på avståndet, så nära grannar är sämre än lite mer avlägsna. Några lovande mindre träd (gärna av varierande storlekar) som både bokstavligt och metaforiskt växer i det stora trädets ”skugga” ska man dock lämna. Det är ett av dessa träd som kommer att bli ”huvudträd” om tio eller tjugo år när det nuvarande huvudträdet nått sin fulla potential och ska avverkas, och om ytterligare något eller några decennier när nästa huvudträd ska avverkas. När man avverkar det största trädet i en grupp finns det helt plötsligt plats att expandera och de mindre träd som fram tills dess har växt relativt långsamt tar då plats och skjuter fart i sitt växande (på vår gård i Sörmland genom att öka på diamtern med cirka 6 millimeter per år).

Jag vill igen poängtera att ”potential” i detta fall hänvisar till ekonomiskt värde, men att skogsägaren också kan lägga in andra kriterier som grund för sina beslut om vilka träd som ska står kvar eller inte. Om man börjar väga olika skäl mot varandra kan det hela snabbt bli väldigt komplicerat. Var går gränsen mellan en grupp träd och nästa (vilket avgör var nästa huvudträd som ska få stå kvar finns)? Hur många träd kan man avverka utan att de som är kvar blir sårbara och kan fällas av vind och stormar? Har några träd skador eller sjukdomar (bort direkt)? Riskerar ett träd att ramla över grannens hus (bort direkt :-)? Finns det ett synnerligen bra klätterträd för barnen (dåligt ekonomiskt värde men ett klättervärde som näppeligen kan mätas i pengar men som ändå övertrumfar det mesta)? Tycker man bättre om vissa sorters träd (lövskog) än andra (barrskog)? Och så vidare.

Kanske låter dessa grundläggande principer som självklara? Betänk då att detta tänk och denna metod inte på något sätt är accepterade eller salongsfähig i dagens skogs-Sverige och att dess främste förespråkare (och tillika vår lärare) Mats Hagner har blivit motarbeted i decennier efter att han började förespråka detta synsätt. Det finns faktiskt lagar för hur man ska sköta sin skog och till och med en specialiserad skogspolis (Skogsstyrelsen och dess tjänstemän) som på olika sätt - idag bland annat med satellitbilder - har till uppgift att se till att lagen följs och att man planterar nya träd efter man har kalhuggit samt att man inte gallrar och sköter sin skog på det sätt jag beskrivit ovan. Så här skriver till exempel en arg kritiker, tillika docent i skogsskötsel från Umeå:

"Finns det då ingenting vettigt i själva idén med Naturkultur? Svaret är tyvärr ”nej”. Hela konceptet är en luftbubbla som spricker så fort man börjar peta i den och verkligen granskar den i alla sina delar. Bluff, från början till slut!"

Här är en lång artikel som är mer balanserd och som för fram argument både för och emot Naturkultur-metoden. Döm själva! Den som är intresserad av att lära sig mer och detta sätt att sköta sin skog kan med fördel köpa boken ”Naturkultur” av Mats Hagner (kan även laddas ner), men här lämnar jag de mer praktiska aspekterna av trädmärkning och går vidare till några avslutande, mer allmänna reflektioner som kursen väckte.

Trots att skogsbruk är ett bredare och trevligare begrepp än virkesodling (inte minst vad beträffar begreppens praktiska innebörd) handlar det ändå om att maximera nyttorna av skogen för oss människor – oberoende av vilka mål vi nu råkar ha. Lika säkert som vi har domesticerat våra djur, har vi alltså domesticerat våra skogar och våra landskap. Man pratar ibland om ”kulturlandskap” eftersom själva landskapet blivit format av de behov och vanor som vi människor har ”påtvingat” landskapet över seklerna. Hur skogen skulle ”vilja” växa om inte vi människor fanns är lätt att svara på – den skulle över loppet av ett antal hundra år övergå till att bli urskog (till skillnad från kulturskog och naturskog):

”Urskog är skog som aldrig har utsatts för mänsklig exploatering som jordbruk och skogsbruk. Urskogen i Sverige är mindre än 0,5% av all skog.”

Begreppet urskog har ”lustigt nog” (?) blivit kidnappat av ett företag som tillverkar rullbrädor (skateboards):

”En idé om renare, vackrare brädor där materialet står i fokus och där man skulle känna av både klassisk träsurf och de nordiska rötterna i varje linje och varje sväng. En longboard från Urskog ska kännas lika naturlig som…”

…och så vidare. Man får hoppas och anta att företaget Urskog - sitt namn till trots - inte tillverkar sina brädorna av just urskog…

Jag har redan tidigare skrivit om min fascination inför det långsiktiga perspektiv – decennier – som man med nödvändighet måste ha som skogsägare och hur detta kan kontrasteras mot kortsiktiga ”kvartalskapitalistiska” krav på tillväxt och avkastning. Den grundläggande duvningen (första lektionen) om naturkultur-metoden tog sin utgångspunkt i skogsekonomi och det som är intressant är just hur dessa två väsensskilda tidsskalor ändå möts (och måste mötas) på en plats där tillväxt (av träd!) och det ekonomiska värdet av (de olika delarna av) ett enskilt träd möts och leder till beslut idag som får effekter först om 10-20 år eller längre. För att ta bra besut idag måste man till exempel förutsätta att efterfrågan på träd (till exempel vad beträffar träslag eller proportionerna mellan värdet av olika delar av trädet) ser ut ungefär som idag även om 30 år. Detta långsiktiga perspektiv kontrasterar starkt med andra delar av våra moderna liv. Om trettio år kommer jag att ha pensionerat mig (ifall begreppet ”pensionering” fortfarande har någon innebörd då.) Och apropå det, har ni testat senaste versionen av iTunes (version 9.0.2)? Och ska jag förresten oroa mig över om huruvida den senaste veckans händelser i Dubai får konsekvenser för de aktiefonder jag sparar i? Ni förstår den mentala ”konflikten” i att samtidigt förena dessa två väsensskilda tidsmässiga perspektiv på en och samma gång i ett och samma huvud...
.

Krisens effekter - del 7

.Bild: Omslaget till musikgruppen Supertramps fjärde album, "Crisis? What crisis?" från 1975.


Det här är sjunde och sista delen i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare i USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som gått ner för räkning och behöver hjälp för att inte behöva gå till sängs hungriga. I denna text går jag vidare till de som har det allra sämst; de som blivit hemlösa och som befinner sig på botten av samhället. Känsliga läsare som tror att alla historer och livsöden har (kan ha) lyckliga slut varnas.

Detta är en av de längsta texter jag skrivit till bloggen, men jag "orkar" inte dela texten i två och det är dessutom dags att efter två månader avsluta "krisens effekter". Och det skulle ju vara jobbigt att älta dessa frågor om hemlösa och hungriga människor i takt med att det börjar närma sig jul och julskyltningen tar fart på gator och torg (obs ironi).


Jag har ett erkännande att göra och det är att med undantag för förra texten har alla namngivna personer i de föregående fem texterna varit välbeställda och haft det bra fram tills alldeles nyligen. Men var är de som redan var fattiga innan den ekonomiska krisen slog till? Jag blev påmind om dem när i somras jag läste en stark krönika av den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich. Barbara är kvinnan som wallraffade och tog ett antal okvalificerade jobb för att inte bara skriva om, utan också uppleva den amerikanska underklassens livsvillkor. Resultatet blev boken “Nickel and Dimed: On (not) getting by in America” som kom ut 2001. (Jag läste den svenska versionen, “Barskrapad: Konsten att hanka sig fram”). Inte ens Kottowitz (del 5) som förlorade sin lägenhet när han fick vänta i månader på sin arbetslöshetsersättning tillhörde tidigare denna amerikanska underklass av hårt arbetande människor med otillräckliga löner (“working poor”).

In sin krönika skriver Barbara om de som redan för två eller fem eller tio år sedan levde på eller under fattigdomsgränsen. Hennes läsvärda krönika är en rasande attack mot vår fascination inför medelklassens våndor, men vår oförmåga att se de som redan tidigare hade det dåligt och som nu har fått det ännu sämre. Krisens offer tenderar att symboliseras av en rättskaffens polisman som hotas av att vräkas från sin stora, fina villa i en amerikansk förort, eller en för detta byggnadsarbetare som förlorat sitt hem och måste bo i ett tält (se till exempel detta tre minuter långa TV-inslag). Men var finns berättelserna om de som redan tidigare betalade ockerhyror för att bo i en husvagn och som blev vräkta från den redan för två år sedan? Var finns alla städare, vaktmästare, trädgårdsarbetare, hushållerskor och illegala immigranter; alla de som tillhör den fjärdedel av USAs befolkning som redan tidigare levde på gränsen till fattigdom? För dem finns det ingen ekonomisk recession, eller så har den alltid funnits. De var fattiga förut och de är fattiga nu, så vad har förändrats ur deras perspektiv?

"When I called food banks and homeless shelters around the country, most staff members and directors seemed poised to offer press-pleasing tales of formerly middle-class families brought low. But some […] admitted that mostly they see “the long-term poor,” who become even poorer when they lose the kind of low-wage jobs that had been so easy for me to find from 1998 to 2000."

Rika som fattiga måste nu spänna åt svångremmen, men där det kan betyda utebliven semester och färre restaurangbesök för de förra, kan det istället betyda uteblivna mediciner och missade måltider för de senare.

"The current recession is knocking the working poor down another notch — from low-wage employment and inadequate housing toward erratic employment and no housing at all. Comfortable people have long imagined that American poverty is far more luxurious than the third world variety, but the difference is rapidly narrowing."

Vad gör de fattiga för att klara sig nu? Vilka strategier finns det för att klara sig med mindre? Fattiga på landbygden köper billig mat som är nära, eller som har passerat sitt bäst-före datum. Fattiga i staden jagar smådjur, “shooting squirrels and rabbits and eating them stewed, baked and grilled”. Kvinnor ur alla samhällsklasser börjar strippa på herrklubbar (som i sin tur lider av tuffare tider). Men framför allt bor man fler på mindre yta, vilket kan inkludera allt från inflyttade familjemedlemmar till att man hyr ut soffan.

“There are no data yet on the effects of the recession on measures of inequality, but historically the effect of downturns is to increase, not decrease, class polarization. […] In good times and grim ones, the misery at the bottom just keeps piling up"

Det ser ut som Barbara har fått rätt, att inkomstskillnaderna ökar istället för att minska i den ekonomiska krisens spår. "The recession has hit middle-income and poor families hardest, widening the economic gap between the richest and poorest Americans".

År 2008 steg antalet fattiga (“poverty”) i USA från 12.5 till 13.2 procent av befolkningen. Det låter som en måttfull ökning men motsvaras av över 2.5 miljoner människor och antalet fattiga i USA uppgår nu till nästan 40 miljoner. Denna siffra kommer att stiga i år och även om ekonomin skulle vända uppåt räknar man med att antalet fattiga kommer att öka ända fram till 2012. Den officiella fattigdomsgränsen i USA är 13 500 dollar (90 000 kronor) per år för en familj på två och 21 200 dollar (140 000 kronor) för en familj på fyra. Man kan alltså vara ganska fattig i USA utan att för den delen officiellt klassas som "fattig" i statistiken. Jag vet inte hur Sergio (del 6) fick ihop till hyran på nästan 900 dollar per månad för det minimala motellrum som han och hans fem barn bor i, men det är ganska troligt att han inte är officiellt fattig om han kan betala över 10 000 dollar för sitt boende på årsbasis.

Sista benet på denna långa resa tar oss till de som lever i eller på gränsen till ren misär. På härbärgen, campingplatser, i tältstäder, i sina bilar och under broar (se ett bildspel här). Ett sådant “sista stopp” är en campingplats i Tennessee där man kan hyra en tältplats för knappt 2000 kronor i månaden (elektricitet ingår). Jag har personligen svårt att tro på journalisten som skriver att “many seem to find romance and even liberation in paring life down to the barest necessities”. Det handlar här alltså om en lerig camplingplats, dåligt väder och (för) få toaletter, men åtminstone en kvinna lyckas å sina egna och reporterns vägnar formulera ett "positivt" budskap:

"[For] Tammy Renault, who lives in a tent with a husband and four kids, there’s virtue to be found even in a muddy tent floor. “This tells you what you’re made of,” says Ms. Renault, a devout Christian whose faith has been steeled, not diminished, by her family’s crisis."

Bra för henne och för alla andra som kämpar på och lyckas behålla en positiv syn på framtiden trots stora motgångar och mot alla odds. National Alliance to End Homelessness förutsade i början av året att antalet hemlösa kommer att fördubblas, från 750 000 till 1 500 000 under de närmaste två åren på grund av den ekonomiska krisen. Nu skiljer man därför mellan kroniskt hemlösa - ofta ensamma män - som ofta också lider av alkoholism, drogmissbruk eller psykiska problem, och den nya våg av “ekonomisk hemlöshet” som beror på arbetslöshet, vräkningar och andra problem som följer på den ekonomiska krisen. På ett härbärge i Bakersfield, Kalifornien är en typisk gäst (“resident”) en ung mamma med ett bra jobb men med huslån som blev övermäktiga. Bland hemlösa familjer utgör kvinnor över 80% av de vuxna. I klarspråk består alltså många hemlösa familjer av en kvinna med ett eller flera barn. Till skillnad från hemlösa män som ofta befinner sig i medelåldern tenderar hemlösa kvinnor att vara under 25 år och ha barn som är under 5 år gamla. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att:

“The life of a homeless woman is particularly fraught with danger […] These young women are at much greater risk of being victimized when they have no stable home. It can be more difficult to obtain needed services. For anyone in this situation, it is destabilizing and extremely stressful.”

Liksom Sergio som jag nämnde ovan har jag förstått att många av de som nu blivit hemlösa tidigare jobbade i branscher som var knutna till bygg-boomen som nu har kraschat, till exempel byggnadsarbetare och mäklare (som Colt Phipps). "By the peak of the housing boom in 2006, construction surpassed manufacturing as the biggest employer of men with at most twelve years of schooling. [...] Construction [...] has accounted for about 18% of the nation's job loss in the past year". Det ligger förstås en bitter ironi i att de som tidigare byggde och sålde hus nu själva inte har något att bo i.

I Phinellas Hope, en tältstad i Florida som sedan december 2007 drivs av Catholic Charities är det ordning och reda. Inte mindre än 250 identiska tält står i raka rader. Det finns en väntelista för att få flytta dit, men när man väl kommer dit har man tillgång till badrum och duschar, datorer, tvättmaskiner och donerade kläder för de som behöver. De som flyttar in kan hämta ut liggunderlag, sovsäck, toalettartiklar och duschtofflor. Första månaden får man ett gratis busskort och rådgivning för att skriva ihop en resumé (CV). Man måste gå med på att inte använda alkohol eller droger och hjälpa till med olika sysslor i lägret. Det råder utegångsförbud efter 22.30 på vardagarna och midnatt på helgen.

Eftersom behovet är överväldigande ville man öppna ett till område med friggebodar (“wood sheds”) i närheten. Men till skillnad från Phinellas Hope ligger det nya området inpå bostadsområden där man inte är så förtjusta i att få nya grannar i form av hemlösa (narkomaner, befarar man), och där man därför organiserat sitt motstånd på webplatsen Stop Tent City.

En av de som bor i Phinellas Hope är före detta bilarbetaren Jim Marshall. Han är 39 år gammal, levde tidigare ett bekvämt medelklassliv, men blev av med sitt jobb i Detroit och flyttade till Florida i hopp om att förbättra sina chanser att hitta ett nytt. Så blev det inte och han sov på trottoarer i tre månader innan han kom till tältlägret. Han söker jobb online eller tar bussen för att söka jobb på McDonalds, Wal-Mart och i fabriker. Han knackar dörr och ringer samtal men har inte fått ett enda mail eller telefonsamtal i retur. Han “tjänar” 45 dollar i vecka på att donera sälja blod. Han känner känner sig illa till mods och har svårt att sova, “and not just because of the armadillos that burrow under his tent”. Han har sänkt sina förväntningar men har ingen aning om vart han ska ta vägen ifall han inte får bo kvar i det militäriskt välordnade tältlägret.

"I don't expect ever to make $50,000 a year working in the auto industry, but just enough to survive, have my own place, buy my own food, my own clothes," he says. "What every American would expect."

Denna välordnade tältstad står i stark kontrast till de tältläger som på sistone spontant har dykt upp i många olika delar av USA. En tältstad i Kaliforniens huvudstad Sacramento har funnits i flera år och bebotts av missbrukare och av de fattigaste av de fattiga. I början av året hade offer för den ekonomiska krisen fyllt på leden och tältlägret blev uppmärksammat av Oprah Winfrey i hennes TV-program i våras.

"The television images […] were reminiscent of pictures in a history book. Like some bitter reminder of the past, pictures of adults with empty eyes and neglected children looked like a caricature of the American dream. Criminologist James Alan Fox, who has long warned of a rise in crisis-related crime, says that […] 'The American dream to them is a nightmare, and the land of opportunity is but a cruel joke'."

Mitt allra sista exempel kommer från pyttestaten Rhode Island i nordöstra USA. Kanske får man där en smygtitt av hur (en del av) USAs framtid kan se ut. John Freitas, 55 och hans flickvän Barbara Kalil, 50 blev hemlösa av alla de vanliga, komplicerade skälen. De och ett annat par slog i början av april upp sina tält under en viadukt som så småningom ska rivas. “Foul-smelling and partially hidden, a place of birds and rodents, it was perfect.”

Ryktet spred sig och 4 personer blev 10 som blev 25. John var den informelle ledaren, den person man frågade om var man skulle slå upp sitt tält. I slutet av juni bodde 50 personer i tältlägret och John trädde ner som ledare efter att ha blivit ifrågasatt. Efter stölder och bråk blev John framröstad som “hövding” (“chief”) igen och lägret hade 80 invånare bara en månad senare. Till sin hjälp har John ett råd med fem medlemmar och ett fördrag där det bland annat står att alla som bor i lägret ska dela på arbetet och att “No one person shall be greater than the will of the whole”. Två män som slogs och därmed bröt mot fördraget blev förvisade från lägret. De har sina egna regler om skräp, mat, hygien och uppträdande och man får en känsla av att det rör sig om något som är, eller skulle kunna bli en post-modern (?) “stam” i ett samhälle på dekis.


Även om det jag skrivit om i dessa sju texter bara ger anekdotisk, vinklad, partiell och delvis skev bild av läget i dagens USA, så betyder det inte att bilden är osann. Jag har tvärt om i hög utsträckning utgått från artiklar som kommer från "prestige-källor" på nätet (jag har blivit speciellt förtjust i New York Times). Dessutom tycker jag att det är på sin plats med en motbild till de okritiska och ibland nästan påtänt positiva vinklar och reportage som inte sällan kännetecknar rapporteringen i svenska gammelmedia.

Det finns två saker som hela tiden lurar i bakgrunden genom hela serien av texter och det är arbetslöshet (undersysselsättning, lönesänkningar etc.) och husägande (huspriser, hemlöshet etc.). I princip allt jag har skrivit kan direkt knytas till dessa två ”grundorsaker” till krisens effekter på enskilda människors väl och ve. Det mesta pekar dessutom på att det bara har blivit sämre och sämre under hela det innevarande året, allt tal om ”gröna skott”, ”vändning” och ”återhämtning” till trots.

För den som vill fördjupa sig ytterligare kan jag rekommendera två webplatser som ständigt uppdateras och som båda skriver och rapporterar om krisens effekter. Den första är New York Times "Living with less: The human side of the global recession" och den andra är Huffington Posts "Bearing witness" som handlar om "the effects of the current economic environment on ordinary Americans". Där finns det precis hur många historier som helst som ligger i linje med det jag skrivit om i mina sju texter.

Vad mer kan man säga? Välkommen till nya USA! Det ser tyvärr ut att finnas en hel del likheter med det gamla USA som jag visade bilder från i texten “Misär och barnarbete”.

Trots att denna serie texter tar slut här kommer jag att återkomma till krisens effekter ur en helt annan vinkel inom kort, men innan jag sätter punkt för dessa texter har jag några funderingar och provocerande frågor som tål att tänkas på:

- Hur förhöll sig (välbeställda) människor för 100 år sedan till den fattigdom som de omgavs av?
- Hur förklarade man för sina barn att vissa (de själva) var rika emedan andra var fattiga? Ödet? Gud? Skillnad på folk och folk? Förmåga? Flit?
- Hur förklarade man för sina barn att vissa (de själva) var fattiga emedan andra var rika? Ödet? Gud? Skillnad på folk och folk? Belöning i nästa liv? Böja på huvud och ödmjukt acceptera?
- Hur långt kommer vårt medlidande att sträcka sig om fler och fler skulle bli fattigare och fattigare framöver - inklusive vi själva?
- Vad kommer en människa vara värd när alla känner att de får det sämre (men vissa dessutom har blivit utblottade)?
- Och, kommer de utblottade att finna sig i sin situation och mest klandra sig själva, eller kommer de att rikta sin vrede utåt och organisera sig, protestera eller ta till våld?

Se där, där är några mindre muntra frågor som får avsluta denna odysée som sträckt sig över två månader och kors och tvärs över den amerikanska kontinenten.

Read more at: http://www.huffingtonpost.com/2009/09/29/middle-class-family-livin_n_303537.html"

.

Krisens effekter - del 6

.
Det här del sex i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare I USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som desperat försöker ta sig in på arbetsmarknaden efter att ha sänkt sina krav substansiellt. I denna text går jag vidare till de som riskerar att gå hungriga om de inte får understöd från statliga myndigheter eller frivilligorganisationer. Känsliga läsare som tror att alla historer och livsöden har (kan ha) lyckliga slut varnas.

I augusti uppgick antalet vräkningar i USA till över 300 000 för sjätte månaden i rad. Öken-delstaten Nevada hade de högsta siffrorna – 1 av 62 hushåll fick en ta emot delgivning om vräkning bara under augusti månad. Hälften av delstatens befolkning bor i Las Vegas med omgivningar. Den bakomliggande orsaken var förstås att de officiella arbetslöshetssiffrorna var i en klass för sig och nådde den högsta nivån på 26 år. “As long as 15 million Americans are unemployed, record foreclosures will continue.”

Här är det på sin plats att påpeka att många av de som nu förlorar sina hus inte har de förtalade och förhatliga subprime-lånen utan mindre riskabla prime-lån. Man kan något förenklat säga att de med subprime-lån aldrig borde ha fått låna några pengar, men nu är det alltså ”vanliga låntagare” som drabbas. När priserna på hus gått ner med upp till 30-40% där man bor kan många inte sälja sitt hus utan att gå med förlust. Om man samtidigt förlorar sitt jobb är det ett klocksäkert upplägg för en vräkning. Det hela är dystert värre, men då antalet vräkningar minskade marginellt med 0.5% från juli till augusti (från 360 000 till 358 500) finns det ändå säkert minst en ekonomireporter som käckt men gravt missvisande då basunerade ut att “botten är nådd”, och “nu vänder det”.

Verkligheten är dock en annan. Frågan är inte längre vilka delar av samhället som har drabbats, utan vilka – om några - som inte har drabbats? Efter de senaste årens köpfest och baksmällan av att medelklassens investeringar har gått ner med 40% i värde de senaste två åren kan arbetslöshet följas av ett hastigt fall in i fattigdomens fängslande famn. Där man tidigare har förknippat fattigdom i USA med landsorten eller nergångna innerstadskärnor håller den nu på att sprida sig till förorterna - inklusive de allra lyxigaste.

“The crisis is also making itself felt in posh Georgetown, a historic residential neighborhood in Washington D.C. which is home to many politicians, lobbyists and attorneys. Anyone who forgets to lock his car at night can expect to see unwanted guests sleeping in it by the next morning. When one local woman, who works at a Middle Eastern embassy in Washington, opened her car door one morning, she was astonished to find a woman holding a purse and wearing a pearl necklace sitting on the seat. The humiliated woman covered her face, apologized politely and quickly left her sleeping quarters.”

Ett mer typiskt offer är dock Sergio Gallardo, en 33-årig före detta byggnadsarbetare i Kalifornien. Han tillhör den före detta amerikanska medelklassen och bodde förut i en fyrarumslägenhet tillsammans med sin fru, sina fem barn på mellan 3 och 13 år och familjens schäfer. Nu har han förlorat sin lägenhet, sin fru och sin bil och han har betalat nästan 7000 kronor i månaden i ett halvår för att tillsammans med sina fem barn bo på ett billigt motell, i ett 10 kvadratmeter stort (litet!) rum med kokplatta. Hundar är inte tillåtna så de var tvungen att lämna sin till ett djurhem. Som om detta inte vore tufft nog är de omgivna av och har utsikt rakt in i en värld av lyx som nu är ouppnåelig för dem.

“The Costa Mesa Motor Inn is in Orange County, an upscale area not far from Los Angeles, familiar to many TV viewers as the setting of "The O.C.," a series about the glamorous love lives of spoiled teenagers. The motel is next to an exceedingly green golf course, and a new shopping center across the street offers lattes for adults and play zones for children. But there is nothing glamorous about the Costa Mesa Motor Inn […] Toy cars lined up on a windowsill in room 1108 serve as a reminder of better days. "We were able to take the toy cars with us, but I had to throw most of the toys into the dumpster," says Sergio Gallardo.”

Den enda trösten är att de inte är ensamma. Att vara tvungna att flytta till ett motell är ett öde de delar med många andra och barnen har åtminstone gott om lekkamrater. Självklart lider barnens skolgång av de nya förhållandena; barn som bor ihopträngda i ett litet motellrum lär vara sämre på att läsa sina läxor eller ens ta sig till skolan.

Ganska många exempel på krisens effekter kommer just från Kalifornien, en stat som dras med så många problem att "California is on the verge of becoming the first failed state in America". Citatet är uppseendeväckande eftersom termen "failed state" inte brukar användas i samband med amerikanska stater, utan när man pratar om vissa av världens fattigaste och mest kaotiska länder så som Somalia, Sudan, Zimbabwe eller Afghanistan.

På andra sidan kontinenten, i en av USAs fattigaste stater, West Virginia, träffar man istället på en annan, mer traditionell bild av fattigdom. I ett trähus med flagnande vit färg i utkanten av en småstad med mindre än 1000 invånare bor en barnfamilj som aldrig trodde att de skulle behöva be om hjälp. Pappan jobbar på en snabbmatsrestaurang och tjänar 6 dollar i timmen, men måste köra nästa 100 kilometer för att ta sig till jobbet. Han säger att de gick ner för räkning förra året när bensinpriset gick i höjden och detta sedan följdes av att priserna på mat steg. Även borgmästaren i staden pekar speciellt ut bensinpriserna som ett ok som de dignar under.

“ ‘I blame everything on the price of gasoline. When it went up to $4 a gallon 18 months ago it affected everybody. It forced up the cost of food and utilities. People were working all day and they still weren't earning enough to pay all the bills,’ he said. ‘Food prices you can combat a bit because people can grow their own gardens. They can kill deer, fox. You can eat 'coon [tvättbjörn]. But gasoline affects everybody. They just can't make it.’ “

De flesta som får understöd i form av matkuponger eller socialbidrag där har jobb, men tjänar inte tillräckligt för att få ihop ekonomin och betala räkningar, bensin och mat. Och många som får matkuponger behöver mer och måste be om matpaket från ”food banks” (food pantries) eller besöka soppkök. Där det tidigare mest kom ensamma hemlösa uteliggare dyker nu hela barnfamiljer upp i soppköken för att få sig ett mål varm mat.

I skolor i West Virgina håller lärare utkik efter barn från familjer som de vet har det tufft och som de tror inte får tillräckligt med mat hemma. Utan att säga något till varken barnen eller föräldrarna låter de ”backpack snack packs” med jordnötssmör, frukt och energy bars glida ner i barnens ryggsäckar på fredagarna för att barnen inte ska gå hungriga över helgen. Lärarna anstränger sig för att vara diskreta eftersom många föräldrar skäms för att inför grannar och vänner erkänna att de måste ta emot hjälp.

Utifrån de höga arbetslöshetssiffrorna och bilden jag tecknar ovan är det inte speciellt förvånande att antalet personer som får ”food stamps” (matkuponger) nu når nya höjder. Efter att siffrorna ökat för sjunde månaden i rad gick antalet behövande över 35 miljoner människor i juni (över 10% av befolkningen och också de högsta siffrorna någonsin sedan programmet startade för 40 år sedan). Vi pratar alltså om ”världens rikaste land”... Även här ligger Nevada i täten och antalet behövande ökade med 45% jämfört med ett år tidigare.

"In a year, despite food stamps and other resources, the USDA reports that 17 million Americans went hungry. One out of every *FIVE* children went hungry last year – a jump from one in six last year. Child hunger is increasing dramatically, much faster than adult hunger. In some states in the midwest, including Ohio and Illinois, the numbers were one out of three. Think about that – about the fact that in the middle of the densest stands of calories in the world, one out of every three kids in a classroom goes hungry. Half a million children are frequently hungry."

Organisationen Food Research and Action Center menar att de höga siffrorna inte enbart beror på arbetslösheten utan också på en kombination av att många har låga löner och nu dessutom i den ekonomiska krisens spår har varit tvungna att (ofrivilligt) gå ner i arbetstid. Som jag påpekat ovan räcker alltså inkomsten inte till mat för en del av de som faktiskt har jobb. En annan svensk bloggare som också uppmärksammar antalet amerikaner som får matunderstöd (till exempel här) är Flute.

När man får matkuponger får man rent praktiskt inte längre papperskuponger i handen utan ett slags kreditkort som bara kan användas till att köpa mat i vissa affärer som är anslutna till programmet (men inte alkohol, tobak, kattmat, tvål, tandkräm, toalettpapper eller receptfria mediciner). I genomsnitt får en ensamstående 900 kronor per månad och en familj på fyra 2 000 kronor. Nästan 80 procent av de utbetalade pengarna går till hushåll med barn (siffran är dock några år gammal).

Vid siden av detta system som staten står för finns det i USA också många privata initiativ. När jag letar efter soppkök i Sverige är det klent med resultat. Frälsningsarméns soppkök i Norrköping fick stänga när en nitisk tjänsteman nyligen dömde ut lokalerna som trånga och svåra att hålla rena. Frälsningsarméns soppkök i Sundbyberg serverar mat två dagar i veckan. Det finns säkert fler, men antingen är de svåra att hitta på Internet eller så är de få.

I USA finns det 63 000 soppköp och ”food pantries” (”mat-skafferier”) som delar ut matpaket till behövande. Dessa håller på att bli översvämmade av behövande och går nu på knäna. Enligt Feeding America, ”The nation's largest domestic hunger-relief charity”, har behovet ökat med 30% från början av 2009 till mitten av året. På Manhattan serverar The Church of the Holy Apostles 1250 måltider per dag, men det räcker inte och många som dyker upp måste gå utan att ha fått sig en måltid. Samtidigt som behovet har ökat minskar dessvärre företag och privatpersoner i dessa kristider sina ekonomiska bidrag till soppkök, härbärgen och andra insatser för de fattigaste.

Sista exempelet rör sig tillbaka till Kalifornien, men inte till något stad, utan till det Kaliforniska jordbrukets hjärta, Central Valley. Central Valley är stor som som en fjärdedel av Sveriges yta och det bor cirka 6.5 miljoner människor där. Jordbruket är den främsta industrin och Central Valley är också en av världens mest produktiva jordbruksregioner. Trots detta har en kombination av olyckor ledit till en olycklig situation för denna kornbod.

“The Central Valley […] has suffered in the recession amid low demand for products like milk and almonds as well as a collapse in its once-booming housing market. At the same time, the region is grappling with drought and federal environmental rulings that have reduced water shipments to local farmers to as little as 10% of their normal allotments.”

Av dessa skäl har många bönder beslutat sig för att i år bara bruka en del av sin mark, och då minskar också behovet av arbetskraft för att ta hand om och paketera jordbruksprodukterna. Arbetslösheten i Central Valley är nu högre än i resten av Kalifornien samtidigt som den är högre i Kalifornien än i nästan alla andra stater i USA (Michigan med sin före detta bilindustri och Nevada har dock allra högst arbetslöshet). Resultatet är att man nu måste dela ut mat till fattiga jordbruksarbetare som bor i en av USAs mest bördiga jordbruksregioner. I vissa samhällen behöver uppåt 80% av invånarna matunderstöd!

“At the recent food distribution in Selma, 46-year-old Leticia Reyes waited to load food in her car. Laid off a few weeks ago from her $1,200-a-month job at a fruit-packing plant, the mother of four said the family is left to pay its $600 monthly rent and other bills on her husband's $900-a-month pay as an auto mechanic and her $600 in monthly unemployment benefits. "We're really struggling, so this food helps a lot," said Mrs. Reyes.”

Denna text har handlat om de som är arbetslösa eller underbetalda och som har svårt att få ihop till livets nödtorft – inklusive mat. Trots erbarmliga levnadsförhållanden har de dock ett tak över huvudet. I nästa text, den sista i serien, går jag vidare till de som befinner sig på botten; de som redan tidigare var fattiga och de som inte var det men som nu tungt har landat i härbärgen, på campingplatser och i tältläger.


PS. Glöm inte att göra reklam för life-after-oil när du pratar med dina utrikiska vänner. Eller länka dit. Jag och Daniel N har som målsättning att översätta och få upp en text per vecka där. Hör av dig (till efteroljan(snabel-a)gmail.com) om du vill hjälpa till - det behöver inte röra sig om att översätta mer än en eller två texter per månad för att din instats ska göra skillnad! Och förresten, har du någon favorit-text härifrån som du speciellt tycker borde översättas och framhållas för en engelskspråkig publik?
.